Att Swedish Open 2017 kördes i SVT Play och forfarande ligger kvar där är en nådegåva. Staffan Lindeborg och Mikael Appelgren kommenterade ståndaktigt matcherna flera timmar i sträck. Sändningarna bjöd också på några initierade samtal med coacher och spelare om de nya förutsättningarna med den nya bollen.
Och vilken högklassig turnering det blev! Xu Xin, ”the cloudwalker”, stod som segrare efter att ha betvingat Fan Zhendong i en ruskigt välspelad finalmatch. Den vänsterhänte pennskaftaren lyckades med det mesta i Swedish Open, och är ju då fantastisk att se. Ma Long var inte med, men annars var alla toppkineserna på plats. Och de unga japanerna, och många fler. Tyskarna var inte där, men det gjorde liksom inget.
På tal om japanerna – Koki Niwa. Hans geni vet faktiskt inga gränser och han frälste vid flera tillfällen publiken i Eriksdalshallen med sin egenhet och alldeles speciella blick för spelet; ta en titt på den sista bollen, ja nr. 1 på ITTF’s Top 10 points. Och varför inte nr 6: Wu Yutings imponerande dynamics mot Kasumi Ishikawa – eller 9:an med Wang Yangs svårforcerade defensiv mot Mattias Karlsson. Och som det inte vore nog – Kenta Matsudaira’s och Jonathan Groth’s hiskeliga slagväxling i boll nr. 2, eller kanske 4:an där Xu Xin med sin långa vänsterarm sveper in en FH-slägga runt nätstolpen mot Tomokazu Harimoto. Ja – se allihop, det varar bara några minuter. Roligt förresten med danske Groth som blev bäste europé genom att ta sig till kvartsfinal där Xu Xin stod i vägen. Men han tar små stadiga steg framåt hela tiden, Groth, tydligt så.
Filmtema på Galleri G L Strand i Köpenhamn, igen. För ett par år sedan var det Wim Wenders. Nu Stanley Kubrick. Tre våningar fyllda med en stor mängd arkivmaterial och artefakter från Kubricks produktioner. Fotografier och filmklipp, skisser och storyboards, manus, artiklar, fanbrev och affischer. Rekvisita från filmernas interiörer – kläder, masker, tingestar (ja, HAL är där!) och miniatyrmodeller m.m. Du ska således tänka på att ha rikligt med tid till förfogande. Så att du kan stanna på GL Strand ett tag. För där är mycket att ta del av, både glutta på, hinna smälta och fundera över. Det är faktiskt i mastigaste laget, men väl värt ett besök. Utställningen pågår fram till den 14 januari 2018.
De arton exemplar av SvD-krönikören och kritikern Isabelle Ståhls förstlingsverk ”Just nu är jag här”som Malmöbiblioteken har i sin ägo är alla utlånade. Dessutom står 43 låntagare i reservationskö. Man fattar hypen. Förlaget benämner den ”generationsroman”, vilket känns rimligt att göra. Ståhl beskriver trovärdigt samtidens digitala böjelser och de krux som kan följa i dess kölvatten. Och oavsett om du väljer att låna, ladda ner (129 kr på iBooks) eller köpa den fysiska boken så medföljer ett gratis sociologiskt raster som går att lägga över berättelsen. Handlingen utspelar sig i ett hypernutida Stockholm, i en härva av tidstypisk ängslighet, infekterat relationstrubbel och omåttligt mycket skärmtid. Det är nihilistiskt och överkänsligt, desillusionerat och mörkt. Och det är fasligt elegant skildrat. Flera passager i boken lyser upp som melankoliska balladbloss av drömpop-drottningen Lana Del Rey, som det 28-åriga berättarjaget Elise karakteriserar som genialisk. Vanligtvis lyssnar jag inte på musik när jag läser, men till ”Just nu är jag här” sitter jag med hörlurarna i öronen mest hela tiden. Isabelle Ståhl och Lana Del Rey är nämligen en litterär-musikalisk companion piece made in heaven. Huvudkaraktären Elise tillhör samhällets prekariat, och får via sms från bemanningsföretag besked om diverse timvikariat, mest som bokhandelsbiträde. Hon pluggar konstvetenskap på deltid och hennes kursare på universitet är av den trygga och priviligierade sorten. Man skulle också kunna beskriva dem som en kväljningsframkallande kulturell och ekologiskt ätande övre medelklass som är vana att friktionsfritt ta sig framåt i tillvaron, som sätter tydliga mål och förmår nå dessa. Elise är inte sådan. Hon knaprar Stilnoct och Sobril som hon gärna sköljer ned med ett par glas vin. Är ett vankelmodigt och vilset väsen, en ensam och sensibel övertänkare som är självdestruktiv i kubik. Hon känner sig sexuellt avtrubbad och har problem i anknytningen till både sig själv och omvärlden. Är helt beroende av sin dagliga tillstädesness på sociala medier. Dessutom är hon i känslor av förlust. Återkommande minnesbilder avslöjar att det har funnits en vän – eller kanske kärlek – i en Sofia som varit särskilt viktig.
’
Elise äraldrig nöjd med vad hon har, befinner sig i en ständig kompulsiv drive, sökande efter något mer och bättre, en trygghet som kan jaga tomheten på flykt. Hon skriver löst på en roman, men är mer upptagen av Facebook, Instagram – och dejtingappen Tinder: ”Jag slår på min GPS och öppnar en app med människor”. Hon vill inte träffa någon mer än ett par gånger.Det får inte finnas någon historik. Hon vill inte påminnas om sin existens eller ha någon förankring i tiden. Den känslomässiga rekylen av ensamhet och alienation kommer som ett brev på posten: ”Jag känner mig allt mer förfrämligad från mänskligt jordiskt liv”. Kroppen sin får hon syn på ibland, och stannar upp inför, i små förtätade close-ups:
”Han lägger sin hand över min. Mitt nagellack är avskavt. I lysrörsljuset ser huden grå ut, blodådrorna är grönaktiga under huden. Jag vänjer mig aldrig vid att se mina egna händer, det är något groteskt med den kroppsdelen, något utomjordiskt”.
Hon söker kontakt med studiekamraterna utan att få något vidare gensvar, försöker prata med dem om psykoanalytikern Lacan, men de nappar inte. Hon genomskådar och artbestämmer dem lätt som en plätt, men tilltalas också av självklarheten och tryggheten som de utstrålar, en slags friskare, mer hel och etablerad sfär. En av kursarna är 32-årige Victor som tycks vara av allt det där. Han är nyutbildad arkitekt, jobbar deltid på en arkitektbyrå, men vill plugga en period till innan han fullt ut börjar yrkesarbeta. Han är rättrådig och ordentlig, välbeställd och vältränad. Och ganska tråkig. Men Elise låter sig imponeras, smygläser hans facebookflöde – från 2007 och framåt – och dockar rejält med sina föreställningar om honom: ”Han har något rent och ljust över sig, som nyfallen snö ingen trampat i”. Hon drivs iväg av idealiserade bilder, i en vurm för det trygga medelklassliv som kan finnas inom räckhåll, kanske en förhoppning om en tillvaro med mer stabilitet. Och hon får honom så småningom på kroken. De inleder en kärleksrelation och flyttar ihop, men förhållandet hamnar snabbt i gungning. Tvåsamhetens utlovade välsignelser infinner sig inte och paret landar i en loop av misstro och affekt – och bryts i ärlighetens namn inte så jättevackert mot varandra:
”På tisdagskvällen ligger jag i soffan med datorn och Victor står vid garderoben och viker kläder som jag tvättat. Jag lyssnar på låten Cola med Lana Del Rey, skriver på något som ska bli en roman och dricker ett glas rött. På Facebook står tre chattfönster öppna.”Jag är så trött på den där musiken, kan du inte spela något annat?”, frågar Victor. ”Lana del Rey är ett geni.” ”Den här var vit förut”, säger han och håller upp en skjorta mot mig, ”det var min bästa skjorta. Jag vill inte att du tvättar mina kläder om du inte lär dig att skilja mellan färgade och vita kläder. Hallå, lyssnar du på mig?” Han kastar skjortan på soffan bredvid mig och ser på mig, jag stirrar in i skärmen och tittar på en tumblr-sida med slash fiction. ”Förlåt”, säger jag. ”Jag känner mig som din förälder ibland.” ”Måste det vara dåligt?” ”Vad menar du med det?”
Jag vänder blicken mot skärmen, dricker upp det sista ur vinglaset.”Det är inte sunt att du sitter och dricker hemma på vardagarna”, säger han. ”Jag behöver det för att skriva färdigt.” ”Vad?” ”Min roman.” ”Jaså, skriver du en roman?” säger han och slänger skjortan i tvättkorgen.”
En dispyt om betydelsen av återvinning medför kritik från honom:
”Måste du vara så cynisk? Det går inte att leva om man är så cynisk som du är. Man måste arbeta mot cynismen. Den paralyserar en”.
och som svar en tyst, giftig och resignerad tankereflektion inom henne:
”Han har ett så kristet, försonande synsätt på allting. Det får mig att känna mig sämre. Jag stirrar på hans ansikte, hans dumma, glada labradoransikte. Han har inte gett upp. Han verkar ha blivit yngre. Det är det jag hatar med unga killar, att de inte har gett upp än. Hans glädje är nedärvd, jag har depressionen i ryggmärgen, fick ångesten i fostervattnet”.
Victor känner sig intesedd. Det är han inte heller. Hans allt annat än stabila partner går igång mer på Fb-likes än på honom. Läget är patologiskt. Fjättrad vid sin mobil drar hon sig undan i sitt digitala limbo. Hon följer Instagramkonton tillhörande författare, journalister och modeller som har tusentals följare. Känslorna för Victor är satta på kylning och hon kommunicerar allt mindre. Han upplever henne som otydlig, blir frustrerad över hennes tillbakadragenhet och reagerar på hennes negativitet, men har samtidigt svårt att rymma mer än vad han själv går och står i. Han är extremt prudentlig, vill leva planerat med god framförhållning och ser fram emot parmiddagar och familjeliv vilket går stick i stäv mot Elises vacklande ork och växande antihållning. Hon fortsätter knapra Stilnoct och sippa vin. Hennes depression är i tilltagande och hon får panikattacker som på nolltid invaderar hennes hudlösa och samtidigt smått förhärdade jag.
Trots sin skörhethar Elise tigerkoll på saker, är en fena på att läsa av folk och har en skarp blick för vad hon möter. Men fastnar i en dömande hållning till omgivningen – och i relationen till Victor slutligen ett svek och en iskall oärlighet. Parets unga rigida personligheter kolliderar monumentalt. Den papegojliknande upprepningen av beteendemönster och deras brist i kommunikationen får en frustrerat att vilja sträcka ut en hjälpande hand och ge dem ett par råd på vägen. Men det hade inte varit läge för det. Ingen av dem hade varit mottaglig. Istället är det bara att luta sig tillbaka och avnjuta berättarjagets svartsynta skarpsinnighet som ges gott om utrymme i romanen. För det är i Elises mörkt existentiella utsagor, hennes känsliga associationer och fyndigt bevekande övertänk som berättelsen har sin styrka. Det finns ofta en kärv uppgivenhet i hennes funderingar, ibland är det ömt och samtidigt psykologiskt subversivt:
”Jag tycker om människor som sörjer något i det förflutna. Det är avväpnande. Någon som sörjer kan inte gå vidare, den håller sig stilla. Jag tycker om det. Det gör mig lugn.”
Och träffsäkert och humoristiskt blir det när hon gisslar männen ur sin egen generation och ger uttryck för sin dragning till äldre mansfigurer:
”Jag vill inte vara med någon i min egen ålder som är född samtidigt som jag och säger att han vill bli gammal med mig. Jag vill inte träffa någon som känner sig hemma i den här tiden. Allt från samtiden gör mig sjuk av leda. Kanske känner de också så. De har dufflar, läderskor och hornbågade glasögon, vill väl se ut som intellektuella i Paris 1950. De är nog väldigt svaga, aldrig gjort lumpen, har inte körkort. Under de dyra materialen är kropparna tunna och insjunkna. De ser så vegetariska ut. Deras ansikten är släta. Jag vet inte ens vad jag skulle göra med dem”.
”Ungdomar får mig att känna mig otrygg. Jag tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter.”
Mot slutet av romanen när en potentiell ”häst” – den 44-årige Arvid – sluter upp med Elise så går det raskt utför med relationen till Victor. Och samtidigt dippar berättelsen en smula. Karaktären Arvid Borg känns nämligen lite väl fjantig. Han är en pompös författare, en akademiker med dubbelliv som har en förkärlek för drinkar i barer på översta våningen i höga hus. Han har mörk rock och polotröja, bär runt på en svart trunk med handklovar och rep och vi kastas huvudstupa in i någon form av Fifty Shades of Grey-fjomperi. Blir nästan lite väl parodiskt liksom. Men här får en ta det onda med det goda och bara läsa på.
”Just nu är jag här” är befriad från psykologiska pekpinnar, och Ståhl etablerar direkt en vemodig ton som aldrig överges i romanen. Den skärmbesatta samtiden känns genast intressant i att Elises kris är triggad av den. Och hennes mående, ja – vill man vara gravt terapeutisk så är den känslighet hon har är både stoppkloss och möjlighet. Hennesjag är förslutet, men en inre monolog snirklar sig fram, scannar av tillvaron efter mening och stabilitet bortom allt svårmod. Stråk av ljusare toner lyckas leta sig in i det hon känsligt registrerar; människor, åtbörder, vardagliga händelser i stadens olika rum. Det är mycket väl skildrat.
Ståhls resonemang och vändningar i bokenkänns igen från hennes krönikor, kritik och bloggande där hon kan bitas ordentligt. Jag vet inte om det är därför jag kanske hade förväntat mig en mer elak uppgörelse med samtiden. Å andra sidan är debutverket inte tillrättalagd eller publikfriande på något störande sätt. Och att det inte är en eldig stridsskrift ska man förstås som skönlitterär läsare vara tacksam över. Men jag kan inte låta bli att någon gång sitta och önska en mindre snygg och något mer omstörtande romanverksamhet. Huvudkaraktären Elise må vara skarpögd, men är också så konventionell i sitt omfamnande av samtidssfärens alla digitala attribut, av det påfrestande delningsbenägna tillståndet som alla och envar numera är upptagna av. Jag tror minsann att jag sitter och trånar efter ett mer versalt FUCK OFF till samtidsglytteriet, till påbuden om att vara framåt, driven och framgångsrik. Kanske ett tydligare nej tack – hårt som kruppståhl – till den bekräftelsestinna duktighetsiver som inte minst genomsyrar den journalistkår och kultursfär som Isabelle Ståhl själv är en del av.
Elises något romantiserade take on 80-talet – som hon är för ung för att ha upplevt – innehåller ett litet parti som blir tänkvärt i sammanhanget:
”Alltid när jag tänker det verkliga livet är det Stockholm på 80-talet. Man träffades på biljardhallen, tillhörde en subkultur och ringde på hemma hos folk när man ville träffa dem. Man lyssnade på kassettband hemma hos någon man var kär i, ingen hade rest någonstans, alla var hemma hela tiden, man behövde inte uppleva något, livet behövde inte vara så bra.”
I fjol vid den här tiden var det indiansommar och exceptionellt varmt. Jag och min son låg på Kämpingestranden i Höllviken den 29 september. Jag simmade i havet. Han låg på stranden och läste. Vi vinkade ibland. Som för att trygga varandra. Han har alltid haft en oro för att jag ska drunkna när jag är i vatten.
Jag är rätt säker på att det beror på en dramatisk kantring med kanot i Rönne å, 1992, när han var 6 år gammal. Vi missbedömde kraften i strömmen och tappade kontrollen över vår kanadensare som ställde sig på tvären mot en stor stenbumling mitt i forsen. Den vattenfylldes på ett ögonblick och kilades fast av trycket. Vi föll handlöst i plurret. Som väl är hade vi surrat fast ryggsäckar och tält, men vi förlorade en del lösöre – en karta, några leksaksbilar, ett fiskespö.
Jag tog mig in till strandkanten med den lille i famnen. Satte honom i säkerhet på en vänligare sten. Sedan vadade jag ut igen för att få loss kanoten, men rådde inte på den. I stället slant jag med fötterna mot bottnen och miste balansen i forsen. Drog in en kallsup när huvudet hamnade under vattenytan. Han blev förstås jätterädd när jag plötsligt försvann framför hans ögon. Grät och vankade oroligt av och an på stenen. Han kunde ju inte göra något för att hjälpa. Pappa var i trubbel och sjönöd. Pappa kanske dör. Jag ropade till honom att det inte var någon fara. Försökte få mina sprattlande armar i luften att formas till en tryggare gest, en lugnande vink. Men det var lite svårt att få till medan jag stod och vippade som en skräckinjagande fågelskrämma i strömmen. Det måste ha sett fullständigt bisarrt ut.
Medtagna och blöta traskade vi med vår packning genom skogen. Terrängen var eländig. Mest sly och brännässlor som svedde vaderna röda. Efter en dryg halvtimmes promenad kom vi fram till en kohage omgärdad av kärr och sumpmarker. På andra sidan hagen siktade vi civilisation och människoboning – ett hus intill en ladugårdsbyggnad väckte hopp om räddning. Men först hade vi att ta oss igenom 200 meter kohage, och det var inga godmodiga kvigor som betade där inte, utan en hord stingsliga ungtjurar som krafsade hotfullt med klövarna i marken. Spänningen i att passera råmande nötkreatur av hankön. Som att besegra sista bossen i ett tv-spel, sa vi, och längtade hem till vårt Nintendo 8-bit i trygga villan. Sedan ålade vi oss in under staketet till hagen. Gick diskret men påpassligt framåt, redo att när som helst lägga benen på ryggen och lubba. Det kunde gått illa, men allt gick väl. Vi lyckades sicksacka oss förbi tjurarna utan större dramatik, och nådde snart fram till huset där hjälp väntade.
Mamman i familjen hade sett oss från köksfönstret och kom ut på gårdsplanen. Det var inte första gången de fick besök av kantrade kanotister, berättade hon. Familjen öppnade sina hjärtan, och sitt torkskåp för oss. Vi serverades smörgåsar med prickig korv i deras kök. Jag fick mig en kopp kaffe. Gossen min en kopp varm mjölkchoklad, en filt och plats i tv-soffan – lagom till Björnes Magasin. Det medförde läkning i expressfart för hans del. En trygg och vänlig bondefamilj på landet. Det var precis vad han behövde just då.
Jag själv återfick livsgnistan på ett annat och mer otippat sätt. Utmattningen efter paddelfadäsen kom att bytas ut mot en euforisk känsla som jag nu frestas att beskriva som glädjen över en framskjuten placering på Enduro-VM – ja, något ditåt, det korrelerar. Vi pratar fart och hästkrafter här. Upprymdhet över styre med gashandtag. I familjens garage stod nämligen två crossmotorcyklar. Båda 250 kubik. Den ena, en svart Honda, var pappans. Den andra tillhörde deras 18-årige son. Det var en rödvit Yamaha. Båda fyrtaktare.
Pappan frågade mig om jag hade kört motorcykel någon gång. Han frågade inte om jag hade mc-körkort. Den distinktionen gjorde mig förväntansfull. Jag hade i ärlighetens namn bara galopperat och kört moppe tidigare, men det sa jag inget om. Snarare påstod jag motsatsen, att erfarenhet fanns, och det var ju inte så värst sant. Men det kunde inte hjälpas. Det var en gammal barndomsdröm att få köra motocross. Jag blev infernaliskt nällad. Han föreslog att vi skulle köra ner till ån och försöka få loss kanoten. Han på Honda. Jag på Yamaha. Pojken inombords jublade när vi rullade ut maskinerna på gårdplanen. Jag minns hur direkt motorcykeln svarade när jag gav gas med handleden. Vi kom snabbt upp i hastighet på grusvägen utanför huset och jag kände mig underligt nog helt bekväm i denna främmande sadel. Sedan friheten i att köra stående med fötterna på fotpinnarna genom skogen. Ducka under grenar. Jag lyckades sprätta iväg uppför en brant full av stenar och stubbar, klättrade över ett plockepinn av gamla trädstammar fällda av storm. Hanterade att bromsa in och stå stilla utan att behöva sätta ner fötterna i marken. Parerade för jämvikt med hjälp av styret och överkroppen. Fick maskinen i position inför hinder. Hittade precis rätt ögonblick för acceleration. Jag var besynnerligt vass på att köra motocross. Tveklöst talangfull. Jag menar – jag hade inte kört moppe sedan jag var tolv och nu trakterade jag en 250-kubikare med glans. Måste ha haft med adrenalinpåslaget att göra. Hade någon stuckit till mig en trumpet hade jag förmodligen spelat upp till dans. Allting kändes möjligt och medgörligt – utom att sätta sig i en rank paddelbåt igen.. Men i rank jävla paddelbåt skulle jag snart sitta. För med gemensamma krafter hjälptes pappan och jag åt att bända loss kanoten från stenbumlingen i ån. Det tog sin lilla tid, men lät sig göras. Den hade fått en buckla i skrovet, men var annars intakt och fullt brukbar. Familjen erbjöd oss att övernatta hos dem, men vi bestämde oss för att fortsätta kanotturen samma kväll. Vi var ju indianer. Min son var Cherokee och jag var Arapaho. Och som sådana ger man inte upp hur som helst. Vi blev skjutsade ner till ån på varsin motorcykel, vilket junior tyckte var spännande. Sedan tackade vi för all hjälp, hoppade i vår aluminiumkanot och vinkade goodbye.
Rönne å ringlar fram mellan Ringsjön och Skälderviken och har sin vackraste sträckning mellan Stockamöllan och Forsmöllan. Riktiga indianvatten. Man passerar också fina Herrevadskloster där en övernattningsplats finns. Ungefär när vi paddlade förbi klostret vill jag minnas att jag oförhappandes började nynna på Erasure’s version av ABBA’s Lay All Your Love On Me – av alla låtar här i världen. Kanske för att den spelades nonstop på MTV den sommaren, men troligen också för att Andy Bell och Vince Clark i den småjönsiga videon flyger fram genom skogslandskapet på gyllene crossmotorcyklar i guldsprayade skinnställ (se video nedan).
Nå, vi slog läger när det började skymma. Reste vårt tält på en gräsplätt mellan två björkar invid ån. Det var gott att krypa ner i sovsäckarna efter alla strapatser. Lilleman slocknade bums. Jag låg vaken en bra stund. Just före insomnandet bjöd min utmattade hjärna på några bildstormar av mer svårsmält slag. Pre-sömn. Hypnagoga bilder. Som hallucinationer. I första medvetandesänkan ryckte jag till av bilden av min son som stod och skakade av rädsla på stenen i strandkanten. I nästa bjöds jag på kaotiska och makabra havsscener. Fördämningar som brast. Vågbrytare under vatten. Guppande laternor runt likfyllda gummibåtar. Fartyg med slagsida. Det är underligt hur intensiva erfarenheter tycks bearbetas bäst av att sättas i skruv och förvridas ytterligare. Inte sällan på ett starkt och ångestfullt sätt. Som om medvetandet har en masochistisk intention som inte låter dig få den vila du behöver, utan snarare försöker jaga livet ur dig! Och i en drömsekvens morgonen därpå var hjärnan redo att ta sig an min motocrosskörning. Jag återupplevde förloppet, men med en mörkare twist: Jag körde bedrövligt. Hade inte styr på Yamahan alls, slirade omkull i en lerig stigning och hade svårt att komma på fötter och resa motorcykeln igen.
När jag vaknade föreföll allt overkligt och obehagligt. Drömmen, jovars – men framförallt hur osannolikt väl jag hade manövrerat 250-kubikaren i verkligheten. Att mina skills inte visste några gränser. Upplevelsen kändes kusligt unik, rentav demonisk. Så den morgonen var det riktigt skönt att sätta sig tillrätta i kanoten. Klar och vaken i solen. Paddla sig fri från spöken. Med en pigg och glad liten kämpe i fören.
Den klart dominerande sporten för mig när jag var liten var givetvis bordtennis. Ja, den är ju rätt tongivande fortfarande. Det kommer aldrig att förändras. Pingisen är en livslång passion. Men det fanns annat. Som många andra pojkar var jag mycket förtjust i motorsport. Över hela linjen. Både motorcykel- och bilsport. Och periodvis bortom all sans. Jag tittade på det mesta. Rally-VM följde jag noga, liksom varje år det klassiska 24-timmarsloppet Le Mans, och så Formel 1-cirkusen förstås. Hemma på pojkrummet i Staffanstorp klädde jag väggarna med planscher. Pop, rock och motorsport. Sparks och The Sweet samsades med Formel 1-stjärnorna Emerson Fittipaldi och Niki Lauda. Jag hade också en stor affisch på artisten Gary Glitter i lädermundering👌, hoho. Och en på Ronnie Petterson i sin svarta Lotus 🖤. Jag minns fortfarande med sorg i bröstet hans ödesdigra krasch efter starten på Monzabanan i Italien 1978. Statstelevisionen direktsände det olycksaliga loppet.
Ibland cyklade jag och mina lekkamrater ner till ”Crossabanan” – en utomhusanläggning för motocross med både läktare och klubbstuga. Det var magiskt att stå och titta på hur förarna hoppade över gupp, krängde i kurvor och axade på raksträckorna, hur de stegrade och stylade. Jag studerade dem grundligt, dagdrömde om att en vacker dag få köra själv, kanske med en egen maskin, gärna en Kawasaki. Förmodligen grundlades mitt intresse för cross redan när jag som parvel cyklade på de små vilda stigarna i Prästaparken. Vi var igång där året om, i alla väder. Arrangerade små tävlingar. Hade med oss saft och kakor som vi åt mellan heaten. Jag var rätt bra och vann för det mesta. Sedan visade ju tv-sporten rätt mycket motorsport under 70-talet. På mc-sidan var enduro och roadracing mina favoritdiscipliner, men även isracing och speedway kunde jag sitta och se heat efter heat av. Jag höll på Indianerna i speedway. Ibland Rospiggarna. Och Masarna i isracing. Min egen erfarenhet av motorburna tvåhjulingar var däremot ringa, kom bara att sträcka sig till en liten blå Mustang Mamba som min far köpte begagnad på annons. Jag var 12-år när jag fick den, och eftersom jag var minderårig körde jag bara med den på landet, när vi var i farmors sommarstuga. Där for jag fram som en vettvilling, kors och tvärs över de polisfria smågatorna i Hofterup. När jag var tretton hade motorintresset börjat avta. Det fanns för mycket konkurrens. Jag började åka skateboard. Spela gitarr. Hann med en sväng i fältbiologerna också, sedan kom punken och svepte bort det mesta.
L O G G F I G U R 