Segraren Katja Uneborg flankerad av tvåan Mimmi Leckius och tredjepristagaren Jessica Jansson
Nu hemmavid, men Valborgspromenad igår. Jag och sonen gick efter ett par varv på Mellersta kyrkogården till Folkets park där vi hamnade i skateboardtävling – Folkets Miniramp Jam 2017 i arrangemang av Bryggeriet. Vi fick se några skillade skatewitches, bl.a. Katja Uneborg från Stockholm som utöver att vara en jävel på skateboard också är biografägare på Bio Rio. Katja vann årets tävling före lundahoppet Mimmi Leckius. Undrar förresten om hon är släkt med hädangångne lundapoeten Ingmar Leckius (1928-2011)? Han som förutom att skriva dikt översatte bl. a. Henri Michaux till svenska. Det måste hon väl vara.
Men mer hjulbräda: Herrtävlingen bjöd på extraordinär skateboardåkning av framförallt Dannie Carlsen från Danmark som hade en ruggig känsla i sin åkning. Se honom här.
Tävlingsmomentet kan förvirra mig lite när det gäller skateboard. Den familjära känslan vid arrangemangen gör att känslan av ”motståndare” är minimal. Ja, mer än antagonister verkar de tävlande vara kompisar. Säg att någon sätter ett trick för allra första gången.. Det behöver inte vara top notch eller så himla superavancerat, men glädjen och uppskattningen går inte att ta miste på, varken hos publiken eller medtävlarna. Den här speciella generositeten man visar inför varandras prestationer är fin. Hur man stöttar och ger varandra support. Sedan förstås njutbart med de konstfärdigheter som de mest avancerade åkarna bjuder på. I båda fallen blir det liksom något annat än tävling och konkurrens. Mer konst, ett förfinat individuellt uttryck. I ett kollektiv där alla ges samma värde. Och som så ofta vid skateboardevenemang landar allt i en go anarkistisk atmosfär med bra musik i högtalarna. Så det var faktiskt som att dimpa ner i ett miniatyrparadis i den milda vårsolen i Folkets Park. På ett par timmars betryggande avstånd från kvällens hektiska och överbefolkade Valborgsfirande.
Tagit det lugnt hemmavid. Pastasallad med kräftstjärtar, ruccola, ägg, soltorkade tomater, persilja, vitlök, finhackat. Ett glas mjölk, och en kladdkaka (köpe) till efterätt. Tysken ville inte ha. Tysken är hälsosam. Men han drack kaffe och gjorde mig sällskap. Den unge mannen från Leer hyr in sig hos mig, och mest av allt tycker han om fotboll. Så nu får jag för mina synder. Jag som inte ens varit och sett Malmö FF spela. Häromdagen vann de Allsvenskan. Jaha. Oss emellan; det finns mer raffinerade sporter, men vad gör man? De är överallt, fotbollssupportrarna, nu t o m i min egen lägenhet.
Det finns egentligen bara ett fotbollslag vars resultat jag bryr mig om och det är engelska Ipswich Town, som jag började gilla när jag var typ sju år gammal. Ett slags vidskepligt intresse för laget har vuxit fram. Det vidskepliga består i en tro på att min välgång i tillvaron skulle ha något att göra med om Ipswich vinner eller ej. Förlorar de får jag uttöka mina säkerthetsmarginaler i vardagen annars kan saker komma att gå åt pipan helt. Vinner de kan jag slappna av och ha finfina dagar fram till nästa match. Tosigt, jag vet – att mitt väl och ve på något mystiskt vis skulle vara sammanlänkad med en sydostengelsk fotbollsklubb. Men likväl checkar jag varje vecka sidan 338 på Text-tv och ser hur det gått för dem. Det är samma thrill varje gång.
Jag har aldrig pratat så mycket fotboll som jag gör just nu. Min 23-årige innebonde har stenkoll på de europeiska ligorna och framförallt tyska Bundesliga. Våra fotbollsprat går ofta överstyr. Igår går stod spanska och portugisiska spelsystem på schemat och idag tyckte han att jag skulle ta en titt på SC Freiburgs tränare Christian Streich som ofta väljer att prata om helt andra saker än fußball på sina presskonferenser.
För precis 65 år sedan hölls VM i bågskytte i Köpenhamn. Nu är det dags igen. Tävlingarna pågår mellan den 26/7–2/8. Det handlar om 623 bågskyttar från 95 länder. 1950 höll man till i Idrætsparken. Nu skjuter man i Sundby idrætspark och på Christiansborg Slodtplads – bara en förlupen pil från det danska folketinget! Danskarna är bra på bueskydning. Sydkoreanerna ännu bättre. Ja, den dominerande stormakten i sporten. Om man är sydkorean och vinner VM så får man en livslång statlig pension. Men den regerande världsmästarinnan i Recurve är danska Maja Jager. Hon vann klassen med en skillnad på två millimeter 2013. VM alltså vartannat år. Lugnt och fint. Man tävlar indivuduellt och i lag. Det är extremt tuff konkurrens i världstoppen så det kan bli svårt att upprepa bedriften för Jager. Dessutom ska hon ha haft trubbel med en armbåge ett tag. Recurve, är den båge som mest påminner om en Robin Hoodbåge, men det finns sikte och stabilisator (ser ut som en lång svart pinne som sticker ut från bågens mitt). Måltavlorna sitter på ett avstånd av 70 meter bort. Pilarna susar i runt 200 km/h. Den andra bågen/klassen är Compound. En mer avancerad och muskulös båge. Med den står man bara 50 meter från måltavlorna och avlossar pilar i 340 km/h. En annat danskt hopp är flerfaldiga ungdomsvärldsmästaren Stephan Hansen i just Compound. Följer händelserna i København gör man bäst på plats i Byen, eller t ex här.
Uppdatering 1Augusti:
Den danske compound-skytte Stephan Hansen skød sig på fantastisk vis til guld ved VM i beskydning på hjemmebane i København. I hjertet af den danske hovedstad på Christiansborg Slotsplads vandt Stephan Hansen i sikker stil med 147-143 over inderen Rajat Chauhan og kunne fortjent hænge guldmedaljen om halsen. Det var anden gang, at Stephan Hansen var på medaljeskamlen lørdag, da han tidligere på dagen havde vundet bronze med det danske herrehold i compound. Suveræne Stephan Hansen helt urørlig: Vinder VM-guld på hjemmebane.
og dessvärre
Den danske recurve-skytte Maja Jager røg onsdag formiddag ud af VM i 1/24-finalen. Dermed misser hun muligheden for at stå på Christiansborg Slotsplads og forsvare sin VM-guldmedalje fra 2013. Maja Jager færdig ved VM.
Om sångaren i The Fall är ett Star Wars fan är tveksamt, men jag kan inte motstå frestelsen att förevisa likheten mellan honom och en stormtrooper.
Att han är ett fotbollsfan är mer känt. Mark E Smith gillar Manchester City och måste vara nöjd med lagets tabellplacering i Premier League för närvarande. Mancity leder serien och närmar sig ligaguldet efter 3-2 segern över Everton i lördags. Jag själv gladdes mer åt Ipswich 2-1 seger mot Sheffield Wednesday i helgen. Ipswich Town har varit mitt favoritlag sedan 7-års åldern. Jag tog laget till mitt hjärta för att namnet, ja själva ordet “Ipswich” var skönast att säga. Det lät “switschigt” på ett mer tillfredsställande sätt än exempelvis Norwich. Än i dag kollar jag ungefär en gång i månaden upp vilken plats Ipswich har i tabellen. Man ligger just nu nia i League Championship som är den näst högsta serien. Det var 15 år sedan man var uppe i Premier League och vände. Man verkar trivas rätt bra med att ligga och guppa i typ mitten av LC, och om det något enstaka år råkar bli lite spännande för laget så brukar det röra sig om bottenkval snarare än avancemang uppåt i tabellen, vilket – slår det mig nu – låter lite som en allegori över mitt eget liv.
Och det stannar inte där. Helt ärligt – jag kollar hur det går för Ipswich varje vecka. Har de vunnit brukar jag få ett par bra dagar, och har de förlorat så brukar saker gå åt helvete för mig. Det slår aldrig fel. Japp, jag tycker mig se ett samband. Det är ett gravt neurotiskt och vidskepligt tänk, med har likväl fått fäste. Jag blir inte av med det. Mitt livsöde vilar sålunda i händerna på Ipswich Town och det blir nervöst varje gång jag ska checka deras resultat på text-tv.
Annars är jag måttligt intresserad av fotboll. Jag har aldrig sett en allsvensk match från läktarplats och har ingen som helst känsla för “di blåe” trots att jag är Malmöbo. Ännu mindre sedan jag noterat den rasistiska lingon hos en hop MFF- fans som huserar på en pizzeria här i närheten inför hemmatcher. Det är långt från den progressiva kultur som man hört ska vara tongivande i just MFF-leden.
När jag var en liten gosse med bollbegåvning var det annorlunda med mitt fotbollsintresse, ja inte i fråga om MFF direkt, även om Bosse Larsson var en idol. men mitt engagemang för sporten var större. Jag såg på Tipsextra varje lördag – om det inte var pingistävling förstås. Och jag hade engelska klubblag fastnålade på anslagstavlan i pojkrummet, klippte ut dem ur Året Runt har jag för mig. Sportserietidningen Buster läste jag med stort intresse. Favoritserien i Buster hette Greppet direkt och handlade om den fantastiske fotbollsmålvakten Gordon Stewart. Det fanns en spinoff på serien också – där man följde hans lika målvaktsskicklige son Rick Stewart – efter att pappa Gordon tragiskt avlidit i en flygolycka.. På den tiden var serierna minsann inte så käcka, hoho.
Jag minns VM-slutspelet i Mexico 1970 och i Västtyskland 1974 som fantastiska äventyr. I viss mån även Argentina-VM 1978. Jag satt som fastklistrad vid tv-apparaten och direkt efter fotbollssändningarna gick jag ut i trädgården och spelade vidare på egen hand eller med grannpojken Peter vars favoritlag var Londonbaserade Arsenal. Vi kunde spela i timmar. Körde straffar eller sköt prick mellan tätt placerade stolpar som utgjordes av pinnar, tofflor eller kepsar. När jag spelade själv gjorde jag upp långa VM-turneringar där konstiga länder som Uruguay, Zaire och Peru utmanade främst Sverige, Västtyskland och Brasilien om världsherraväldet. Ralf Edström jämte Västtysklands notoriske målskytt Gerd Müller samt den peruanske målvakten Ramón Quiroga var några av mina idoler. Ibland släpade jag och Peter ut en 90×200 madrass i trädgården och lät den ramas in av en tvättställning som funkade perfekt som målbur. Man stod på knä på madrassen och fixerade bollen på straffpunkten. När skottet kom slängde man sig elegant och klistrade bollen mellan sina händer samtidigt som man ropade ut namnet på den peruanske målvakten: Kiiiirråååågggaa! Och så skrattade man. Mitt fotbollsintresse var väldigt stort när jag var mellan 4 och 11 år gammal. Jag ser det som helt normalt. Jag var nog nära några gånger att börja lira fotboll i klubb, men bordtennisen var ju mycket roligare, mer avancerad och utmanande, otvivelaktigt smartare.
The Falls låt Sparta FC från plattan The Real New Fall har använts som signaturmelodi i engelska motsvarigheten till Tipsextra/Fotbollskväll. Bandets frontfigur har medverkat i programmet ett par gånger och har bl. a. fått läsa upp fotbollsresultaten. Han framstår lite som en nationalnarr här, Mark E Smith, särskilt när han skojar till det med programledarna efter sitt snygga resultatrabblande.
L O G G F I G U R 