Kultur, Litteratur & Konst

Slutstation Brooklyn

Hubert Selby Jr’s debut Slutstation Brooklyn från 1964 kom i nyöversättning för några år sedan. Den reder sig bra trots slang och specialare i originaltexten. Boken består av några noveller och en miniroman. Historier om marginaliserade och kantstötta individer i 50-talets New York. Ett brokigt persongalleri av prostituerade, hemlösa, transvestiter, våldsverkare och depraverad arbetarklass. Slutstation Brooklyn väckte anstöt på sin tid och är väl värd en läsning även i våra dagar, inte minst för sin amoraliska kraft och inbyggda antihållning till allt kärvänligt och fint i tillvaron. Språket strömmar fram febrigt och snabbt, i en störtflod av vanmakt, droger, lust, våld och svek. Selby var stallkamrat med William S Burroughs i det litterära avantgardet på Groove Press (WB gav ut den experimentella sf-romanen Nova Express samma år) och som sin äldre kollega pepprade han på rätt bra med sin transgressiva automatkarbin. Men 1964 presenterade Selby en råare och mer realistisk prosa än Burroughs. Huvudkaraktärerna har det tufft, får det så småningom etter värre och snart kränger de runt i så mycket skit att de är utom all räddning. Skrupelfri cynism och egoism dominerar såväl dem själva som folk i deras omgivning. Selby sänker gradvis ned läsaren i dyn jämte de olika huvudpersonerna. Han gör det omsorgsfullt. Mot slutet av berättelserna står vi i ett becksvart bottenslam med små slamsor av förskräckt humanism mellan tårna. Slutstation Brooklyn hamnade på domstolsbordet i Storbritannien – för obscenitet. Den normbrytande sexualiteten och de tabubelagda böjelserna provocerade. Processen utmynnade, efter mycket om och men, i att de brittiska censurlagarna för litteratur sågs över och kom att justeras mot det mer tillåtande hållet. Samtidigt påminns man om att det fanns en tid då queer fick vara mer i fred – innan begreppet släpades in på högskolor och universitet och började dräneras på lust och kraft. Det var en queer som inte var intresserad av rollen som världsförbättrare, och som slapp det knepiga i att vara en rörelse som ska genomsyra allt från stadsdelsförvaltning till kulturfestivaler. En normkritisk praxis utan pekpinnar. Det har ju heller aldrig varit någon vidare god idé att göra om udda och särpräglade strömningar till mall och rättesnöre – brukar inte vara så klädsamt, och tappar gärna i sex.

Allen Ginsberg gillade boken och hoppades att den skulle “explodera som en rostig helvetisk bomb över Amerika och fortfarande vara ivrigt läst om 100 år.” Det vette katten, men i ett halvsekel har den funkat. Helt ok på svenska, men bättre på engelska.

 

Kultur, Litteratur & Konst, Zu Hause

Om blind- och dödsfruktan

Vid bokhyllan igen. Inte handlar det om någon tegelsten, men en Tingsten! Herbert navigerar vidare om lidande, sjukdom, ålderdom och mening. Här ett utmärkt litet parti om blind- och dödsfruktan ur När skymningen faller på:

”I BERN I FEBRUARI 1968, efter läkarens diagnos av min försämring, skrev jag om tvånget att skriva på grund av, bland annat, konflikten mellan dödsfruktan och den längtan att dö som sjukdomen måste medföra. Bakom denna tanke låg uppenbarligen en annan prognos: att jag skulle slitas mellan ögonfrågan – med dess olycka över den försämrade synen och dess ångest för att bli helt blind – och dödsfrågan – alltså min gamla dödsfruktan och känslan av att det var olidligt att leva. Det är om denna en smula komplicerade konkurrens som jag här skall skriva några ord, bortåt två år efter anteckningen i Bern.

Att blindfruktan, varmed jag menar både det närvarandes olyckskänsla och skräcken för framtiden, skulle påverka dödsfruktan var en riktig förutsägelse. Då det är som svårast ser jag en framtid som outhärdlig och jag funderar på skilda sätt att lämna livet. Jag går igenom möjligheter som inte skulle vara alltför plågsamma (jag har inte erfarit mycket fysisk smärta i mitt liv och är kanske särskilt rädd för den), och någon enda gång överfalls jag av en kortvarig känsla av total olidlighet, av önskan att genast försvinna, men jag tror sällan på att den vägen står mig öppen. Min dödsfruktan är för stark och fantasiema om självmord tar jag mellan de värsta ångestanfallen inte riktigt på allvar. Det är snarast för ordningens skull jag tillägger att jag tänker på Gerds sorg som ett ovillkorligt hinder – även om jag också snuddar vid tanken att det vore bättre för henne att inte leva sina sista år bunden vid mitt elände.

Tävlan mellan blindfruktan och dödsfruktan tycks alltså leda till överlägsen seger för den andre av de båda kamraterna. Och då skräcken för ögonen ibland mildras genom hopp om förbättring, genom några dagar av upptagenhet vid läsning och skrivning, genom trevliga besök och samtal – längtar jag som förr att livet trots alla lidanden skall fortsätta; då jag närmar mig en föreställning om intigheten, om att inte längre tänka eller känna, att vara avskuren från kärleken, blir jag mera rädd än för allt som händer eller kan hända mig i livet. En skillnad mot förr tycker jag mig dock märka. Den ständiga abstrakta dödsfruktan har minskat. Jag är mindre orolig för olyckor i allmänhet, t. ex. för att resa med flyg. Det är möjligt att min utveckling fortsätter i den riktningen, särskilt om min egocentricitet får en utspädning av senilitet.”

Kultur, Litteratur & Konst, Lokalt, Samhälle & Politik

Herbert Tingsten. När skymningen faller på.

I gruppen frånvarande fäder för kärnvapen hittar man – Herbert!

Herbert Tingsten. Stridbar debattör. Intellektuell krutgubbe. Liberal. Kulturradikal. Antikommunist. Arrogant 50-tals patriark och frånvarande pappa. Han stödde det svenska kärnvapenprogrammet och var DN’s chefredaktör 1946-59. En särdeles vass skribent och finkalibrig stilist. Dessutom var han en ångestdriven farbror, både överkänslig och sensibel i sin feber. Påtagligt klok och rofylld i sitt lugnare. Själfullt rosenrasande i sitt argare. Varmhjärtad och mjuk eller hård som kruppstål – och förmodligen alla nyanser däremellan. Mycket människa för pengarna..

Jag köpte härförleden några av hans böcker för 5 kr/styck på Stadsmissionen på Östra Förstadsgatan. Det rör sig om När skymningen faller på (1970), Sällskap för mina tankar (1971, litterära essäer) och Flyktförsök (1972). Den första och sista kan ses som en fortsättning på självbiografiska sviten Mitt liv, utgiven i början av 60-talet. De här tre 70-tals böckerna blir hans sista. Han går bort 1973, 77 år gammal.

När skymningen faller på fångar mitt intresse. Den av liv och ålder hårt prövade Tingsten håller ögonsjukdom och skröplighet stången med personliga betraktelser om sig själv och sin omgivning. Han skriver om litteratur, politik, resor och om den tillvaro i södra Frankrike, i trakterna av Menton, som han delar med hustrun Gerd i deras hus. Korta kärnfulla kapitel. Personliga porträtt av personer och platser. Insiktsfulla existentiella reflektioner. Ett myller av författare och deras tankegods dyker upp – längre avsnitt om Hjalmar Söderberg och bröderna Mann, Thomas och Heinrich. Andra intressanta passager ägnas åt t ex André Gide och bortglömda författare som Julien Green, Tito Colliander, Maurice Barrès och Grace Stuart.

Tingstens kritiska idisslande av “sanningar i tiden” är både underhållande och tänkvärda. Han synar bl a uttrycken “det inre livet” och “att vara sig själv”. Han undersöker hederlighetens och lögnens mekanismer, kommenterar historiska politiska skeenden och förhåller sig till kristendom och samtida omvärldsproblematik, välfärdssamhälle och aktivism, realpolitik och fascism. Den ideologiska stringensen finns där, liksom ångesten och rädslorna; ögonsjukdomen som plågar honom, den hotande blindheten, hans dödsfruktan och behovet av “sömnpulver” för att kunna sova om nätterna.

Han skriver om det som format honom. Förlusten av mamman i tidig ålder framstår som den mest tongivande händelsen. Kontaktplanet mellan själsnöd och självmedvetenhet är välformulerat. Tingsten är lysande här. Tillkortakommanden och svaghet skildras öppet, och han söker envist lösningar och pekar på möjliga utvägar där sådana står att finna. Det finns en sympatisk inre resning hos Herbert Tingsten, en anständighet och uppbygglighet mitt i det hav av oroliga känslor som dominerade honom. Livsklokheter som står fram mitt i all skruttighet, kamp och neurotika. Flera passager berör i När skymningen faller på. För den härjade, sjuke eller av ålder avtacklande finns det rikligt att hämta. Läsningen av Tingsten blir en påminnelse om litteraturens förmåga att ge tröst och läkning, och jag får en känsla av att hans ord kan vara bra att ha innanför västen när det vankas tuffare tider, eller är dags för slutstrid rentav..

———

Herbert Tingsten fick dottern Kaj med sin första fru Rina Emilia Lind. Kajs öde har hans dotterdotter Jill Tingsten Klackenberg skrivit om i boken I skuggan av Tingsten. En släktberättelse (2010). Per Wirténs biografi över Tingsten som gavs ut i fjol – Herbert Tingstens sista dagar : berättelsen om ett liv – är också väl värd att kolla upp.

Grace Stuart, Maurice Barrès, Julien Green, Tito Colliander