Vi sitter på golvet och kurar ihop oss i januarimörkret. Vin i glasen. Sömnpulver i trunken. I köket röker vi vid det öppna fönstret. Du står och tittar ut över din gård. Det blåser och är iskallt. Jag frågar Siri på felfri danska – och mucho geografiskt specifikt – hur vädret blir på Amager i Köpenhamn i morgon, och får som svar att ”Vädret i Amer, Indien, blir fint. 22 grader och solsken”.
Vi diskuterar recensionen av din debutroman i Jyllandsposten, pratar om våra gamla föräldrar och en stund om Venligboerne som hjälper nyanlända flyktingar här i Danmark. Och så lyssnar vi på musik. DR’s Pigekor sjunger Lyse nætter (ditt val) och Lana Del Rey sjunger White Mustang (mitt val).
Våra musikpreferenser skiljer sig åt rätt så mycket. Jag menar, du kan ju verkligen gå igång Traveling Wilburys, Dire Straits och Paul Simon. Det är helt uppåt väggarna, tycker jag. Även Jeff Buckley’s version av Halleluja är faktiskt på gränsen. Som väl är styr du upp din kvällsmix med ett och annat spår av The Cure, några jazz-standards, Carole King’s finfina gamla platta Tapestry och spridda spår av Fred Åkerström. Så läget är ju verkligen inte helt hopplöst.
Japp, jag kan nog allt ibland himla lite med ögonen åt dina låtval. Och märker också att jag har lättare för att lyssna på ditt, än du på mitt. Det är som om du blir en aning obekväm och lite rastlös när du inte får styra musikflödet, gå upp i din känslovärld, liksom oavlåtligen presentera ditt. Det finns en viss otålighet över dig just där. Man känner av det där, och ibland får man bevaka sitt rum och sin plats, för du kan lägga rabarber på den rätt kvickt. Det kan leda till en viss ojämnvikt i utrymme. Och musikmässigt, tja, jag flikar in en låt då och då. Du kör fem spår. Jag ett. Så ser fördelningen ut ikväll. Hoho. Men handen på hjärtat – jag kan nog vara likadan själv. Liksom ivrig att presentera det jag gillar för dig. Och jag gjorde en liten drive precis. Men Boards of Canada’s elektronica verkar gå dig obemärkt förbi. PJ Harvey och Gun Club tycks punktvis göra dig lika låg som jag blir av Paul Simons gräsliga Graceland-album från 1986. Men när Giant Sand gör Stranded Pearl får jag för mig att du faktiskt lyssnar en stund, men jag är inte helt säker. Det kanske mer är en förhoppning jag har, att du inte ska missa något som faktiskt är riktigt bra.
Så vi babblar och dricker vin, kollar på youtube och lyssnar på Spotify här i lägenheten på Amager. Så ter sig vårt dansk-svenska hygge just nu, och trots att jag gnäller lite nu, så är ju inte så dumt alls, tvärtom. Och mellan varven skriver vi på varsin manick. Du planerar dina kommande arbetsveckor, och jag plitar ner det här.
L O G G F I G U R 
