Med tanke på George Floyd-tragiken i USA, Black Lives Matter och det ständigt uppblossande problemet med rasism även i vårt grannland Danmark – inte minst efter mordet på en ung svart man på Bornholm förra månaden..
.. Jag fick korn på ett gammalt klipp från 2015 – den svenske journalisten Henrik Arnstadkommenterar läget med en rasism, som varit rumsren och politiskt korrekt alltför länge i grannlandet. Så här fem år senare kan man konstatera att läget blivit värre med ghettopaket, niqab-förbud, islamofobi jämte antisemitism osv.
Måste gilla Arnstads framtoning i programmet. Kan tro att han retade en och och annan dansk. För man brukar ju inte gilla att ”storebror” Sverige kommer och vet bättre – men sorry, för härvidlag: Jo, yes we do, vill jag tro. Nog har den danska statliga och strukturella rasismen drivits längre i Danmark än hos oss, även om en förskjutning mot normaliserande och radikaliserande nu har vevat igång även här med de populistiska mörkerkrafter som vunnit politisk mark de sista åren.
Ett av den svenska synthens mest intressanta namn är 55-åriga Anna Öberg. Hon är bördig från Skåne, Helsingborg, men har bott och verkat i Göteborgstrakten under många år. Två album har det blivit. Debutplattan Härsknar blev nominerad i kategorien ”Bästa Synt” på Manifestgalan 2018, och uppföljaren Va fan har jag gjort är från förra året är minst lika bra.
Ja, det får sägas direkt – jag gillar Annas Öbergs musik skarpt. Det finns något uppriktigt, både starkt och bräckligt i hennes låtar. En naturligt subversiv ton, ja, en slags obändig och anarkistisk ådra som känns igen från den tidiga – inte minst svenska – kvinnliga punken. Sedan är det ju något med texterna och Annas röst – den tydliga och tjusigt klingande skånskan mitt i det hårda analoga synthlandskapet med sina tunga, pregnanta beats. Det blir liksom så bra, som på pricken bra! Texterna är nakna, direkta och kryper under huden, känns bakom bröstbenet.. Och ibland ledsagas de av ett raskt och rivigt up-tempo – som i Jag såg dig på en lördag, från senaste albumet:
Jag stod och väntade på ett liv.
Jag stod till midjan upp i skit.
Jag stod och titta på en kniv,
Jag lär mig, och den kändes kall,
Jag låg, jag var så jävla svag,
Jag såg dig på en lördag,
Jag låg med dina hjärtslag,
Jag reste mig och sket i allt.
.
På livespelningar uppträder Anna med sitt band Hätsk, som består av Adam Olsson och Linnea Mossberg. Även hennes äkta make Karl Gasleben – gammal svensk synth-pionjär i Cosmic Overdose och sedan länge i Twice A Man – är numera med på ett hörn i bandet. Tillsammans regisserar och klipper de också ihop de videos som Anna med go känsla skapar till sina låtar.
Men låt oss ta det lite från början. I Anna Öbergs barndom var det block- och tvärflöjt jämte klassisk musik som gällde. I tidiga tonåren kom hon att spela i ett folkmusikband, och därefter blev det progg ett tag – innan punken kom till hemstaden Helsingborg. Anna lirade elgitarr och elbas i lokala punkband med finfina bandnamn som Betong, Napalm och Sura strumpor! Undergymnasietiden köpte Anna en Voxorgel som hon spelade The Stanglers-låtar på. Sedan hittade hon snart in i de analoga syntharnas förlovade värld och började lira i olika punk-synthiga bandkonstellationer. År 1983 startade hon tillsammans med ett par vänner synth/new wave-akten Ladomir. Bandmedlemmarna flyttade 1985 till Göteborg och var under mitten och slutet av 80-talet en del av den dynamiska Göteborgscenen.
Därefter hände sig vuxenliv och barn för Anna Öberg, och musiken sattes på vänt. Det skulle dröja ända till 2010-talet innan hon så smått hittade tillbaka. Hon började gjorde låtutkast på sin iPad med Apples app GarageBand, och snart startade hon tillsammans med Patrik Ganebratt projektet That Secret,som bl.a resulterade i singeln ”Nad Radugoj” (ryska för Over The Rainbow).. Låten är ett välriktat fuck-off till Vladimir Putin och de ryska antigay-lagar som hamnade under lupp i samband med vinter-OS i Sotji 2014. Samma år tog Annas musikskapande ny fart. Hon började göra eget material, både text och musik – och tanken på ett soloalbum började så sakteliga ta form. Efter en hel del tjat fick hon till ett samarbete med musikproducenten Charlie Storm (Blue For Two, Håkan Hellström, Henrik Berggren, In Flames, Dimmu Borgir m.fl). Han kom att producera Annas rosade debutalbum ”Härsknar” (2017).
Det uppföljande albumetVa fan har jag gjort (2019) är som sagt minst lika vasst. Och i januari i år släppte hon singeln Du fick aldrig mina ögon/Skorna står kvar. Utöver sinfaiblesseföranaloga synth-ljud så har Anna Öberg även känsla för melodier. I Du fick aldrig mina ögon (att tåras) sticker refrängen iväg så stort och rasande snyggt att den mer blödige lyssnarens ögon nog riskerar att just tåras. Tjusigt värre! Singeln bådar således gott inför den fullängdare som kanske är på gång?
Tillägg: Häromkvällen hade jag en Messenger-konversation med Anna där hon bekräftade att det nya albumet – som ännu är namnlöst – är tänkt att släppas under hösten. Det ser vi fram emot!
Det fanns ju inget hål i min värld
Vi var snygga trots att vi var smala
Det var ju inget konstigt i sig
Men ni fick inte se baksidan av Jag svalde smärtan
Porträtt av en kvinna i brand. Céline Sciamma, 2019 (Cineasterna)
Stark och bevekande skildring av en uppblossande kärlek mellan två kvinnor i 1700-talets Bretagne. Konstnären Marianne får i uppdrag att måla av Héloïse, en ung kvinna som lämnat klosterlivet bakom sig och ska giftas bort. Porträttet ska sändas till den presumtiva brudgummen i Milano, så att han får en bild av hur den kommande hustrun ser ut, och om hon faller honom i smaken – lite upplysningstidens motsvarighet till en Tinder-swipe, tänker jag. Problemet är att Heloïse varken vill låta sig porträtteras eller giftas bort. Hennes mor engagerar därför Marianne som ”promenadvän” till sin dotter, men håller det egentliga syftet hemligt för henne. Konstnärinnans överenskommelse med modern blir således att om dagarna vara sällskapsdam åt Heloïse, och om kvällarna, i smyg, måla hennes porträtt. De båda kvinnorna blir snabbt förtroliga med varandra, och deras framväxande förälskelse gestaltas på ett oerhört intagande, ömt och naket sätt.
Det här dramat har – trots sina stiliserade scenerier och sitt hyperestetiska foto – en påtagligt realistisk och innerlig ton, som verkligen känns i hjärterötterna. Det är livsbejakande, sorgesamt och tjusigt som tusan. Och för den frostbitne och hjärtestukade filmtittaren kan säkert Porträtt av en kvinna i brand fungera som en ögonöppnare och påminnelse om den infernaliska härlighet som kärlek kan vara, och kanske bör vara – när Amors pil träffar rätt. Se!
Céline Sciamma’s drama fick bl.a. Césarpriset 2020, för bästa foto – och vann kategorierna Bästa Manus samt Queer Palmen vid Cannes filmfestival 2019. Nominerades även för Guldpalmen. Ses gratis med ditt bibliotekskort på Cineasterna.com
Har du en Sadguru eller Badguru som du lyssnar för mycket till, eller har du kanske en terapeut som börjar tappa stinget en smula – ja, då rekommenderar jag Nick Cave somoförtrutet fortsätter att ge insiktsfulla och reflekterande svar på folks mailfrågor på sin hemsida The Red Hand Files.
I issue #95 från förra månaden besvarar han två personliga frågor om sorg och förlust. Den nu 62-årige Nick och hans 53-åriga hustru Susie Bick miste ju själva tragiskt sin 15-årige son Arthur, för snart fem år sedan.
Q & A, Issue #95, The Red Hand Files:
”After the sudden and tragic death of our beautiful son, Dominic, my brother recommended for me not to listen to ‘Ghosteen’. Like my son, never one to be told what to do, I found it comforting and consoling but am still struggling with a reason to continue in this mostly beautiful yet, too often, painful world. How have you and your family been able to create meaning through such devastation?” CAROL, STOCKTON-ON-TEES, UK
”I am 16 weeks and three days in at losing my child, and although I have found solace in your last three albums, I am a truth seeker in the depths of grief. Aside from moving furniture, how did Susie and yourself find peace with your agonising grief?”
LUNA, AUCKLAND, NEW ZEALAND
Dear Carol and Luna,
Susie and I have learned much about the nature of grief over recent years. We have come to see that grief is not something you pass through, as there is no other side. For us, grief became a way of life, an approach to living, where we learned to yield to the uncertainty of the world, whilst maintaining a stance of defiance to its indifference. We surrendered to something over which we had no control, but which we refused to take lying down. Grief became both an act of submission and of resistance — a place of acute vulnerability where, over time, we developed a heightened sense of the brittleness of existence. Eventually, this awareness of life’s fragility led us back to the world, transformed.
We discovered that grief was much more than just despair. We found grief contained many things — happiness, empathy, commonality, sorrow, fury, joy, forgiveness, combativeness, gratitude, awe, and even a certain peace. For us, grief became an attitude, a belief system, a doctrine — a conscious inhabiting of our vulnerable selves, protected and enriched by the absence of the one we loved and that we lost.
In the end, grief is an entirety. It is doing the dishes, watching Netflix, reading a book, Zooming friends, sitting alone or, indeed, shifting furniture around. Grief is all things reimagined through the ever emerging wounds of the world. It revealed to us that we had no control over events, and as we confronted our powerlessness, we came to see this powerlessness as a kind of spiritual freedom.
Susie’s grief has become part of her chemistry, it moves through her bloodstream like a force, and though she often inhabits the liminal space at the edge of dreams, she remains strong in her powerlessness and obstinately awed by the workings of the world.
Susie says to tell you she is very sorry to hear of your losses, very sorry, and looking at her now, I can only say to you both, that in time, there is a way, not out of grief, but deep within it.
Ghosteenär Nick Cave’s sjuttonde album i ordningen och släpptes förra året bl.a som fri utgåva på YouTube. Det är ett dubbelalbum som bildar en trilogi tillsammans med Push The Sky Away, 2013, och Skeleton Tree, 2015.
På Ghosteen står sorgen i centrum. För fem år sedan miste Nick Cave sin femtonårige son Arthur efter en fallolycka från en klippa i hemstaden Brighton, och Ghosteen är laddat med de känslor som förlusten har medfört.
Nick Cave säger i introduktionstexten till YouTubeutgåvan av Ghosteen (nedan) att ”The songs on the first album are the children. The songs on the second album are their parents. Ghosteen is a migrating spirit”.. Att det nånstans handlar om att dela sorgen, låta den få finnas. Som att för varje människa som delar och låter sin egen sorg rymmas, så kan hopp och läkning så sakteliga börja ta form. På så sätt bjuder Ghosteen, liksom de två föregående plattorna – på någon form av rörelse tillbaka till livet, och blir en mild och hjälpande hand vid saknad och förlust av nära och kära, ja så väl levande som döda. Det är förvisso en förstämd platta, men också öm – och bär egentligen på samma inbjudande värme som under hans konserter de senaste åren, där han ju samtalat med sin publik med stunder av Q & A – det som även sker på hans hemsida The Red Hand Files, där han i inkännande kommentarer svarar på sina lyssnares frågor.
Cave använder sig här och var av både bibliska och buddhistiska myter, men utan att distansera sig och tappa den personliga upplevelsens rum. Skillnaden mellan myt och verklighet blottas medvetet så att lyssnaren når den punkt i processen där livet och verkligheten kan få ta vid – men kanske något mer utan rädsla. I den andra låten på albumet – Bright Horses blir det tydligt i växlingen mellan perspektivet på vildhästarna. Den förskönande, nästan posterliknande, sentimentala bilden av dem: ”The bright horses have broken free from the fields. They are horses of love, their manes full of fire”, jämte den skrovligare verklighetens ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are. Horses are just horses and their manes aren’t full of fire” – och att ”there ain´t no Lord. Trösten som förmedlas är inte sockersöt, snarare bister – hur man har att stå ut i den verklighet man är i, stå ut i sina känslor, och att det kan låta sig göras.
Ett liknande tankesätt förmedlas i det långa avslutande spåret Hollywood (en fantastisk akt, lyssna nedan). Där dyker en buddhistisk skröna upp. Den handlar om mors sökande efter ett magiskt senapsfrö som kan bota hennes dödssjuke son, vilket visar sig vara ett omöjligt uppdrag eftersom fröet måste komma från ett hem som inte drabbats av dödsfall eller sorg.. Och Cave’s röst hörs återkommande utifrån livets obönhörliga förutsättning .. ”Everyone’s losing someone. And I’m just waiting now for my time to come.. And I’m just waiting now for peace to come”.
Ja, Nick Cave är då ingen muntergök på Ghosteen, men få är förunnade att kunna gestalta resor genom sorg och kärlek ett så skarpt, ömsint och innerligt sätt som han är. Hela trilogin är ett smärre mästerverk med en oerhört stark närvaro. Och albumet Ghosteen är vackert så det förslår. Ett långsamt och svävande ljudlandskap, meditativt och trumlöst. Materialet nästan påstridigt mörkt förstås, vilket kräver sin lyssnare, men det är också ömt och sfäriskt – på sina ställen nästan ”bladerunnerisk” i uttrycket – men med varje ton förbunden med jorden, med våra egna fortsatta steg på marken. Och trots all smärta och svärta – ett hopp och en svagt ljusburen tröst identifierad.
—//—\—
Push The Sky Away (Push The Sky Away)
Hollywood (Ghosteen)
Rings Of Saturn (Skeleton Tree)
Ghosteen-albumet i sin helhet som det presenterades i fjol:
L O G G F I G U R 