JHL – Sida 126 – L O G G F I G U R

Acedia – the noon day demon

6435A1EC-E452-43EC-9857-39D6EFF191FB — Acedia. By Elisabeth Koning

I anslutning till de olika själsliga kristillstånd som isoleringen under Covid-19-pandemin riskerar att framkalla kom jag att tänka på det gamla bortglömda begreppet Acedia. Jag tror jag stötte på det första gången när jag för en herrans massa år sedan läste någon av trappistmunken Thomas Mertons reflekterande dagböcker. Acedia var benämningen på en sinnesstämning som påminner en hel del om depression, men som verkar ha haft en bredare symptomflora, och ett i någon mån rikare omfång, existentiellt sätt.

När jag nu läser mer om det här begreppet i olika artiklar framstår först och främst en slags mörk och depressiv melankoli. Vi har djup leda, tristess och starkt svårmod. Uppgivenhet, sorg och ledsnad med djup existentiell klangbotten. Vidare förlorad geist och svårighet att finna mening i de dagliga sysslorna. Oförmåga och ointresse att sköta sina åtaganden. Tappad fokuseringsförmåga. Starka känslor av alienation, avstängdhet och apati, men även oro och överkänslighet. Pendling mellan trötthet och nervositet förekom, liksom mellan irritabilitet och likgiltighet. Fysiska symptom som frossa, huvudvärk, trötthet och utmattning samt överätande/drickande var vanliga.

Acedia-begreppet härleds till den tidiga kristenheten och blev poppis inom den mystiska traditionen. Det uppstod som fenomen bland ökenmunkar i perioder av strängare isolering. Acedia slog ofta till under tidiga eftermiddagar – mellan morgonens religiösa rutiner och kvällens dito, vilket gjorde det omtalat som ”the noonday demon”. Den tid på dagen då man var hänvisad till att framhärda i bön och kontemplation för egen maskin, och konfronterades med sig själv mer ”oskyddat”. Länge betraktades tillståndet som demoniskt, eftersom det satte käppar i hjulet för böneliv och en andligt inriktad livsstil. Det sägs vidare att de drabbade också kunde bli irritabla mot medmunkar och kritiska mot klosterliv och religiös praxis, vilket bör ha förstärkt föreställningen om demoni. Med tiden kom begreppet att användas även utanför den kristna religiösa sfären, som beskrivning för depressivt lagda personer med intellektuella sysslor – innan det så småningom fade-ade ut och mer eller mindre helt försvann.

Lokalt, Samhälle & Politik, Webb, Zu Hause

Coronata

1736F5C4-38F5-4AD5-90D8-4B2B313150BD Japp, det är en märklig tid, och det känns ibland en smula klaustrofobiskt. Blir ju lite sordin på det mesta med pandemin. Rätt avtändande det hela. Tror mest att det är ovissheten om hur länge det ska pågå som tär på krafterna. Hjärnan jobbar liksom fortfarande med att acceptera det längre perspektivet i den här virusoppan. Att det kan röra sig om år framåt. Brrrr..

Även om min tillvaro inte förändrats så mycket från före Corona-utbrottet, så känner en ju ändå av förändringen på daglig basis. Den sociala distanseringen börjar kännas betungande.

Man saknar den friare gemensamma ytan – babblandet med vän över en kopp kaffe på lokal. Den trivsamma trängseln vid bar en lördagkväll. Det mindre ångestfyllda frukt- och grönt-inköpet på Möllan. Knaprandet på en rädisa eller en tomat direkt vid inköp, smakprovet på melonen.

Nicht und nada av sånt nu. Istället ett nervöst trippande, ett lika energiskt som ångestdrivet scannande av promenadvägen på trottoaren. Vi undviker, ja håller andan när vi möter varandra – till och med cyklisterna kniper ihop läpparna och upphör att andas när någon mötande ska passeras.

Det slår lite olika. Vissa verkar reagera rätt extremt, fryser till och isolerar sig helt, träffar verkligen ingen, går under jord. Även personer som är yngre, barnfamiljer och fullt friska. Hur de sällan lämnar lägenheten. Mat och dryck levereras till dörren av typ matkasse.se. Man spelar liksom döda för att inte smittas och döden dö. Andra, som jag själv, går ut. Men jag träffar en vän åt gången, och vi tar en gemensam promenad, möjligtvis en kopp kaffe eller en öl på en hyfsat folktom uteservering.

Jag är rätt mycket ute och promenixar om dagarna. Handlar gör jag bara på kvällarna. Hemköp på Entré är föredömligt folktomt från säg kl. 21-23. Med tanke på att folk borde undvika smittorisk och trängsel om dagarna så hade jag nog faktiskt förväntat mig en något större kundtäthet om kvällarna där nu. Men icke sa Nicke – Entré och Hemköp är fortfarande stendött. ICA Supermarket och Coop vid Värnhemstorget som kniper kunderna, tror jag.

På webb och sociala medier är upptagenheten av Corona-läget massiv. En del blir taggade, fientliga, går igång på vad som sker, vill hitta syndabockar, och reagerar oresonligt hårt på åtgärder – eller skriker högt om brist på sådana. Alla dras ju inte med i känslocirkusen, men tillräckligt många på ett rätt oproportionerligt sätt för att det ska kännas cool. Direkt stötande blir det när hat och misstro kommer in i bilden. Som i det drevliknande hatet mot Folkhälsomyndighetens arbete och personal. Och ytterst tröttsamt med alla som liksom bara måste lämna någon kommentar på sociala medier, om något man hört om som upprört – presenterade siffror på smittade och döda, hur någon har hostat i mataffären, stått för nära i kön, spottat en konstapel i ögat, torkat näsan i tunnelbanan, pinkat på flaggan, vad vet jag.

Men motsatsen till allt det där högljudda och känslodrivna måste väl ändå vara att använda frontalloben en smula. Ja, att iaktta aktiviteten i sin överhettade och högintensiva amygdala, lite på håll liksom. För att kunna svara klokare på rädslor och irrationalitet? För att må lite bättre? Det är inte utan att man med oro tänker på den expertis som jobbar häcken av sig, och försöker hantera och lösa den här krisen utifrån epidemiologisk/sjukvårdsmässig/ekonomisk nivå. Man kan bara be och hoppas att de just nu ger fasiken i alla upprörda röster. Att de förmår hålla sin koncentration och kraft intakt. För allas vår skull. Dessvärre är ju ingen en ö, vi hänger fortfarande alla ihop – och glappkäftigt orosmakari tenderar ju att trissa upp nervigheten i samhället.

Jaja, men det finns ljuspunkter. Här hemmavid har dikt- och romanläsning, gitarrplinkande samt klaviaturklinkande fått sig ett rejält uppsving. Filmintresset likaså. Strömningstjänsterna går varma. Dessutom har min mailkorrespondens ökat, samtidigt som Facebookfluktandet har minskat. Det blir för mycket Corona-tjafs där. Twitter har också delvis urartat, men där får jag min dagliga fix genom att följa några favoritskribenter som fortfarande förmår skriva skarpt och muntert om saker.