Malmö, Värnhem. Man är hemtam. Säkert in absudum. Men så har det blivit. Det strider mot all vett, rätt och riktighet förstås. Vafalls – jag är skytt, Ja, stjärntecknet – skytten. Vi sägs ju älska resor, äventyr, upplevelser. Så det är väl helt mot min natur att leva som jag gör. Har tvingats krympa min värld de sista åren. Men så blev det. Ekonomin klart. Orken, stressen, utmattningen. Jag är en rätt mör charmör.
Vänner, bekanta och djupare relationer. Där kan det vara klurigt att hålla ställningarna. Oro och ovissheter på de mest basala områdena gör att en i någon mån slipas ner. En delvis isolering har klart ställt till det. Men går inte att blunda för att den också behövs. Bidrar till återhämtning. Men visst, jag lever i det lilla, t.o.m. i det jättelilla inuti det allra minsta, hoho. Samtidigt – är nog inte så pjåkig på att se det stora.
Tror jag har en okey förmåga att uppskatta vad som är, att utvinna bra grejer ur det jag går och står i. Förutsatt att det inte dyker upp för mycket oro och stressorer så funkar jag behjälpligt. Är dagsformen god så tar jag till mig av gemensamheter, människor, tillstånd, situationer. Så jag är liksom inte vegeterande i en tillvaro bestående av icke-intresse. Tvärtom skulle jag säga. Är nyfiken i en strut och engageras av samhälle och omvärld långt bortom Värnhem, hehe.
Jag tycker att det är molto interessante, snarare än så jävla fantastiskt, att vara vid liv. Men det kan ju vara roligt, det får man inte glömma. Det är nog fan det viktigaste. Finns ständiga ingångar till att skratta åt förskräckelsen. Eller darra av fasa.
Längesedan jag var utanför Malmö-Lund regionen. Tre år sedan jag var i Köpenhamn. Åren 2017-2020 var jag där ofta, var och varannan vecka.. En relation, förstås. Sedan tog den slut. Sedan kom pandemin. Sedan kom inflationen.
Jag har inte varit ute på lokal och druckit en öl på ganska exakt tre år. Inte varit på konsert. Inte bio. Ingenting i den riktningen. Häpnadsväckande. Men jag har inte faktiskt inte råd. Men jag fikar, det gör jag fortfarande, och har gått på några fester och kalas. När jag orkat.
På tal om att inte klara av att röra sig och uppleva nya miljöer. En av de mest intellektuellt rörliga och intressanta personer jag känner har inte varit utanför sin lägenhet mer än en handfull gånger det senaste året. Det är förstås djupt problematiskt, men hon är forfarande en av de mest medkännande och skarpaste jag känner. Har en jävla koll på det mesta. Samhälle, musik, litteratur, film, you name it.
Annars då, för egen del – utlandsresor? Nix. Senaste Paris 2012. Några dagar bara. Köpte ett par pingisdojjor i en underbar liten pingisbutik i det 13de arrondissementet. När jag letade efter butiken upptäckte jag att jag promenerade på Rue du Henri Michaux. Han var en av mina konst/litteratur-favoriter i ungdomen. Jämte skoinköpet och några flirtar med snygga fransyskor i Metron gjorde det typ resan värd.
Dessförinnan var jag i Berlin 2006. Med min son. Det var kul. Vi gick på barer, nattklubbar och jönsade oss duktigt. Men saknar jag resor och den typen av upplevelser? Ja, med honom, absolut. Men i övrigt, att resa då? Nja, kan inte säga att det känns jätteviktigt. Känns mest oroligt och konstigt när jag tänker på det nu. Att komma mig ut i världen. Borde kanske uppleva det som sorgligare än vad jag gör, att ha det så med den saken. Känns ändå som jag reser mycket mer än många andra – är med om äventyr och har rimlig pejl utan att fara och flänga – vilket är en smula obskyrt eftersom jag knappt rör mig ur fläcken.
L O G G F I G U R 