Robert Desnos igen

Ung anarkist finner Dada 1919 och blir så småningom en centralgestalt i den blomstrande kretsen av franska surrealister. Desnos – mannen med de halvöppna och liksom beslöjade ögonen, som försänkta i dvala. Så svarade han på världen: Med sömn! Han var känd för att kunna försätta sig i trans och fabricera dikt. Surrealisternas överstepräst Andre Breton kallade honom “vår profet”.

När jag vaknade i morse gick jag på studs till Billy för att plocka fram diktsamlingen “Drucket språk” vars första upplaga gavs ut på förlaget Bakhåll 1984 (i översättning av Peter Luthersson och Annika Bladh). Men den var inte där. Utlånad, eller stulen måhända? Får bli en sökning på antikvariat.net ty ungdomens litterära hjältar bör – om de försvinner – återbördas till bokhyllan just bara för att de en gång ställdes dit. 1987 kom en samling med dikter av bl.a. Desnos och Henri Michaux ut: Märkliga jämviktslägen. Också Bakhåll. Annars är de engelska översättningarna av honom ok. 

Han hade en speciell ton, Desnos. Inte utan udd och vision, men han är mild, tänker jag – mer mild än vild, speciellt om man jämför med en del av de andra surrealisterna. Mer sansad i någon mening. Han bröt också med surrealistkretsen och Andre Breton sedan. Han var kritisk mot de kommunistiska strömningarna som smög sig in i rörelsen mot slutet av 1920-talet. Ja, skeptisk till  ”ismer” och organiserad politisk nivå överhuvudtaget, vad jag förstår. Han körde vidare på andra håll – journalistik, litteratur och filmkritik, radio, (var tidigt ute med dikter i radiomediet), krönikor, teater, barnböcker, antinazistiska essäer (som skulle komma att kosta honom livet) och förstås poesi. Det blev ett filmmanus också: ”L’Etoile de mer” (“The Starfish) 1928 som Man Ray regisserade.  

Wiki för en överblick av liv och gärning. Missa inte de hjärteknipande raderna om hur han lyckades rädda sig själv och sina medfångar från döden under fångenskapen i koncentrationslägret.

Men nazisterna skulle få honom på fall ändå. Desnos dog av tyfus i Theresienstadt i Tjeckien 1945, strax efter att Röda Armén befriat lägret. Gripande är också hans sista dikt till sin hustru inifrån lägret. Man hittade den i hans ficka.. “Dernier poème”, “Last poem” – som tycks vara en förkortad version av en annan dikt som han skrev redan 1930: “J’ai tant rêvé de toi” (“I have dreamed of you so much”).

LE DERNIER POÉME
The Last Poem

I have dreamed of you so much,
Walked so much, talked so much,
Loved so much your shadow,
That there is nothing left for me of you.

I am left to be no more
than a shadow among shadows,
One hundred times
more shadow than shadow,
The shadow that will come again and again
to your sundrenched life.

Relaterad post

Dröm om Desnos, ett efternamn med dålig klang

Jag drömde om poeten Robert Desnos i natt. Sekvensen: Jag och min son gick runt i stor lägenhet med varsin kaffekopp i hand.  Folk låg och sov i soffor och fåtöljer, som efterfest på upphällningen. Vi stannade upp inför en livlös äldre man, och min son säger: ”Det ser ut som om han är död, pappa”. Jag tittar på mannen, undrar om han faktiskt är död. Sedan känner jag igen honom, tänker att han inte borde vara här, att han inte lever i vår tid. Han har blivit gammal, men ansiktet ser exakt så livlöst ut som det gjorde på fotografierna av den unge poeten. Svarar: “Nä, det är Robert Desnos, han är poet. Han bara ser död ut. Kolla hur hans ögonlock rör sig! Han drömmer fram dikter”.

Käre Robert, någon iakttar dig när du sover i en främmande människas dröm runt sjuttio år efter din egen död. Tippen hade rätt: Ingenting försvinner, allt finns kvar. Men du, ditt efternamn har tyvärr fått en smula dålig klang med tiden.. Ja, det är faktiskt riktigt illa. D-E-S-N-O-S: “Disorder of Extreme Stress Not Otherwise Specified”. Det är en nutida åkomma, och är självfallet att beklaga. Sjukdomens nervösa karaktär står ju också bjärt i kontrast till din faiblesse för transcendens – och till din välutvecklade förmåga att kunna somna närhelst det passar dig.

Relaterad post: Robert Desnos igen.

Why I Take Good Care of My Macintosh

64FBFB3D-BC73-4F05-868D-26895267A17AIdag teknologisk högtidsdag för Macen fyller 35 år! Poeten Gary Snyder skrev redan i slutet av 80-talet en hyllningsdikt till sin dator och IT-times la upp den på webben tio år senare. Vill minnas att jag har en diktsamling av Snyder i bokhyllan, jo, Sköldpaddsön från 1974. Om man räknar Snyder till beatpoeterna så var han den i gruppen som hade mest ”plain-living/high thinking-tankar” innanför pärmarna. Han plussade på med indiansk mystik och miljömedvetenhet, vilket uppenbart inte hindrade honom från att älska sin moderna Macintosh-manick.

Så här såg det ut när Apple och Steve Jobs presenterade Macintosh för världen den 24 januari 1984.