Jag sitter på en liten favoritbodega i centrala Köpenhamn. Här får man både röka och dricka. Så då gör jag det. Dricker kaffe, ska sägas. Men snart en Hof. Eftermiddag är på väg att övergå i kväll, och allt känns bra. Eller det känns – Ok. Jag begär inte så mycket mer. Det är inte jätteviktigt att känna sig på strålande humör. Det kan dessutom bli så – improduktivt. Men det händer ju ändå, och det är jag tacksam för. Men det är liksom inte det mest eftersträvansvärda tillståndet, eller det mest intressanta.
Man får försöka ha en viss själsro i sin livsresa. Oavsett. Känna av sin framåtrörelse, envist lita på den, även om den känns diminutiv, och även om den inte följer gängse norm för nit och flit. Släppa föreställningen om hur allt bör se ut, och inte söka mer och bättre, men vara i sitt shit. Stå ut i det sträva. Att det är gott nog. Eller som Fassbinder meddelar alldeles i början av sin film Rädsla urholkar själen: Das glück ist nicht immer lustig. Låter det depressivt? Japp, Es ist, aber nicht nur so.. ändå. För livet är väl i det stora hela som det brukar. Det finns mening att hämta. Eftersträvansvärt är ett tillstånd av intresse och engagemang. Om man orkar och kan. Följa det som sker, göra sig upplevelser här i världen. Och att mäkta med att reagera på den med nån form av expressivitet.
Och så vill man förstås ha hälsan, och känna ett relativt välbefinnande så man kan rymma både sig själv och andra. Det är nog en god idé att låta andningen fördjupas och sinnet stillas då och då. Yoga kan jag inte säga att jag praktiserar i min vardag, men jag är bekant med den klassiska Hatha Yogan och har deltagit på tre-fyra längre kurser genom åren. Men det händer att jag – förutom att spela ping pong – gör qigong. Inte så värst regelbundet, men dock. Jag gick en 3-månaders kurs för ett par år sedan. Qigong, rätt utfört, är provocerande långsamt, och motståndet kan vara starkt mot att ställa sig i position och ägna sig åt en sådan praktik. Sinnet protesterar å det kraftigaste, börjar mucka med en, och det där uppmuntrar till en nära nog obscen självscanning och självreflektion. Som kan vara nyttig. Men jag tror att lagom är bäst när det kommer till den sortens övningar.
Folk i yoga- och mediationsfältet kan kännas något snäva, tycker jag. En smula inkrökta. Kanske kostar det en del att uppehålla sig i den typen av rum, tänker jag. Kan det paradoxalt nog grumla sinnet? Göra en rikare på vissa sätt, men fattigare på andra? Och hardcore yogafrälsta kan verkligen vara både irritabla och ängsliga. Och hur de på ett subtilt och knepigt sätt svarar med taggarna utåt om man inte helt köper deras ljusstarka sätt att brytas mot världen. Som om de inte är så värst lyhörda över andras perception, ja när andra meningsbärande förhållningssätt än deras egna kommer på banan. En grov generalisering kanske, men jag tycker det ligger något i den.
Men visst, själen ska ha sitt. Och som väl är finns det ju annat än qigong, yoga eller meditation (om man nu känner att det är en smula magert och fantasilöst) som kan vara prima att pyssla med. Som att njuta av att läsa en bok. Som att att ta en promenad i Kungsparken med en vän. Som att inte lägga ut något om den på Facebook. Som att sitta här på Sabines Cafeteria och tjuvyssna på barägarens babbel med stamgästen (ja, det går inte att undvika för de snackar högt som fan, helt ohämmat utan tanke på omvärlden – det är nog egentligen mycket danskt).
Vad mer kan man göra för att landa i sig själv? Igår satt jag och improviserade på ett gammalt piano, har alltid gillat det, ända sedan jag var en liten grabb. När man sitter så och spelar fritt. Hur alla ens år och åldrar då kommer till en, och man kanske stannar upp vid dem, ser livet som det varit, och som det är just nu. Att spela piano. Jo, det kan ofta ge en slags mild väsenkänning.
Och i morse, innan jag for över till Köpenhamn, bläddrade jag i den gamla svenska psalmboken minsann – avdelningen för böner vid särskilda tillfällen. Korta enkla böner och förböner, avsedda att ge stöd i livet och vardagen, när oro och svårt är. Alltsammans nära och down to earth. Den goda känslan av att liksom läsa med kroppen. Hur det kan ge tröst och lugn inombords. En liknande känsla av ro kände jag häromdagen när jag hälsade på en deppig gammal vän och vi satt och tittade på hans akvariefiskar. Det behöver liksom inte vara så himla heligt och ljust för att man ska ha det bra, snarare tvärtom.
Sedan vill ju kroppen användas förstås. Tidigare i veckan körde jag ett bordtennispass. Det var ett tag sedan sist, men det känns alltid som att komma hem. I bästa fall samstämmigheten mellan kropp och sinne vid bordet. Att få lämna bekymmer bakom sig. Fritt dra iväg, slinka ut ur tillvarons och tidens bur en stund – bara med hjälp av skruv, fart och kroppskoordination. Befinna sig i ett extremt förtätat nu, som väcker livsandarna till liv.
Men nu sitter jag här, på en stol. Stamgästen i baren tackar för sig och släntrar iväg, och barägaren utbrister puha! (som danskar ofta gör när något blivit för mycket). Han ger mig en urskuldande blick för deras högljudda babbel. Sedan sätter han sig ner och börjar kolla i sin iPhone. Här är några gäster till i lokalen – en äldre man som dricker øl och läser Weekendavisen, och så två par – ett ungt, och ett medelålders. Båda behagligt lågmälda. Tack för det, och tack för mig.
L O G G F I G U R 