JHL – Sida 131 – L O G G F I G U R

København, Kultur, Litteratur & Konst, Minnen

På Thorvaldsens museum

Arkitekten Gottlieb Bindesbøll (1800–1856) ritade Bertel
Thorvaldsens museum beläget mitt i Köpenhamn,
helt nära Christiansborg.

Danmarks äldsta museibyggnad stod färdig år 1848, fyra år efter Bertel Thorvaldsens död. Som en överdådig och monumental gravkammare, en ockragul cigarrlåda i kolossalformat, ett torrlagt romerskt bad fyllt av skulptören själv, hans liv och gärning. Jag travade runt som bäst här under mitten av 1980-talet och trettio år senare är allt är sig likt. Den sirliga antikiserade ornamentiken. Golvens säregna och färgstinna mosaik som jag fortfarande känner en ambivalens inför – reaktionsspannet går från charmant till förfärligt. Vissa golvytor påminner om datorgrafik ifrån 1980- och tidigt 90-tal, vilket känns lite bisarrt men är ganska fint. Takutsmyckningarnas virrvarr av kulörer bildar en outhärdlig spräcklighet, i ett folkloristiskt färginferno a’la Dalarna.. Man måste inte tycka om detta, men platsen betyder något för mig, så jag kapitulerar. Vackra är däremot de koncentrerade sträckorna av koboltblått. Korridorer och salar. Akustiken och stillheten i rummet. De små celliknande utställningsytorna. Det här är ett museum där arkitekt och konstnär tävlar om besökarens gunst. På sin dödsbädd ska också Thorvaldsen efter att ha fått se ett par av de färdigmålade taken utbrustit: ”Det bliver Bindesbølls og ikke mitt museum!”. Men all hans verk är där. Objekt efter objekt. De idealiserade skulpturerna i gips och vitaste marmor, som finare gamla vänner: Amor och Psyche. Ganymedes med Jupiters örn. Jason med det gyllene skinnet. Lord Jesus med sina apostlar i Kristusgalleriet. Judas ensam i sitt hörn. De tre Gratierna med sin lustfyllda lek runt Amors pil. Hebe och den dansande unga flickan med sin vippande fot. De många relieferna. Nedan den lille Amor som orädd har lagt sin båge runt halsen på underjordens trehövdade väktarhund Cerberus, och med eldgaffeln lutad mot sin axel är han redo för strid och markerar kärlekens makt, även i mörkerrike.

Vit välformulerad sten, vänlig och mild som en andakt i svenska kyrkan. En föråldrad och stum nyklassicism som på något underligt vis harmonierade väl med tidsandan och de nya strömningarna under 1980-talet. På museet kunde man fly stadens larm en stund, Eller kanske fundera över det nya som lockade utanför museiväggarna. Där hade det nämligen börjat röra på sig. Informationsflödena tog form och ökade i styrka. Modernitetens alla attribut bildade nya tecken i en strid ström av ändlösa kopplingar. Det simulerade började forma en egen kropp. Media och teknologi mötte dikt och konst, och även bland tinnar och torn i Köpenhamn utmanades gamla värden av en begynnande immaterialitet. En massiv och förförande yta, utan egentlig mening. Som nattklubben U-MATIC i källarbunkern på Vestergade med sin långa betongbar – väggarnas streckneon i orange och lila, konturerna av kroppar i rörelse bakom transparenta plastskynken. Videoscreenen och de staplade tv-monitorerna. Synthväven och trummaskinens pumpande. Det experimentella ljudlandskapet och bildernas ständiga växling. Ett nytt underlag, en ny spelyta, och dikterna i anteckningsblocket som ett koppel nällade jakthundar i Köpenhamnsnatten. Minns de långa nätterna och morgonens likgiltiga ljus. Upprepningen av en rutin. Ett och samma café. En och samma beställning. Sort kaffe, sort guld – och ett smörrebröd. Och på andra sidan kanalen stoltserade Bertel Thorvaldsens gamla museum i morgonsol. Det fanns något gynnsamt därinne – ett husrum för dikten, för reflektionen, för tankarna om det som varit, och det som ville bli. Och kanske framträdde livsfarten, den nerviga och otåliga tidsandan extra tydligt i kontrasten mot provocerande konservativ marmorsten. Fokuserade konststudenter satt runt om i bygget och tecknade av skulpturer, interiörer – och jag skrev diktrader som översatta till danska kunde te sig ungefär så här:

Kun fra det yderste rum / kommer lyset / der ger billedet liv / død / og opstandelse / i en endeløs række. / lysreklamer i neon / udefra gaden / afspejles violet / som blålig kød / i marmoroverfladens hvide.

Bordtennis, Kuriosa, Lokalt, Zu Hause

Pingisartefakter

CBEEBF7D-D8E7-477D-9A2B-FEF1A65DA9F7

Det finns vissa förhållningsregler runt sådant här. Man får absolut inte resa till Kina eller andra länder för att shoppa, det betraktas som fusk, och det är ju heller ingen sport om man använder sig av webben. Nej, när det kommer till genuina pingisartefakter bör de hittas live på loppmarknader. Därför tar det oftast en mansålder att bygga upp en samling. Hittar man två trevliga saker under ett decennium – ja då är det en mycket god skörd. I all ära vackra gamla stommar och charmiga kinesiska gummikonvulut med felstavad engelska, men det är de sköna och originella tingen som är mest åtråvärda – som den här kinesiska brickan som jag hittade på loppis i Folkets park i Malmö för snart 20 år sedan. Min initiala reaktion när jag fick syn på den var att jag hallucinerade, att jag hade passerat gränsen för när ett extremt pingisintresse slår över i psykisk sjukdom. Jag menar.. rosenblomster i bukett med fladdrande sidenband och små pennskaftsracketar dansande på en bård av nätrutor! Ett osannolikt motiv, men bra sött, eller hur?

Och diskhanddukarna nedan återfanns på en lantloppis i St Olof på Österlen hösten 2001 – och används nu bara när jag har finfrämmande. Affektionsvärdet är självfallet skyhögt, och hade de här tingen berövats mig av någon illvillig person så hade jag sökt upp och gjort processen kort med banditen.

BDFD719A-92EC-46DF-AAD6-69679A8B5721 Mer om bordtennis hittar du på pingisposter.wordpress.com

Kultur, Musik

Visst kan man önska..

.. att vi människor förmådde hantera känslor och relationer bättre, hade större fördragsamhet och bättre tacklingsförmåga. Att svårigheter kunde ge stamina istället för sönderfall. Möte och mod ersätta uppgivande och rädslor. Men livet finns ibland i att ge upp, sörja och acceptera. Och gå vidare. Man är utan rätt att kräva, men att be om kärlek och om man har tur – få. Och så kan man lyssna på musik! Som Minimal Wave från 198l, i sentimental mix med Lars Ekborg och Harriet Andersson i Sommaren med Monika, 1953.

Kultur, Litteratur & Konst

Ma-ha-ha-jken Johansson

6707971B-758B-417C-A39B-97303E80C813

Mitt namn är Ma-ha-ha-jken Joha-honsson och mitt valspråk är att thékula färgar lackmuspapper gult.

I samlingsvolymen Det sällsamma bekymret utgiven 1975 kan man bekanta sig med ett av den svenska diktens mest besynnerliga livsöden. Utöver Majkens fyra första diktsamlingar (minus ett par dikter) ingår ett förord skrivit av henne själv där hon öppenhjärtligt kommenterar sin diktargärning och förklarar diverse måenden och skeenden under åren som gått. År 2002 utkom hennes samlade dikter i en volym från Bonniers. Allt hittas på antikvariat eller på bibliotek.

Majken Johanssons liv började på tuffast tänkbara sätt med en mor som inte klarade av att ta hand om henne. Hon hamnade under sitt första levnadsår i en turbulent kedja av olyckliga fosterhemssplaceringar och stationerades slutligen i en familj i Malmö som visade sig vara allt annan än frisk. Fosterhemsmamman, vars humör var svårt efter att hon drabbats av alzheimer, misshandlade henne både fysiskt och psykiskt under uppväxttiden. I tonåren fick Majken kontakt med sin biologiska mor, men relationen ska aldrig ha tagit fart. Barndomen med sin starka traumabotten och ständiga påspädning av besvärligheter kom att prägla hela hennes liv.

Litteraturen blev en hugsvalelse. Redan i tonåren började hon skriva och trots perioder av ångest hittade hon vägar för sina ord. Hon kom under studierna i sin ungdom att röra sig i Lunds litterära kretsar tillsammans med skrivstarka personer som Ingemar Leckius, Anna Rydstedt, Åsa Wohlin, Göran Printz-Pålsson och sedermera gamle Expressenredaktören Bo Strömstedt. Sina alster fick hon in i bl a tidskriften Vox där Bonniers fick korn på henne – och 1952 gav man ut den då 22-åriga Majkens debutsamling. Men det är också under den här perioden som förtidens smärta, ja summan av kardemumman, börjar kännas av och alkoholen slår sina klor i henne.

Majken flyttar så småningom från Lund till Stockholm. Hon lider alltjämt av oro och ensamhet och 1955, 25 år gammal, sätter hon in en kontaktannons i Dagens Nyheter. Hon får napp och inleder en relation med den 22 år äldre finlandssvenska kvinnan ”S”. Kärleksrelationen är intensiv men stormig och problemfylld – och får ett tragiskt slut i att kvinnan efter ett drygt år tar sitt liv – skjuter sig med en revolver. Förlusten utlöser en stark livssorg i Majken som bara med nöd och näppe orkar härbärgera allt som känns.

Med tiden hittar hon till gudstro, och liksom skrivandet blir tron ett stöd i livet som hjälper henne att besvärja mörkret, men som inte ger några garantier för välmående. Hon får ständigt kämpa med den känslighet och sårbarhet som hon bär på. Diktsamlingen Andens undanflykt (1958) är dedicerad till ”S” som flyttar in i Majkens diktvärld och dyker upp även i enstaka dikter i senare böcker. I sin sista utgivna samling Djup ropar till djup (1989) – trettio år efter händelsen – skriver hon fortfarande kärleks- och saknadsdikter tillägnade sin hjärtevän.

1958 är året då Majken Johansson går från ateism via spiritism till kristen tro. Frälsningsarméns knepiga syn på bi- och homosexualitet verkar inte ha avskräckt henne. Hon blir soldat i Sjunde kåren på Söder i Stockholm och året efter påbörjar hon rörelsens officersutbildning. Hennes val av livsväg fick det litterära etablissemanget att sätta konjaken och sockerdrickan i halsen. Hon hade vid tiden tre starka diktsamlingar bakom sig, och från studieåren i Lund en fil mag i litteratur och studier i teoretisk filosofi. Det gjordes narr av henne på sina håll och många räknade med hennes snara utraderande från den poetiska kartan, men tji fick alla hallelujabelackare – Majken fortsatte skriva och gjorde det utmärkt.

Diktsamlingen Liksom överlämnad från 1965 blev hennes återkomst till poesin och gav henne Sveriges Radios lyrikpris. Ofta stiger hon över tröskeln till skuggvärld och förlisning, men det tunga och trilskandes samsas med det lätta som lyfter. Sådan var hennes dikt, och sådan tycks hon ha varit som person. Hennes frälsning verkar inte bara ha varit ett klang- och jubelverk som högljutt trumpetade bort sorg och smärta, snarare införlivade och förvandlade den en del av hennes oro. Att ha en välutvecklad ångestproblematik med ständiga återfall i alkoholism och samtidigt vara en Sveriges mest kända frälsningssoldater kan inte ha varit någon lätt match.

Majkens periodvis obalanserade livsföring och dåliga mående med oro och tvångsneuroser måste ha frestat på hennes närmaste omgivning, och hon stötte förstås på patrull, men lyckligtvis handlade det oftast om fotsoldater i frälsningspatrull.. Den hjälp hon fick av Sjunde kåren, som hon tillhörde hela sitt liv, var ovärderlig. En annan plats som blev viktig för henne var Frälsningsarméns Folkhögskola på Dalarö (nuvarande Ågesta FHS) där hon kunde dra sig tillbaka och vila efter speciellt plågsamma perioder eller mellan behandlingar på olika kliniker.

Ett tydligt stöd hade hon i livslånga vännen Karin Hartman, rektor för Dalarö, överstelöjtnant i Frälsningsarmén och redaktör för rörelsens huvudorgan Stridsropet. Majken började snart skriva artiklar i denna, och ska bl. a. ha varit en fena på att konstruera korsord till lördagskrysset i publikationen. Förutom korsord och dikter fick hon under sin levnadsbana till stånd ett dussin översättningar av utländsk litteratur.

Karin Hartman var 88 år gammal när hon gav ut boken Bottenglädjen 2002, på Bonniers – ett ömsint porträtt av vännen Majkens liv och gärning. Hartman dog 2007. Och fröken Johansson fick hembud redan i december 1993. Ett brustet hjärta var dödsorsaken, bokstavligt så – en hinna kring hjärtat brast (toxisk cardiomyopati). Karin Hartmann fann henne medvetslös i lägenheten. Två dagar senare dog hon på sjukhus. De båda väninnorna hade planerat för en snar gemensam semester till Kanarieöarna och livet hade ett längre tag varit hoppfullt.

Majken Johansson blev bara 63 år gammal, men vann under de sista åren av sitt liv flera viktiga kamper över sin ångest, och mest dominerande ska glädjen över att vara fri från alkoholberoendet ha varit. Hon var helt nykter sedan några år tillbaka. Tjusigt så. Och alla hon gladde, och allt hon skrev! Halleluja!

⬤ Diktkavalkad

Film & Tv, Kultur

Fassbinders ”Welt am Draht”

Regnigt igen. Ställer in min planerade rullskridskotur längs med Ribersborgsstranden och bestämmer mig för att stanna hemma och se på film. Jag scannar Netflix, men utbudet på filmsidan är skralt, så jag växlar över till youtube och väljer att se på pingis istället: Finalen mellan Ma Long och Fan Zhendong i VM i Düsseldorf 2017. Det är nog typ tjugotredje gången jag ser den, en smula maniskt kanske, men – fördjupande! Har fram tills idag bara tittat på ITTF’s (International Table Tennis Federation) video av den finfina matchen. Idag hittar jag en version från tysk tv – som således kommenteras på tyska – vilket medför att den del av min hjärna som fortfarande är upptagen med att leta efter en film snart vaskar fram tre välkända tysklingande namn: Rainer. Werner. Fassbinder. Jag låter Ma Long vinna matchen ännu en gång och söker sedan på ”Fassbinder movies” på youtube. Hittar Welt am Draht – Part l och Part 2. Nu har större delen av dagen gått och jag har med stor behållning sett båda.

Welt am Draht/World on a Wire (1973) är en dystopisk framtidsberättelse med en omistlig Fassbindersk ton av melankoli och existentiell oro. En filosofisk science fiction och en paranoid thriller i ett och samma paket. Sci-fi är inte vad man i första hand brukar förknippa den tyska demonregissören med, men Fassbinder rör sig bekvämt i fältet. Han låter oss följa ingenjör Fred Stiller (Klaus Löwitsch) som arbetar på IKZ – Institut für Kybernetik und Zukunftsforschung (framtidsforskning). IKZ huvudprojekt är Simulacron – en superdator som har skapat en artificiell ekosfär med nästan 10 000 datorgenererade personer eller ”identitetsenheter”. Dessa tror att de är helt verkliga och lever vanliga liv i den cybernetiska dimensionen.

Syftet med den virtuella världen är att förutse sociala trender och kartlägga medborgarnas kommersiella behov, men IKZ’s verksamhet visar sig vara mer moraliskt förkastlig än så. När den projektansvarige professor Henry Vollmer avlider – efter en period av svåra huvudvärksattacker och ångestfyllda existentiella grubblerier – så får Fred Stiller (karaktären inte helt olik Deckard i Bladerunner) ta över ledningen för projektet. CEO’n för IKZ, Herbert Siskins, påstår att Vollmer har begått självmord, men säkerhetschefen Gunther Lause har misstankar om att professorns död kan ha att göra med Simulacronprojektet. När även Lause spektakulärt försvinner – ja, från en sekund till en annan, mitt under ett samtal med Stiller – så inleder vår huvudkaraktär egna efterforskningar om vad som pågår. Efter en veckas tid känns ingen längre vid att Lause ens existerat. Han tycks vara utraderad från folks medvetande och står heller inte att återfinna i några register. Gränsen mellan verklighet och simulation suddas ut samtidigt som konflikten med Siskins och IKZ trappas upp. Mäktiga ekonomiska och politiska intressen hotas och Stiller blir ett problem som måste undanröjas. Han kan inte längre lita på någon och en eskalerande paranoia tar vid. Bara i relationen till sin sekreterare Gloria Fromm – som initialt placerats som sådan för att bevaka honom – och till professor Vollmers dotter Eva – hittar han ett visst mått av tillit. Stiller hamnar i kamp mot sin alltmer bågnande verklighetsuppfattning och börjar fråga sig vem han är, varför han är, och framförallt – om han är.

Welt am Draht har flera oväntade scener – en del dråpligt förmedlade. Delvis absurda kan de dyka upp som självstående små utsagor runt livsvillkor, maktförhållanden och mänskliga relationer. I en passage kallas Stiller in för ett samtal med sin chef, Siskins. Han slår sig ner i en snurrfåtölj vid dennes skrivbord. Siskins sitter i en likadan. Stiller frågar vad CEO’n vill honom och börjar samtidigt trampa runt med fötterna mot mattan så att fåtöljen sätts i snurrning. Siskins härmar, gör omedelbart detsamma. Som barn sitter så de båda männen och snurrar runt, men på ett återhållet, vuxet och lite stelt sätt. Avståndet mellan dem åskådliggörs i all sin enkelhet. Deras arbetsmässiga kontakt ringas in – den påtvingade gemensamheten och den underliggande fiendskapen – hur obekväma de är med varandra. Den här typen av fyndiga scengrepp är Fassbinder en mästare på.

I en annan scen ligger Stiller och vilar efter en simtur i inomhuspoolen. Eva Vollmer sitter tillbakalutad i soffa. Stiller lyssnar (mer än ser) på tv-nyheterna. Det rapporteras om IKZ och Simulacronprojektet. CEO’n Siskins anklagas för skumraskaffärer med stålindustrin och projektet kritiseras för profithunger istället för att tjäna allmänhetens goda. Stiller tar del av misstankarna mot sin chef – fortfarande utan att titta på tvn – men han inväntar Siskins kommentar på anklagelserna genom att slänga iväg ett syrligt ”Och Siskins?” varvid nyhetsankaret direkt levererar Siskins undanglidande försvar på anklagelserna. Det är som om Stiller och tv-mannen för en kort sekund har en konversation, där Stiller vet svaret på förhand och ser genom Siskins och IKZ undanhållande av information. Rapporteringen går sedan raskt och otippat vidare med en småbisarr nyhet om en finländsk diktarinnas död. Hennes privatplan har krockat med en glidflygare på Helsingfors flygplats. Glidflygaren har klarat sig med småblessyrer. Båda nyheterna kräver vår uppmärksamhet, men förutsätter också vår snara glömska i att de bara en kort stund är – avlöser varandra och passerar. Förmedlandet av information framstår som trubbigt och maktkonserverande. När en kvinnlig tv-hallåa avslutar dagens sändningar med att säga godnatt till tittarna så önskar Stiller henne detsamma.

EAA2B20D-5575-483A-9FAD-0BDFCA4FB396

Utöver ett förtätat och mångbottnat drama bjuder Fassbinder i Welt am Draht på ett visuellt kulörkalas. Mot utomhusmiljöns råa gråa står interiörernas förföriskt färgrika. Akvariegrönt och blått med brandgula element i nära nog varje bildruta. Det är fyllt till brädden av klatschig 70-talsestetik: Rymdinspirerade fåtöljer, speglar och semitransparenta glasväggar, sovrum med tigermönstrade sängbårder, murriga träpaneler och tidstypiskt mönstrat gardinorangerie. Och mer finns att hämta för den som har en faiblesse för estetiskt skönlir. IKZ operativa avdelning är nämligen en retrofuturistisk dröm inspirerad av tidsperiodens mest moderna industridesign och apparatur: Datormaskiner, tv-skärmar och snyggt färgsatta manöverbord jämte klassiskt visionära tingestar som videotelefon och cyberspacehjälm. Med den senare är det möjligt att kortvarigt transportera sitt medvetande upp/in i Simulacron, men inte utan biverkningar om man blir kvar där för länge.

Welt am Draht är baserad på romanen Simulacron-3 av Daniel F. Galouye, men innehåller också referenser och spår till Phillip K Dicks noveller. Ursprungligen gjordes den som en tvådelad tv-serie för tysk tv. Drygt trettiofem år senare restaurerades den under övervakning av Fassbinder Foundation. Och 2010 visades den på Berlin Film festival. Det vimlar av filmer som hämtat inspiration från Galouye och Dick: Matrix av Lana och Lilly Wachowski. Jacob Ruznaks The Thirtheenth Floor (som också bygger på Galouye’s roman). Båda hade premiär 1999. Andra filmer och tv-serier som rör sig i en liknande sfär av tech/kritik/sci-fi/simulation är Jean-Luc Godard’s film noir science fiction Alphaville (1965) och Oliver Stones miniserie Wild Palms (1993). Besläktade känns även Ridley Scotts Bladerunner (1982), Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr (1968) och Andrej Tarkovskijs Solaris (1972). Jag kommer också i tankar om den engelska regissören Dennis Potters sista skapelser innan han gick bort – tv-serierna Karaoke och främst uppföljaren Cold Lazarus (1996). Att dessa båda pärlor samt Fassbinders suveräna Welt am Draht ligger på Youtube är en glad för. Passa på att se innan de plockas bort.