På Kirseberg

Igår tittade jag till Backastämman i Beijers Park på Kirseberg. Kände inte till den. Plockade upp ett smutsigt programblad från trottoaren i korsningen Föreningsg/Ehrensvärdsgatan häromdagen och fick nys om saken. Premiär i år. Ganska mycket folk, trots att det var årets varmaste dag. Caféet med glass och läskeblask var en verklig nåd, och en för dagen inhyrd krögare från Häckeberga slott stod för menyn på restaurangen. Vita plasttält och liten dansbana. Jam sessions med akustiska instrument. “Ta med dig felan och kom för nya musikaliska möten” – hette det i programbladet. Verkade funka. Folk satt i gräset och njöt av luta och banjo, ett och annat dragspel. Traditionellt avspänd Backastämning.

När jag nu ändå befann mig på Kirseberg så passade jag självfallet på att besöka alla viktiga och privathistoriska platser i området. Promenerade genom lilla Rostorp, med dagiset där I gick. Stannade till vid det gamla huset på Norra Bulltoftavägen, tittade in genom fönsterna och gluttade på den gamla trädgården mellan träspjälorna i staketet. Alla minnen. De små kusinerna I och L. Och Oskar och Majsan förstås, hunden och katten. Sedan tog jag hissen upp till våning tre i Kirsebergs gamla vattentorn som om det var vilken lördag som helst sommaren 1985. Spännande, även om interiören såg eftersatt ut. Spindelväv i takhörnor och lampor vittnade om dålig städning. Men tradigast var den spruckna målningen och de småfläckiga golven. Och samma färger och mönster på väggarna i trapphuset som det var 1985-86, men överlag mer skamfilat. De har kanske inte lyft ett finger för fastighetens bästa sedan vi bodde där? Såg nästan så ut. Gick sedan till Konsum på Kirsebergstorget. Handlade en kall Coke och ett äpple. Kassörskan kommenterade den goda doften från äpplet med ett innerligt “Åhh, gu’ vad det äpplet luktade gott!” när det passerade henne på rullbandet. Butikslokalen var sig ganska lik, men jag noterade att de hade sänkt taket och diskuterade detta med henne. Hon bekräftade sänkningen och tillade att varuhyllorna var mycket lägre nu än förr i tiden. Hon verkade ha jobbat och slitit där i många år, men var uppenbart inte helt sönderkörd – det är man nog inte om man förmår kommentera doften av en frukt med en sådan glöd. När jag kom ut på torget igen fick jag syn på stolpen som jag brukade binda Oskar vid. Fast man behövde egentligen inte binda honom. Det räckte med att lägga kopplet på marken. Han satt kvar när man kom ut. Och jag vet inte vem av oss som viftade på svansen mest – vi blev alltid lika glada i hågen när vi fick syn på varandra. Jag avslutade med en vända i Tjyvaparken där jag brukade promenera med L i barnvagnen. Kommer ihåg att jag ofta “somnade honom” där. Han blev ju lugn när man körde över små grenar, stenar och kastanjer – sussade då strax av den kontrollerade turbulensen. Parken kändes något mindre än för 28 år sedan – men lutar fint fortfarande. När jag går där nu som jag gick där då börjar jag spontant nynna på David Bowie & Pat Metheny’s ”This is Not America” som spelades ofta på radion 1985.. hoho.. 8o-tals repertoaren kommer tillbaka. En ganska fin låt från en annars rätt tveksam period av Bowies karriär. Den var väl egentligen ett soundtrack, japp – från filmen ”The Falcon and The Snowman” från samma år, läser jag.

Blago Bung

Var typ fjorton år.. Man cyklade från S-torp till Lund för att gå på konserter på Lokalen. Där var ofta fullsatt. TT-Reuter bredde ut sina mörka vingar över ung månghövdad punkpublik. Peter Ivarssons galopperande basspel. Garbochocks desperation och orgeluppror. City Kents gnisselpunk. Rädslas överväldigande tajta sound – och så Blago Bung, den lilla blomman i Lundarabatten. Och nu är de tillbaka. Lika unika, egendomliga och fina. Live i Malmö för typ en vecka sedan. Nedan ”Wittgenstein”.

Håll Sverige rent

Stiftelsen Håll Sverige Rent och ett gäng riksdagsledamöter från S, MP och M hade något på hjärtat i DN i går:

”Skräp i parker och på gator och torg är tyvärr fortfarande en vanlig syn. Denna sommar förefaller det vara värre än någonsin. Och det finns ett speciellt skräp som det formligen kryllar av: fimpen. Mätningar visar att cirka 60 procent av allt skräp i stadsmiljöer är fimpar. Ett giftigt skräp som det är helt riskfritt för rökaren att kasta på gatan – trots att det infördes böter för några år sedan för att tydligare visa att det är fel att skräpa ned. Men fimpen undantogs av obegriplig anledning från att räknas som grund för böter. Nu kräver vi att lagstiftningen förbättras för att få bort detta värstingskräp från vår miljö. Håll Sverige Rents undersökningar visar att det slängs 1 miljard fimpar varje år på våra gator och torg. 1 000 000 000. Det motsvarar drygt 13 000 badkar fyllda med stinkande fimpar. Uppenbarligen är det många rökare som slänger sina färdigrökta cigaretter lite var som helst, trots att det knappast kan komma som en överraskning för dem att de röker och att man då får en fimp över när man är klar.” 

Nämen, vad har vi här.. Den dåligt maskerade aggressionen, och att de verkligen är upprörda över detta, hoho. Men mest skrämmande är att de flesta nog tycker att resonemanget låter – klokt? Är inte det skrämmande så säg?

På tal om rökning så pratade jag för en tid sedan med en pojk som gillar cigaretter, och som jobbar för Staffanstorps kommun, mestadels i utomhusverksamhet där han klipper gräsmattor och räfsar i rabatter. Nå, han berättade att en vilt främmande kvinna hade stannat honom på Storgatan i byn – och menande frågat om det inte var förbjudet för honom att röka under arbetstid..

.. Eftersom det är ruter i pojken så fattade han sig kvickt och skickade iväg ett syrligt ”har du problem?” till henne. Jag kan i och för sig tycka att ett vasst ”skärp dig!” eller ett ”är du dum i huvudet?” hade varit mer proportionerligt.

Man kan tro att det här måste röra sig om en gravt samhällskadad människa som hojtar om rökförbud i open air – och så är det förstås – men icke desto mindre tror jag att både hennes otidighet och uppfattning i sakfrågan är rätt vanlig bland folk. Arbetstagarna är numera verkligen förbjudna att röka under arbetstid i kommunen!? Men snälle nån, det kan man ju inte ta på allvar. Någon måtta får det ju faktiskt vara på stolligheterna. Vafalls, först att inte få röka på krog och sedan på allt färre ställen utomhus, och så att inte få röka under arbetstid? Totalförbud i vissa kommuner, i företag, i kommunala verksamheter, inomhus som utomhus. Och pratet om att nekas vård om man är rökare? Herre min skapare.

Rökpojken i fråga sa till mig att det inte skulle förvåna honom om påhopperskan ringde till hans arbetsgivare och sladdrade. Och så är det ju säkert. Rökförbuderi har en tendens att leda till angiverikultur.

Japp, att folk accepterar den här antirök-hysterin är bra tragiskt. Kommer alltid att tänka på Bill Hicks när det börjar hostas om rökning. Han var onekligen något på spåren i sina små monologer på temat.


Frankofila pärlor 9: Serge Gainsbourg – ”Monsieur William” (1968)

Serge Gainsbourgs version av Léo Ferré’s klassiker Monsieur William som många artister har gjort bra, men ingen har som Gainsbourg lyckats förena sångens nerv med klatschig inramning – här trädgårdstraktorer och levande klippdockor. Chansongiganten, poeten och anarkisten Léo Ferré (1916- 1993) hann – förutom att skriva den tragiska historien om Mr William – med att popularisera det franska litteraturarvet genom att tonsätta texter av bl a Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och Louis Aragon. Han var också kompis med surrealistöversteprästen Andre Breton, men blev giftig ovän med honom när han bad Breton om att skriva förordet till diktdebuten. Breton gillade inte dikterna och vägrade – varvid Ferré själv fick skriva sitt förord.

Predikominnet

D3D1B9CA-BD2C-42CA-BB6D-25F5FE20DB27Minnesbild här hemma i soffan ikväll. Tror 2010. Domkyrkan i Lund. Kyrkorummet är i det närmaste fullsatt. Jag sitter längst bak. Kom i sista minuten. Men jag hade nog satt mig där ändå. Är ingen van kyrkobesökare. Gudstjänst med KG Hammar. Hans röst är mild, landar mjukt och berättar nyansrikt om tillvaron, om glädje, kamp och svårigheter, om våra möjligheter och vårt hopp. Frågeställningar kring livet och den kristna tron med utgångspunkt i att det inte finns några enkla svar, men spår och ingångar värda att undersöka. Noterar en enkelhet i språket, samtidigt en grundlighet i hans närmande. Och man lyssnar. Inte för att han har en särskilt hög eller bestämd röst, men för vänligheten i den. Jag blir snart varse att han slänger ut ett finmaskigt nät som inte låter något av existentiell tyngd att sippra genom. Ingenting går till spillo – inte smärtan eller sorgen, inte hoppet eller glädjen. Allt får plats. Hela fångsten ryms i båten. Predikotextens mjukt framböljande vågrörelse lägger sig tillrätta inombords. Jag sluter ögonen. Känslor och tankar stannar upp och drar vidare – minnesbilder av nära och kära, delade upplevelser, i vardag som på fest, drömmar och längtan, förluster och sorg. Att stå i relation. Att vara människa, att pågå. Så inbegrips vi i predikoflödet. Och det är en nåd att det kan fungera, att ord kan nå oss och få lov att nå fram till vår nästa. Samtidigt – ensamheten. Hur det är var och ens sak att ro skutan i hamn med egna årtag. Som ställs vindriktning och en viss styrfart oss till förfogande, sedan är vi fria att själv dosera rörelsen hemåt.