Medan corona continues och vi har ett fortsatt Auf Wiedersehentill att umgås i flock lämpar det sig väl att sitta hemma och snickra på sin blogg. Men visst fasen kan en sakna den mer självklara kollektiva samvaron – stöket och böket i baren, snurren på dansgolvet, röran på konserten, eller bara en mindre anfäktad shoppingrunda i gallerian, ja, sånt. Men mycket är ju också precis som vanligt, och som väl är kan man ännu läsa, skriva, spela instrument eller vässa sina spellistor.
Kanske kan man nu rentav få tid att fundera över var man själv befinner sig i livet, vad som känns betydelsefullt, hur det egentligen går för en.. Men där måste jag genast få rusa till mitt eget försvar. Jag menar, en gör väl nog i någon mening alltid så gott en kan, eller hur? Jag tycker det är trösterikt att ha med sig på färden.
Man kan klart navigera på mer eller mindre förtjänstfulla sätt i tillvaron. Det finns säkert en uppsjö av vägvinnande egenskaper som kan vara bra att ha, och om man inte besitter några av dem, så smått försöka odla. Men istället för att spekulera om sådana, så vill jag teckna ner några ”typer” som jag tror kan vara gynnsamma att rymma.
Här tror jag en hel del på den gladlynte skeptikern och den livfulle absurdisten. Och jag tror på den patologiskt subversive filuren. För att inte tala om den positiva melankolikern och den insiktsfulle pessimisten! Och så förstås på den osedliga livsnjutaren, på kättjan och – säkert dåraktigt – kärleken. Sedan omfamnar jag ju hellre den glyttige glädjespridaren än den dömande dåren – på ungefär på samma sätt som jag gillar den nyanserade nissen framför den fyrkantige och alltför kategoriska krabaten. Jag tror ock’ på den vacklande anden och den vänliga medpatienten, liksom den driftige drömmaren, den spontana spillevinken och den pigga omvärldsengagerade figuren – och några till..
.. Men rymmer man någon av dessa, så är man nog på rätt väg. Det bästa är att vara en hybrid av dem. Det är jag. Och min självbild är väsentligen normal!
Efter några fina familjära och sociala juldagar valde jag en stilla nyårsafton hemmavid. Men med musik och bild: Kite på tvn passade fint som sällskap under årets sista timme. Deras spelning på Kungliga Operan från november 2019 som ligger i sin helhet på SVT Play. Du hittar den här (kan ses fram till 19 maj). Kanske en något storvulen inramning och lokal, men de är fina och fräsiga ändå, Kite-arna, här med symfoniker och allt. Lät riktigt bra.
Jag halvlåg i soffan under tv-konserten, innesluten i musiken med AirPods Pro i öronen. Brusreducering utan transparens är ju idealt att ha en nyårsafton om man helt vill slippa höra några raketknallar. Drog upp min rullgardin några minuter runt tolvslaget. Stod där och tittade ut genom fönstret i något slags diminutivt nyårsklimax. Vackert med ljudet av Kite tillsammans med den illuminerade natthimlen över Värnhem och kvarteret Hugo. Sedan några sms och nyårshälsningar – och plötsligt var det år 2021.
Har ju varit ett rätt kämpigt 2020. Ja, ett oförblommerat uselt och mestadels genomvisset år. Till det adderades Covid 19 och spelytan blev ju än mindre. Deppen värre. Kommer då att tänka på den här animationen. Den får illustrera och avsluta ett osedvanligt purket år. Gott nytt!
Igår gick den gamle trubaduren Gösta Linderholm ur tiden. Mest känd blev han väl för låten ”Rulla in en boll och låt den rulla” och kanske ”Näktergalens ö”. Hur som helst.. Jag minns att min mor hade en skiva med honom som hon spelade ibland: Blå Ballader & Gröna Demoner från 1977. Jag tyckte om den. Gör fortfarande faktiskt. I alla fall några spår. Kanske har det med minnena av mor och min barndom att göra, men jag tycker det var nåt speciellt med Gösta, något rätt kärt. Alltså, han var av allt att döma en sån där förfärlig ”livsnjutare” och ”glädjespridare” som hade hus i Provence och njöt av sol och akvareller, och var tvungen att sjunga ut om det hela tiden – men jag tror att gubben hade mer än så.. Ja, att han var en fin och kloker en fan minsann. Minns också att jag gillade hans pliriga blick och varma uppsyn när jag såg honom intervjuas i tv för några år sedan. Men text och melodi då? Jo, där är faktiskt en hel del fint. Närhet och kärlek väjde han då inte för. Lite banalt och versalt här och var, men även precis motsatsen, om man lyssnar med de rätta öronen. Och jag blir ju fortfarande oerhört sentimental när jag t.ex. lyssnar på hans ”Jag hör en melodi” med sitt frejdiga frikyrkliga anslag, vilket också gör den väldigt rolig. Men framförallt tycker jag om refrängen och harmonierna i sången ”Marianne”. På riktigt liksom. Så tack för din gärning, Gösta!
50 melodier som gagnar de sena timmarna. Shuffle mode – not allowed. Här lyssnas det bara rakt uppifrån och ned, ja från topp till tå. 3 timmar och 10 minuter – en passande tidsrymd för ett avkopplande nattskift. Förslagsvis tillsammans med en kopp kaffe, en sipp cognac och en chokladbit som sakta smälter i munnen. Nattinatti..
Plats: Weihai i Shandongprovinsen, Kina. Pingisstadion: Weihai Nanhai Olympic Center Datum: Äntligen!
Så minsann! En bordtennistävling detta onådens år 2020! Och inte vilken tävling som helst utan prestigefyllda Women’s World Cup!
Fjolårsvinnaren Liu Shiwen lämnade återbud p.g.a skada, men ersattes av världsettan Chen Meng, som faktiskt aldrig deltagit i tävlingen förut. Således var hon hungrig på titeln. Rumänskan Bernadette Szocs hade fått ett wild card, och tog sig vidare från gruppspelet, men blev förstås en munsbit för Chen Meng i åttondelsfinalen (4-0). Och i kvartsfinalen besegrades USA’s Lily Chang med samma siffror. Men i semifinalen fick den 26-åriga världsettan betydligt hårdare motstånd. Hon pressades till ett skiljeset mot tyskkinesiska veteran-deffen Han Ying (WR.25). Efter att ha förlorat första set, och vid underläge 2-7 i andra – lyckades Chen Meng hitta bättre rytm, började värdera skruv allt bättre, och hittade ett hål i yttre backhand på Han Ying. Världsettan verkade skaffa sig grepp om matchen, nådde ledning med 3-1 i set, men fick slita för varje poäng. Så hög kvalitet på defensiven från Han Ying, och den skulle komma att höjas ytterligare: I det femte setet börjar hon täppa till fullständigt, och gör inte heller några större misstag i sin offensiv. När hennes storspel fortsätter i det sjätte setet och hon utjämnar till 3-3 börjar det kännas som en sensation är inom räckhåll. Men Chen Meng visar inga ”kinesiska nerver” i skiljeset. Har lite flax direkt i början, får en kantboll till 2-1, och med facit i hand känns den viktig – för därefter släpper Han Ying lite på kvaliteten och Chen Meng tar kontrollen, gör sitt jobb, och börjar rinna ifrån. Hon vinner setet med 11-4 och matchen med 4-3 (4-11, 11-8, 11-8, 11-9, 7-11, 9-11, 11-4). Men tror aldrig jag har sett Han Ying spela med en så tät och bra defensiv tidigare. Den 37-åriga tyskkinesiskan föreföll också snabbare och mer rörlig än vanligt, och gör ju en riktigt bra tävling – slutar på fjärde plats efter segrar över bl.a. Österrikes Sofia Polcanova (WR:14) och Taiwans Cheng I Ching, rankad åtta i världen.
Semifinal, Women’s World Cup 2020 – Chen Meng, Kina – Han Ying, Tyskland
I finalen ställdes inte oväntat Chen Meng mot världstrean Sun Yingsha som i sin semi hade slagit ut japanska världstvåan Mimo Oto (4-2). Det blev en rätt intensiv uppgörelse mellan de båda kinesiskorna. Furiöst tempo, men inte utan spännande nyanser. Världsettan vann med 4-1 i set (11-13, 11-6, 11-9, 11-6, 11-8). Den 20-åriga Sun Yingsha är en ju fantastiskt talangfull lirare och kommer med all säkerhet – i sinom tid – att peta ner den sex år äldre Chen Meng från tronen som världens pingisdrottning. Kanske behöver unga Sun Yingsha tuffa till sig lite mentalt. Efter de inledande seten kändes det som om det var Chen Meng som var hetast och tuffast vid bordet. Sällan sett henne så laddad mot en landsmaninna faktiskt – hon ville verkligen ta hem sin första World Cup-titel. Således kinesiskt guld och silver i tävlingen. Ja, det är ju medaljer som gäller i Women’s World Cup, och bronset bärgades av Mima Ito efter klar seger mot Han Ying (4-0). Japanskan spelade distinkt och hårt, slog genom tyskkinesiskans defensiv – samtidigt som Han Ying inte riktigt kom upp i samma nivå som i semifinalen mot Chen Meng, men tilläts ju inte heller.
Final i Women’s Worlds Cup 2020: Cheng Meng, Kina – Sun Yingsha, Kina
Vad mer att säga om årets upplaga av Women’s World Cup?
– Man är ju alldeles svältfödd på internationell pingisdramatik, så det här var en väldigt efterlängtad #Restart. Och oerhört roligt att få se den kvinnliga delen av bordtennisfamiljen samlad igen! Nivån var på de flesta håll över förväntan med tanke på det långa tävlingsuppehållet.
– Noterade att nu när handskaknings-tacket efter match är borta pga covid-19, så gjorde den småtrevliga ”racket-tappingen” succé i hagarna. Den varianten verkar ha blivit ny ”tack för matchen-norm”. Hur man liksom siktar in sig och låter racketarna ”bumpa” lätt mot varandra. Känns lite piggt ändå!
– Kul att USA’s Lily Chang (WR.27) för andra året i rad gick långt i Women’s World Cup. I fjol tog hon ju sig sensationellt till semifinal, men förlorade sedan bronsmatchen (1-4) mot Singapores världsnia Feng Tianwei. I år nådde hon kvartsfinal, men efter seger mot just Feng Tianwei (4-2). Ok, Feng är kanske en världsnia vars karriär nu sjunger på sista versen, och hon såg i ärlighetens namn rätt seg ut vid bordet, men, ändå – Lily Zhang spelade riktigt bra och taktiskt väl. Den 24-åriga amerikanskan har gått från klarhet till klarhet under sista säsongerna, och det ska bli intressant att följa henne framöver.
– Japanska Kasumi Ishikawa nådde kvartsfinal efter seger mot sydkoreanska defensiven Suh Hyuwon, men flög där med 0-4 mot Sun Yingsha. En som däremot tog ett set mot mot kinesiskan var Puertoricanskan Adriana Diaz (WR.19) som ofta är underhållande att se. Inte minst för att hon ibland gör märkliga reflexartade slag, som hon inte har koll på att hon ens gör! Några av dem har blivit virala.. Som den här otroliga ”No Look-blockeringen” i fjol . Och Diaz gjorde faktiskt en liknande poäng i gruppspelet nu i Women’s World Cup. Sedan minns man ju den här skumma räddningen 2015.
– Nog saknade man ITTF’s expertkommentator Adam Bobrows fyndiga, engagerade och rätt speedade stämma mellan bollarna under turneringen. Hans ersättare, som jag inte vet namnet på, var inte av samma kaliber – varken språkmässigt eller i kännedom om speltekniska/taktiska detaljer. Vanligtvis brukar han vara anlitad av ITTF som presentatör, eller kanske framförallt som översättare/intervjuare (kinesiska/engelska) under tävlingar. Men han fungerade ok, eller bättre än jag hade förväntat mig i alla fall. Fan, märker att jag inte har så höga tankar om den där stackars människan. Nåja, det funkade, och bäst blev det när han några gånger assisterades av bisittaren Britt Eerland, Nederländernas bästa damspelare (WR.30).
Och efter det här väntar Men’s World Cup! Den tävlingen avgjordes så sent som i söndags, och ska bli en njutning att glutta på och förhoppningsvis få återkomma till på bloggen. Sedan har vi ju ITTF Finals i Zhengzhou, som startar i morgon och varar i fyra dagar. 16 absoluta toppspelare gör upp upp om titeln. Svenskintresse i Mattias Falck, men tufft motstånd eftersom större delen av världseliten ska vara på plats, däribland den kinesiska kvartetten Fan Zhendong, Ma Long, Xu Xin och Lin Gaoyuan. Och som om det inte vore nog avslutas november med showcase-tävlingen för nästa års WTT-cirkus!
Nedan en liten kollektion av hyfsade bollar från Women’s World Cup 2020.
L O G G F I G U R 