Januarikväll på Amager

Vi sitter på golvet och kurar ihop oss i januarimörkret. Vin i glasen. Sömnpulver i trunken. I köket röker vi vid det öppna fönstret. Du står och tittar ut över din gård. Det blåser och är iskallt. Jag frågar Siri på felfri danska – och mucho geografiskt specifikt – hur vädret blir på Amager i Köpenhamn i morgon, och får som svar att ”Vädret i Amer, Indien, blir fint. 22 grader och solsken”.

Vi diskuterar
recensionen av din debutroman i Jyllandsposten, pratar om våra gamla föräldrar och en stund om Venligboerne som hjälper nyanlända flyktingar här i Danmark. Och så lyssnar vi på musik. DR’s Pigekor sjunger Lyse nætter  (ditt val) och Lana Del Rey sjunger White Mustang (mitt val).

Våra musikpreferenser skiljer sig åt rätt så mycket. Jag menar, du kan ju verkligen gå igång Traveling Wilburys, Dire Straits och Paul Simon. Det är helt uppåt väggarna, tycker jag. Även Jeff Buckley’s version av Halleluja är faktiskt på gränsen. Som väl är styr du upp din kvällsmix med ett och annat spår av The Cure, några jazz-standards, Carole King’s finfina gamla platta Tapestry och spridda spår av Fred Åkerström. Så läget är ju verkligen inte helt hopplöst.

Japp, jag kan nog allt ibland himla lite med ögonen åt dina låtval. Och märker också att jag har lättare för att lyssna på ditt, än du på mitt. Det är som om du blir en aning obekväm och lite rastlös när du inte får styra musikflödet, gå upp i din känslovärld, liksom oavlåtligen presentera ditt. Det finns en viss otålighet över dig just där. Man känner av det där, och ibland får man bevaka sitt rum och sin plats, för du kan lägga rabarber på den rätt kvickt. Det kan leda till en viss ojämnvikt i utrymme. Och musikmässigt, tja, jag flikar in en låt då och då. Du kör fem spår. Jag ett. Så ser fördelningen ut ikväll. Hoho. Men handen på hjärtat – jag kan nog vara likadan själv. Liksom ivrig att presentera det jag gillar för dig. Och jag gjorde en liten drive precis. Men Boards of Canada’s elektronica verkar gå dig obemärkt förbi. PJ Harvey och Gun Club  tycks punktvis göra dig lika låg som jag blir av Paul Simons gräsliga Graceland-album från 1986. Men när Giant Sand gör Stranded Pearl får jag för mig att du faktiskt lyssnar en stund, men jag är inte helt säker. Det kanske mer är en förhoppning jag har, att du inte ska missa något som faktiskt är riktigt bra.

Så vi babblar och dricker vin, kollar på youtube och lyssnar på Spotify här i lägenheten på Amager. Så ter sig vårt dansk-svenska hygge just nu, och trots att jag gnäller lite nu, så är ju inte så dumt alls, tvärtom. Och mellan varven skriver vi på varsin manick. Du planerar dina kommande arbetsveckor, och jag plitar ner det här.

Nyårsnatt

06DA2E7B-4643-46E0-ACF9-43C2CAC3C35E

Snön föll och det blev lite tystare, mer skyddat och vadderat, men inte lyckades den helt dämpa knallarna i nyårsnatten. Jag försökte besvärja årsskiftet genom att se Fassbinders Frukthandlarens fyra årstider på SVT-play. Det fungerade bra – efter filmen hade det blivit 2018! Nu har jag hoppat i bingen, och läser några sidor i Robert Musils Mannen utan egenskaper. Musil är en författare som lyckas stanna upp vid brännpunkter. Han är skicklig på att förmedla både skeenden och själsrörelser. Inget undgår honom. Han borrar sig in. Är som en hackspett på en trädstam, tänker jag. Och så lägger jag boken ifrån mig och ponerar att det är en het augustidag. Solen har stått på i veckor och allt är torrt som fnöske. Gräsbränder är inte ovanliga. Kan det då tänkas att det börjar ryka i barken när hackspetten kör igång med sin fjädrande nacke, sin lilla slagborr? Har det någonsin hänt? Att det tagit fyr. Att hela jävla trädet har brunnit upp? Jag tror minsann att min sömntablett har kickat in. Gott nytt år!

Theoretical Girls and Some Dead Stills

638BDE1F-925C-4A65-9806-3F4DF1029CC0

Stannar kvar på Galleri Tom Christoffersen. Bildkonstnären Claus Rohland’s fotografier i utställningen Theoretical Girls and Some Dead Stills. En serie bilder (tagna med iPhone på datorskärm) av webcam girls på nätet. Verksamhetens kärna och karaktär av sexuellt kopplad geschäft träder tillbaka. Motivens fysiska former är förvrängda mot abstraktion och upplösning. De förförande gesterna och det explicit sexuella hänvändandet har transformerats till nya självstående figurer. Hur intressant det är vettefasiken. Erotomanen blir besviken, den mer kultiverade kanske imponerad? Initialt tycker jag att bilderna framstår som polerade och alltför dekorativa på bekostnad av en mer rå kraft, men faller sedan ändå för det deformerade och suggestiva skenet i den här lilla bildsviten (som är ett smakprov ur ett större pågående projekt).

Claus Rohland: The exhibited images are an introduction to the resulting larger series, a body of work defined by what Michel Houllebecq described acutting out a zone from the world, in such a way that it seems to have no exterior.” Detaching image from source opposes the indexicality of the photographic process, and the exhibited pictures are photographs only in a technical sense. The photographs are a means to an end directed toward creating work that defines itself as photo based work on paper through the final printing process. 

Året på Galleri Tom Christoffersen avslutas med samlingsutställningen Ex Catherine som är ett hopkok av konst som galleristen själv valt efter eget tycke och smak. I programbladet kort beskrivet som  ”Uden at det står til diskussion, udstiller Tom Christoffersen et udvalg af, hvad han mener, god kunst er”. Utställningen varar fram till den 23/12 och innehåller enstaka verk av ett fyrtiotal olika konstnärer, däribland Vivian Maier,  Per Kirkeby, Cindy Sherman, och Franciska Clausen. Galleriet ligger på Skindergade, bara femtio meter från bokhandeln Arnold Busck och ett lille et stenkast från Runde Tårn.

 

På galleri: Knud Odde – och lite Ivan Aguéli

Galleri Tom Christoffersen i Köpenhamn har bjudit på ett par sevärda utställningar i år. Under sensommaren konst av William S. Burroughs och under hösten kunde man bl.a. ta del av utställningen Sokol Blosser med målningar av Knut Odde (målare, grafiker och affischmakare, artistporträttör m.m.).

Målningar med tydliga och simplifierade former. Ibland känns det nästan lite taffligt och oskolat, men bilderna får mig också att stanna upp ibland. Det finns något ömt i de småvinga och asymmetriska porträtten av kroppar, ansikten. Motiven harmonierar väl – om än en smula estetiskt inställsamt – med bakgrunder som spänner från det mustigt färgrika till det blekare, blå- och rosagrå eller sandfärgade. Genomarbetade fonder, grova penseldrag, lager och toner – eller mer grafiskt samtida uttryck, platt och direkt, som i porträttet av den tyske konstnären Joseph Beuys nedan. Hade jag forfarande kört skateboard hade jag minsann inte tackat nej till en kulörstinn bild av Beuys på brädans undersida!

Andra målningar av Odde får mig att tänka på den svenske konstnären Ivan Aguéli. Hans målningar från Nordafrika i början av 1900-talet. Det sandfärgade i kombination med de enkla formerna av byggnader och landskapselement. Minns att jag stod och gluttade på hans tavlor i Stockholm när jag var ung – mer specifikt i Prins Eugens konstsamling på Waldermarsudde. Muslimen, orientalisten och den själfulle anarkisten Aguéli, vars livshållning, konst och livsresa fascinerade mig på ett smått danade sätt. Men det är en helt annan historia. Läs om Ivan Aguélis livsbana här.