Snart dags att lägga den här dagen till handlingarna, men inte än – för jag har det bästa kvar: Soffläge med Netflix på min iPad Pro 12.9″. Två avsnitt. Två timmar. Byter ut Malmö 2018 mot Birmingham 1920: Peaky Blinders. Gangstermiljö i efterkrigstid. Våldsamt, suggestivt och mörkt om familjen Shelby – med ett soundtrack som inte går av för hackor. För hur ska man kunna stå emot en tv-serie som har Nick CaveˋsRed Right Hand som ledmotiv, och som andra säsongen öppnar upp med PJ Harvey’s To Bring You My Love – right, det kan man inte!
Man skulle kunna tro att Lunds kaféer till sista platsen är fullproppade av unga universitetsstuderanden, men så är det inte alls. Tvärtom tycker jag att floran av folk är rikare än vad den är på lokal i Malmö. Representationen av samhällsgrupper är bredare, och tvärsnittet är i sig mer koncentrerat. På kaféerna i Lund sitter arbetaren och professorn sida vid sida med pensionären och företagaren. Familjen och den flirtande ensamföräldern sitter bredvid den schackspelande somaliern och den pausande parkeringsvakten. De lytta och stukade är på plats, liksom förstås i hyfsat stor mängd – universitetsstudenterna. Det kanske låter knökfullt och rörigt, men se kaféerna i Lund är många och ytorna är ofta väl tilltagna. Även smårumscaféerna kan vara märkvärdigt djupa och labyrintiska. Och tack och lov finns rymliga Café Athen i AF-borgen som är poppis bland studenterna och nästan sväljer dem allesammans.
En av de mer tribala gästerna på mitt favoritcafé berättade att hon tyckte det var så skönt i Lund eftersom man kan sitta ensam och läsa tjocka böcker flera timmar i sträck – utan att det anses kymigt. Generellt är lundakaféet en fristad i det avseendet. Folk är vana vid att folk sitter försjunkna i uppsatser, böcker och arbeten. Beteendet är inte lika självklart i Malmö. Ibland kan det nästan kännas lite obekvämt att plocka upp dator, böcker och block. Känslan av att folk inte tycker att man gör rätt för sig. Dimensionen av omoral. Krocken mot värderingar med ursprung i en gammal arbetarstad. Det pratas ofta om det kontinentala Malmö, den världsvana, öppna och progressiva stan. Men på kaffelokal är atmosfären oftast provinsiell och tråkigt konform, i synnerhet på det alldagliga Malmökaféet. Men det finns värre krockar. Häromdagen satt jag på ett hipsterkafé på Möllan. Deras slogan löd ”A place where quality meets laidbackism inna multikulti style”. Sådant gör mig generad. Dessutom var där inte en lugn vrå, men ett ohejdat babbel i mobiltelefoner. Sedan har vi frontalkrocken mot Gamla Västers eller citykvarterens fairtradecaféer med sina kraftiga ört- och lavendelpåslag. Kan inte hjälpas att det doftar gott. Präktigheten frampyntad på rustika originalträgolv med vita sirliga uppläggningsfat och hälsosamma bufféer – sådant gör mig nervös. Nej, då går jag hellre till Espresso House. I varje fall det som ligger här på Värnhemstorget. Det är tillbakalutat och i högre grad “multikulti” än vad skäggdoppingarna på Möllan eller runt St Knuts torg kan erbjuda. Lite andefattigt kanske, men själlöst på ett friskare sätt än vad Gamla Västers prudentliga “oaser” är. Men helst åker jag alltså till Lund där kaféstunden kan få vara vilsam och chosefri utan för mycket bjäbb.
Så här ser det ut när Fan själv formar Cornamedan han får axelmassage av munter Xu Xin. Världens genom tiderna bästa bordennislandslag bestående av Ma Long, Fan Zhendong och Xu Xin är framme i final mot Tyskland.
Så var det dags! VM-final mellan Kina och Japan. Kan Mima Ito, Kasumi Ishikawa och Miu Hirano göra det omöjliga? Kan de ens störa supertrojkan Ding Ning, Liu Shiwen och Zhu Yuling? De har gjort det individuellt, men i Lag-VM, att ta tre matchvinster mot Kina? Nej, det ska inte gå. Ladda upp med showdown-filmen – eller är det reklam för Apples Airpods?
Pingisen har en förenande förmåga som inte ska underskattas. Vi har sett det förut. Ping-pong-diplomatin mellan Kina och USA under 1970-talet är ett exempel på när bordtennis möter storpolitik och helar länders relationer till varandra.
I lag-VM i Halmstad är det nu Nord- och Sydkorea som fångar världens intresse. Inför kvartsfinalen, där de båda nationerna skulle mötas, tog deras respektive coacher och spelare kontakt med varandra. Tillsammans beslutade man sig för att avstyra kvartsfinalmatchen, och istället förenas som ett landslag inför semifinal mot Japan. ITTF gjorde ett sympatiskt undantag från sitt regelverk när de godkände idéen, och samtliga nationer tillfrågades och omfamnade förslaget. Så i semifinalen fick vi se den nordkoreanska coachen i samarbete med den sydkoreanska, och de bägge nationernas landslagsspelare sida vid sida på stolarna utanför hagen.
Just inom bordtennisen har den här viljan till förening mellan syd- och nordkoreaner varit stark. Man minns det förenade Korea under VM i Chiba 1991. Då körde man under samma flagg redan från början av tävlingen, och tränade tillsammans i Japan en månad innan mästerskapet. Laget var starkt, hade haft tid att formera sig, och gick hela vägen – besegrade Kina i finalen och blev världsmästare.
Guldlaget bestod av sydkoreanskorna Hong Cha-ok och Hyun Jung-hwa (pennskaftaren som 1993 tog hem singelguldet i VM i Göteborg, och sedemera blev firad coach och legend på Koreahalvön) samt nordkoreanskorna Li Bun-hui och Yu Sun-bok.
Det förenade laget i Halmstad hade inte samma slagkraft som laget från 1991 och det blev en väntad semiförlust mot ett starkt Japan som vann med 3-0. Korea ställde för övrigt upp med två spelare från Syd och en från Nord. Den här historiska sammanslagningen sker bara en vecka efter mötet mellan nordkoreanska Kim Jong Un och den sydkoreanska presidenten Moon Jae-In vid den militära avgränsningen på koreahalvön. Mötet handlade om fortsatt nukleär demilitarisering och att formellt avsluta Koreskriget som varit i vapenstillestånd sedan 1953.
L O G G F I G U R 