Fortsätter på Strungespåret. Det har skett en förskjutning i synen på den danska 80-talsgenerationens poesi, och kanske i synnerhet Michael Strunges – en devalvering av hans värde som poetisk spjutspets. Men under drygt trettio år har han på något sätt ändå alltid varit på tapeten, trots att hans dikt har monterats ner från de litterära piedestalerna och numera delvis bedöms som överspänd och en smula passé. Och visst kunde Strunge vara överspänd. Och ibland känns han rätt överspelad.. Men ändå inte. Den sammansatte rackaren låter sig inte avfärdas hur som helst. När det begav sig under 80-talet läste jag nog mer av Thomsen och Tafdrup än av Strunge och t.ex. F.P. Jac. Thomsens och Tafrups ton tilltalade mig mer, fanns något mer samlat och jordat där. Strunge var yvigare, spretigare, och jag upplevde också honom som mer medieintresserad och självmedveten vilket fungerade aningens avtändande på mig. Idag uppskattar jag hans diktsamlingar mer än vad jag gjorde då. Många verkar ha haft en omvänd resa med honom.
Strunge var ju stjärnan i ”firsergenerationen”, men alltid sin egen. Och han var den mest förbannade av dem. Sprungen ur svårmod och frustration, men likafullt den som hade närmast till vision och hänryckning. Man kan föreställa sig hans intensiva skrivsessioner om nätterna – glädjen, ja euforin han förmodligen kände när han ibland fick dikten att lysa, kristallskeppet att sväva. Samtidigt det självförbrännande i dedikationen. Det kämpiga personliga bagage han bar på jämte hans vanmakt och ilska. Hans antihållning mot kvävande samhällsnormer och ytlig materialism. Där fanns något konfrontativt hos Strunge. Det kan man inte ta ifrån honom. Något som i mångt och mycket saknas i dagens småputtriga och på sina håll rätt mjäkiga dansk-svenska litterära ankdamm. Nu tänker jag på den krets av diktälskande kritiker, översättare och kulturskribenter som i hygge umgås och delar en massa lort på Facebook, som basunerar ut sin ovilja mot att stå vid sidan om, stå utanför. Men det är nya tider, nya normer – och för få bryter med dem. I våra dagar har spelytan för den smalare dikten blivit större. Småförlagen är aktiva och inte så få. Mycket händer och många är eventen i den digitala litterära årskalendern. Trevligt vill man ha, men långtifrån allt är bra.
Danskarna har nog mer än vi i Sverige varit benägna att samla ihop sina diktare i små generationsbuketter, vilka gärna diskuteras livligt. Man gillar sina poeter. De har en sin plats. Jag vet inte om man kan kalla den framskjuten, men det gör att man ganska lätt har kunnat navigera och ta sig in deras diktarvärld. Och det ständiga stötandet och blötandet av dikten i lilleputtriket bidrar förstås till att nya uttryck och kvaliteter skapas. Läsvärt i sammanhanget är t.ex. Lars Bukdahls verk Generations-maskinen. Dansk litteratur som yngst 1990-2004. Sedan dess har det hänt massor.
Just nu känns det mer generationslöst. Det är mer en fråga om tendenser och riktningar. Spännvidden är stor, tematiken bred. Suger upp samtidens flora av – allt, skulle jag säga. Politiska, aktivistiska, feministiska spår. Självbiografisk sondering och sci-fi. Internet och sociala media. Klassisk centrallyrik och fräckare språkupplopp. Det formmedvetetna är där. De karga språkmaterialistska experimenten jämte det gåpåigare autostrada-berättandet. Allt är tillåtet och samlat, men suveränt. Inga lag spelar helt under samma flagg. Det är ett livfullt hav av olika uttryck. Låter det babbligt? Det är det. Men det är inte ett språkförbristingens Babels torn att förvirras och förgås av, mer ett skvalpande Babels hav att fritt guppa runt i. På sina håll rätt intressant och trevligt faktiskt, ja, sagt helt utan ironi.
Men kan inte släppa känslan av att den smalare nya litteraturen också har förlorat i subversiv kvalitet. Tappat i farlighet. Tappat i punk. Som väl är finns det någon enstaka som stretar emot. En av dem ligger i min ryggsäck. Ingen nämnd, bara gömd – för vi behöver kanske inte heller kommunicera allt, reflexmässigt ställa den nye diktaren på den digitala motorvägen. Även om hen är bra. Och man ska fan inte underskatta Facebook-flödenas förklenande förmåga, sorlet av glappkäfteri – att röster kan förlora i kraft av för mycket medial uppmärksamhet. Blir gärna ett gift sådant. När bärande drivkraft är att omhuldas, komma in i värmen och glansen, och sedan ängsligt behöva fortsätta älskas. Det är ju inte sällsynt. Jag läste för en tid sedan ett debutverk av en ganska ung diktare. Innehållet var omvärldsregistrerande, i politisk mening lätt aktivistiskt. Det fanns också en självbiografisk intention, men den kändes inte speciellt djuplodande. Dikterna var skrivna med en tydlig formmässig medvetenhet. Det pågick ett experimenterande, men för uddlöst, för mycket ”inom ramarna” – med stänk av akademisk duktighet, som från en närbelägen liten universitetsstad. På Facebook såg jag en stor klick sådana litteraturlovers som tyckte boken var ”underbar” och hyllade dess snygga grafiska formgivning. Det hela kändes, ja – duktigt, polerat. Den känslan får jag för ofta när jag tar del av nya dikt idag, unga som lite äldre. Sällan bränner till och är på liv och död. Det behöver ju inte allt vara, gudbevars, men lite skadar fan inte.
L O G G F I G U R 