Elvis Presleys favoritsångare, basen JD Sumner. Tillsammans med sitt band The Stamps Quartet framför han en finfin version av “Wayfaring Stranger” i Buck Owens show. Året är 1967, färgsättningen är snygg, rösten är djup och tittar du noga så ser du att Sumners mimik och rörliga pannmuskulatur fraktar runt ett hårfäste och en kalufs. Gott nytt år!
När man är nere i en depressiv fas är det viktigt att försöka hitta något man tycker om och tvinga sig göra det. Jag tycker om att åka rulltrappa.
— Charlotte Wiberg (@CharBerg1)
Hihi, jo, men det ligger något i den tweeten! Det är avgjort lugnande med rulltrappsåkning. Man blir gärna lite muntrare av det. Det sitter nog i sedan barnsben. Och bästa platsen att bli friskare på måste ju bara vara att åka rulltrappa på Entré! Där kan en åka upp och ner i fred, och bli boostad av den monumentala zeneffekten som en vistelse i Sveriges ödsligaste affärsgalleria innebär. Man kan också njuta små promenader på de olika våningsplanen mellan turerna.
Rulltrapporna i systemet är förresten är åtta till antalet. Det finns både brant doserade trappor – och milt lutande. För den avancerade rulltrappeåkaren rekommenderas att inta yogiska kroppspositioner med utfällda ben och fötterna på olika trappsteg, för att sedan långsamt låta rullfunktionen förändra ställningen när man närmar sig färdens slut. Morgnar och sena kvällar är det jättetomt och skönt på Entré. Och har man tinnitus maskeras pipet fint av ljudet från vattenfallsfontänen på våning 1. Om den inte är torrlagd.
God tur!
Nåja, jag överdriver, och bilden ljuger en smula för den är tagen för något år sedan. Det har sedan dess blivit lite mer liv i huset, eller tja, både och – för flera butiker har försvunnit, t.ex. Hennes & Mauritz på plan 1. Men där har Hemköp och Systembolaget istället fått sällskap av en ny plockegodisbutik och en frisörsalong där barnen kan sitta i leksaksbilar och bli klippta. Och hela plan 2 består numera av upplevelsebaserade restauranger. Vi hittar bl.a. en med boulebanor och en med dinosaurietema. Och på plan 3 finns inte längre bara SF-biografen, O’ Learys, gym och toaletter, men också ett äventyrsland med hoppekuddar och klätterställningar minsann..
.. Och likväl – Entré känns tomt och själlöst, och inte sällan helt dött. Och jag gillar det. För därmed har vi kvar den utmärkta plats för eftertanke och reflektion som vi vant oss vid här vid Värnhem. Köpcentret lämpar sig särskilt väl för långa inomhuspromenader vid dåligt väder, och interiören framhävs verkligen i frånvaron av affärsrörelser och besökare – så det där livlösa är inte bara av ondo inte! Och jag måste få rekommendera söndagarna på Entré. Då är det apokalyptiskt stilla.. Som om någon avancerad utomjordisk makt har gjort rent hus bara sekunder innan du passerar in genom glasdörrarna i entrén.. En supersnabb och kliniskt operation utförd med kirurgisk precision av diaboliska rymdväsen: ”Vi skalar bort allt mänskligt liv, ”beemar” upp några exemplar till moderskeppet – men låter rulltrapporna vara igång och den fula fontänen stå på! 😅.
Och så känslan av zombieapokalyps! För när man någon enstaka gång råkar på en person i rulltrapporna på Entré så är inte tanken på ensam zombie i förskingring långt borta. Och på tal om sådana: 2017 avled den gamle zombieregissören George A Romero (kan finnas ett visst hopp om att han vaknar igen!) och häromdagen fyndade jag hans Trilogy Of The Dead för 25 spänn på Loppis Lounge på Djäknegatan. Trilogin består – som den zombiebitne vet – av Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of The Dead (1985). Den första är en klassiker. Mellanfilmen var en tydlig kommentar till konsumismen – och har flest varuhuszombiescener, har jag för mig. Den sistnämnda hade nog skojigast karaktärer. Inte har man t ex glömt söta zombien Bub, exmilitären som fick kontakt med sitt mänskliga jag i några minnesvärda scener. Bub fick bl. a lyssna till Beethoven, prata i telefon och salutera den hårdföre kapten Rhodes.
– Dödsruna över George A Romero (1940-2017) i Sydsvenskan.
– Why Day of the Dead Might Be the Best of Romero’s Dead Trilogy.
Sucker för Apple-tech? Japp. Min son köpte en iPhone 11, och jag drevs med av hans entusiasm. Eller var det min entusiasm som påverkade honom? Ingen av oss minns längre. Nå, min gamla trotjänare, den naggande goda lilla Iphone SE såldes till min syster för en tusenlapp och den nya 11:an köptes in för flera tusen mer. Det blev en vit. Med en lätt underton av crème. Har väntat ett bra tag på den. Men nu är dyrgripen här och bloggposten skrivs på den. Plussar på med att helt skamlöst lägga upp två Iphone 11-reviews från youtube, så vi kan se vad det här handlar om.
Olika temperament, visst, men nog gör de här två kvinnorna en varm och glad inombords. Således 45 sekunders dansk dikt i ”Alfabet 5” av Inger Christensen följt av en France Gall i högform i “Der Computer nr.3.” Det funkar för mig i alla fall. Finns ju en korrelation, och en djupt mänsklig sådan: Ro och försoning följt av hopp och glädjeskutt! Ja, lyssna själv.
L O G G F I G U R 