Samhälle & Politik

Carsten Jensen om de danska Socialdemokraterna

Ønsker I at se Danmark som et land, hvor der er plads til alle, også til de senest tilkommende, flygtninge på flugt fra sammenbrudte nationer og liv, bør I også forlade Socialdemokratiet. Mette Frederiksen og Mattias Tesfaye har udstyret velfærdsstaten med en advarsel, hvor der står Adgang Forbudt for de svage. Hvad enten de svage er flygtningefamilier, indvandrere, arbejdsløse eller enlige mødre har vi ikke plads til dem. De kan gå til bunds i fattigdom, i de menneskebure, der kaldes udrejsecentre, eller i det, der engang var deres hjemlande, men nu er ubeboelige ruindynger.

Trodde inte att den danska socialdemokratin kunde sjunka längre än vad den gjorde när Helle Thorning-Schmidt var statsminister. Men under Mette Fredriksens ledning har det ju faktiskt blivit etter värre. Och som författaren Carsten Jensen skriver – god hjälp har hon nu av immigrations- och invandringsministern Mattias Tesfaye.

Och trots att asylstopp och nollvisioner så poppar det upp nya flyktingsfientliga rasistpartier stup i kvarten. Det alltmer populära Nye Borgerlige – med den vettlösa islamofoben Pernilla Vermund i spetsen – är ett praktexempel på ett parti som lyckas dra fram den allra fulaste grisen ur dansken. Som om det inte räckte med Dansk Folkeparti, SD-lika socialdemokrater, Konservative och Venstre, och Rasmus Paludans Stram Kurs, hoho.. Men ärligt, vad är det med många av danskarna? Det är ju som om de är av gris. Grundläggande gris. Ärvda ur gris. Urgröpta ur tryne. Ja, ursäkta, drevs med lite där. Vi är kanske på det hela taget lika goda kålsupare vi, för nog finns det också rätt gott om svenska nazistsvin.

På den andra migrationspolitiska sidan har vi Enhedslisten, Socialistiske Folkeparti och det socialliberala Radikale Venstre. Men även där kan man ju notera en viss anpassning till ”mittpartiernas” antiflyktingagenda Det finns en helt annan konsensus om den i Danmark än här. Och sedan valet 2019 har man inte haft några större problem att bibehålla sitt momentum, trots att de mer flyktvänligare partierna gick framåt då. Och Dansk Folkeparti förlorade hela 10 % av sina röster. Men ja, mest till Socialdemokraterna. Och dessutom har klasskillnaderna ökat i grannlandet under den senaste 20-årsperioden. Danmark är mer ojämlikt än någonsin. Ja, det är väl som här. Man blir lite uppgiven.


Relaterad post: Carsten Jensen: Om Danmark var Syrien

København, Samhälle & Politik

Danmarks utvisning av syrier

Copenhagen will not renew residency rights – and families fear being sent back to homes that no longer exist

Denmark has become the first European nation not to renew residency permits for the refugees, claiming some areas of Syria are now safe for families to return to. The decision stunned and terrified Syrians in Denmark, who have many reasons to fear going home.

Bra att den här frågan inte lägger sig, att omvärlden och de stora tidningarna forfarande lyfter. New York Times m.fl. förra månaden. The Guardian löpande, och senast idag.

I grannlandet är debatten högljudd, och känns som kritiken har tilltagit mot den danska regeringens extremt frånstötande flyktingpolitik. Får se var det tar vägen, men att tro på en kursändring känns nog rätt avlägset.

⬤ The Guardian: Revealed: devastation that awaits Syrians facing expulsion by Denmark

⬤ New York Times: They ‘Bombed My Dream’: Denmark Strips Some Syrians of Residency Status

 

Film & Tv, Kultur

The Handmaid’s Tale, säsong 4

”Jag saknar de första säsongernas svala och eleganta estetik där Gileads klädkoder för kvinnor utgjorde färgklickar i en anonym mansmiljö. Nu befinner vi oss inte längre i samhällslivet och bildspråket är annorlunda, mindre uppseendeväckande. Men det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen. De avfärdas av den som svaga, betydelselösa varelser och får inte prata, men till och med den förhatliga Tant Lydia, ett villigt redskap i patriarkatets tjänst, visar med svartnande blick hur illa berörd hon blir av att maktens män kallar henne ”bräcklig”. De hade alla så lätt kunnat tillhöra samma systerskap. Nu är det bara de mest förtryckta som gör det, ofrivilliga sexslavinnor och kökstjänare, men deras systerskap som vuxit fram efter hand är desto starkare. Här är Junes moral oförvitlig: hon sviker aldrig en annan kvinna. Det är också seriens credo. Bilden av kvinnor i film och serier är under stor förvandling och har varit så de senaste åren. Det handlar inte bara om något så banalt som att de blivit ”starka”. Det handlar om en värdeförskjutning. Jag tror och hoppas att det är en bestående förändring.”

– Läsvärt av Charlotte Wiberg i Magasin Opulens om Handmaid’s Tale, säsong 4.

Har just sett det första avsnittet och tyckte att det var överraskande bra. Praise be och Blessed Be the Fruit, men man undrar ju om serien kommer att hålla måttet ända in i mål. Framförallt de två första säsongerna blir svåra att toppa. I den tredje svajade det betänkligt. Först under slutavsnitten som storyn vässades och en säsong 4 började kännas som en relevant idé.

Nu när den är här har vi bara att lida vidare med June (Elisabeth Moss) och de andra kvinnorna i den totalitära och gravt misogyna staten Gilead.

I säsongsöppningen (spoiler) har June och hennes medsystrar efter en hjältemodig aktion lyckats få iväg 86 barn och 9 ”Martas” på ett fraktflygplan till friheten i Canada. De själva är fortfarande kvar i Gilead på flykt undan regimen. June är sårad, men tas om hand av sina lojala väninnor. Räliga tant Lydia (så bra spelad av Ann Dowd) vill till varje pris hitta henne, och återbörda ”sina” flickor.

Gilead är stressat och i gungning. Den diplomatiska kontakten med Canada är ansträngd och tonläget mellan länderna trappas sakta men säkert upp. Junes tidiga herre och förmyndare – anförare Fred Waterford – sitter häktad i Toronto. Hans hustru Serena Joy Waterford likaså. De båda för en toxisk mix av våldtäkt, brott mot mänskligheten och sexuell slaveri.

Om June kommer att återförenas med sina döttrar står skrivet i stjärnor och manus. Hennes ena dotter är i Gilead och den andra är i trygghet i Canada. Och kommer den känslodrivna isdrottningen Serena (Yvonne Strahovski) att påbörja en nedsmältningsprocess eller kapitulerar hon helt inför sin mer repressiva sida? Den som gluttar får se. Under His Eye, på er!

[”Under His Eye”: “Den Gileadeanska motsvarigheten till “Aloha” – funkar både som hej och farväl”]

—//—\\—

⬤ COSMOPOLITAN: An Essential Guide to ‘The Handmaid’s Tale’ Terms

⬤ HBO: The Handmaid’s Tale

Tant Lydia