Igår tittade jag till Backastämman i Beijers Park på Kirseberg. Kände inte till den. Plockade upp ett smutsigt programblad från trottoaren i korsningen Föreningsg/Ehrensvärdsgatan häromdagen och fick nys om saken. Premiär i år. Ganska mycket folk, trots att det var årets varmaste dag. Caféet med glass och läskeblask var en verklig nåd, och en för dagen inhyrd krögare från Häckeberga slott stod för menyn på restaurangen. Vita plasttält och liten dansbana. Jam sessions med akustiska instrument. “Ta med dig felan och kom för nya musikaliska möten” – hette det i programbladet. Verkade funka. Folk satt i gräset och njöt av luta och banjo, ett och annat dragspel. Traditionellt avspänd Backastämning.
När jag nu ändå befann mig på Kirseberg så passade jag självfallet på att besöka alla viktiga och privathistoriska platser i området. Promenerade genom lilla Rostorp, med dagiset där I gick. Stannade till vid det gamla huset på Norra Bulltoftavägen, tittade in genom fönsterna och gluttade på den gamla trädgården mellan träspjälorna i staketet. Alla minnen. De små kusinerna I och L. Och Oskar och Majsan förstås, hunden och katten. Sedan tog jag hissen upp till våning tre i Kirsebergs gamla vattentorn som om det var vilken lördag som helst sommaren 1985. Spännande, även om interiören såg eftersatt ut. Spindelväv i takhörnor och lampor vittnade om dålig städning. Men tradigast var den spruckna målningen och de småfläckiga golven. Och samma färger och mönster på väggarna i trapphuset som det var 1985-86, men överlag mer skamfilat. De har kanske inte lyft ett finger för fastighetens bästa sedan vi bodde där? Såg nästan så ut. Gick sedan till Konsum på Kirsebergstorget. Handlade en kall Coke och ett äpple. Kassörskan kommenterade den goda doften från äpplet med ett innerligt “Åhh, gu’ vad det äpplet luktade gott!” när det passerade henne på rullbandet. Butikslokalen var sig ganska lik, men jag noterade att de hade sänkt taket och diskuterade detta med henne. Hon bekräftade sänkningen och tillade att varuhyllorna var mycket lägre nu än förr i tiden. Hon verkade ha jobbat och slitit där i många år, men var uppenbart inte helt sönderkörd – det är man nog inte om man förmår kommentera doften av en frukt med en sådan glöd. När jag kom ut på torget igen fick jag syn på stolpen som jag brukade binda Oskar vid. Fast man behövde egentligen inte binda honom. Det räckte med att lägga kopplet på marken. Han satt kvar när man kom ut. Och jag vet inte vem av oss som viftade på svansen mest – vi blev alltid lika glada i hågen när vi fick syn på varandra. Jag avslutade med en vända i Tjyvaparken där jag brukade promenera med L i barnvagnen. Kommer ihåg att jag ofta “somnade honom” där. Han blev ju lugn när man körde över små grenar, stenar och kastanjer – sussade då strax av den kontrollerade turbulensen. Parken kändes något mindre än för 28 år sedan – men lutar fint fortfarande. När jag går där nu som jag gick där då börjar jag spontant nynna på David Bowie & Pat Metheny’s ”This is Not America” som spelades ofta på radion 1985.. hoho.. 8o-tals repertoaren kommer tillbaka. En ganska fin låt från en annars rätt tveksam period av Bowies karriär. Den var väl egentligen ett soundtrack, japp – från filmen ”The Falcon and The Snowman” från samma år, läser jag.
Minnesbild här hemma i soffan ikväll. Tror 2010. Domkyrkan i Lund. Kyrkorummet är i det närmaste fullsatt. Jag sitter längst bak. Kom i sista minuten. Men jag hade nog satt mig där ändå. Är ingen van kyrkobesökare. Gudstjänst med KG Hammar. Hans röst är mild, landar mjukt och berättar nyansrikt om tillvaron, om glädje, kamp och svårigheter, om våra möjligheter och vårt hopp. Frågeställningar kring livet och den kristna tron med utgångspunkt i att det inte finns några enkla svar, men spår och ingångar värda att undersöka. Noterar en enkelhet i språket, samtidigt en grundlighet i hans närmande. Och man lyssnar. Inte för att han har en särskilt hög eller bestämd röst, men för vänligheten i den. Jag blir snart varse att han slänger ut ett finmaskigt nät som inte låter något av existentiell tyngd att sippra genom. Ingenting går till spillo – inte smärtan eller sorgen, inte hoppet eller glädjen. Allt får plats. Hela fångsten ryms i båten. Predikotextens mjukt framböljande vågrörelse lägger sig tillrätta inombords. Jag sluter ögonen. Känslor och tankar stannar upp och drar vidare – minnesbilder av nära och kära, delade upplevelser, i vardag som på fest, drömmar och längtan, förluster och sorg. Att stå i relation. Att vara människa, att pågå. Så inbegrips vi i predikoflödet. Och det är en nåd att det kan fungera, att ord kan nå oss och få lov att nå fram till vår nästa. Samtidigt – ensamheten. Hur det är var och ens sak att ro skutan i hamn med egna årtag. Som ställs vindriktning och en viss styrfart oss till förfogande, sedan är vi fria att själv dosera rörelsen hemåt.
L O G G F I G U R 