Tråkigt. Twin Peaks-sångerskan nu borta, men kvar i ens spellistor, och förstås i Twin Peaks. Som Vangelis i Blade Runner. Han gick ju bort för några veckor sedan. Strax därefter Depeche Mode-medlemmen Andrew Fletcher. Ja huuu, det är otrevligt.
Men Julee Cruise nu, lugnt och fint. Och så David Lynch som uppmärksammade hennes frånfälle på sin sympatiskt repetitiva youtubekanal David Lynch Theater tidigare idag.
Vet inte om ni sett den amerikanska transkvinnan och samhällsdebattören Natalie Wynn på Youtube? Kolla in henne. Hon är sevärd, om en bara tar sig tid en stund.. Natalie har nämligen mycket på hjärtat och lägger ner hela sin själ i sina egenproducerade videoessäer som ytterst sällan är kortare än en halvtimme.
Nu är hon efter nio månaders uppehåll tillbaka med den nya timmeslånga videon The Hunger på sin youtubekanal ContraPoints.
Som vanligt är hon komiskt fyndig och förmedlar vasst politiskt material från sitt vänster-och transperspektiv, men i The Hunger glider hon också över i mörk komik och bråddjup om beroendeproblematik. Videon är mindre föreläsande och har ett mer filmiskt berättande än de tidigare produktionerna (ja, med hennes mått mätt). Men är fullmatad med kritik och analys ändå, och det har utlovats en del 2.
Ska sägas att jag brukar vara skeptisk mot de flesta på sociala medier som har fler än typ 100 följare, men Natalie Wynn har 1,6 miljoner prenumeranter på Youtube och jag har också fallit in i fållan. Det känns ju inte helt friskt, så hör gärna av dig om det är nåt skumt som jag missar med henne, hoho. Är hon kanske smyg-antisemitisk eller en förtäckt islamofob? Jag tror då inte det, men bevisa att det är så och jag avföljer henne direkt.
Tills dess omfamnar jag gärna hennes material.
Natalie Wynn gestaltar i sina videos en lång rad fiktiva personer som har dialog med varandra utifrån sina egna övertygelser, och utan tillstymmelse till förståelse för den andres perspektiv, eller ja – på sin höjd högst motvilligt. Det är helt enkelt polariserat som attan, och iscensättandet blir underhållande och förmår problematisera på ett konfrontativt och intressant sätt.
Med Natalie Wynn befinner vi oss därmed på behörigt avstånd från den mjäkiga ”samtalsaktivism” som kommit att bli så i ropet i pod-världen, och det är befriande. Samtalsaktivismen i Sverige är väl främst företrädd av den svagsint babblande Navid Modiri. Han som tycker det är inkluderande och bra att låta högerfascister som Richard Jomshof och Katerina Janousch få prata ut, utan att ifrågasätta deras ståndpunkter nämnvärt. Modiri säger sig vilja möte och förståelse och utger sig för att vara kompis med alla, men är i själva verket bundis med gemena högerfascister.. ja, har polare som Hanif Bali, David Eberhardt & Aron Flam. Alltsammans är väldigt förvirrat, rätt obehagligt och får en att bli rätt skraj över nivån i det offentligt etablerade samtalet.
The Hunger blir också lite av en parodi på fenomenet. Inte minst under inledningen då podcastvärdinnan Jackie Jackson säger:
”Hi, I’m Jackie Jackson. You’re listening to ”The Freedom Pod” where it doesn´t matter what you say. It only matters that you say. We don’t discriminate here between what is true or false, or even downright dangerous. That’s none of my business. It’s none of America’s business. The important thing is that you never stop talking ’cause that’s what freedom is all about”.
Se också Wynns intellektuellt stringenta och sympatiska video Pronomen (2018) där horror-värdinnan Lenora LaVey introducerar den hårdsminkade ”Miss Points” som slagfärdigt reder ut begreppen om språk och kön under 30 minuter. Hon tar sig bl.a. an den konservative politiske kommentatorn Ben Shapiros resonemang – och rättar honom med rödpenna.
(Shapiro som för övrigt är en av Navid Modiris stora ”inspirationskällor”, utöver typ Joe Rogan och Jordan B Peterson).
I den andra hälften av videon får vi se en ”Miss Point” i hög regnbågshatt (Carmen Miranda look å tuttifrutti-höjd på den). Här utvecklar hon sitt resonemang på ett både personligt och klargörande sätt, och hon gör det djävulusiskt bra.
Låter kanske märkligt, men jag tycker att det finns direkt psykodynamiska element i David Sylvians musik. Den associationen dyker nästan alltid upp när jag lyssnar på honom. Stillsamma, mjukt skakande djup, och en slags självnära vibration i röst och harmonier. Som om allt får bedarra. Skaka ner sakta. Som en terapisession när den är som bäst. När storm är passerad och vredgade vatten lämnas bakom dig. Hur din gamla kanot (hehe) glider ut över stilla sjö och allt får finnas. Nuet och dået som samverkar för ditt bästa och milt smälter samman. En slags hemkomst där du äntligen får vila och läkning. Utan att det för den sakens skull behöver kännas lyckligt och lätt, eller alls fritt från sorger. Det hade varit för mycket av det goda, och förmodligen ointressant.
Japp, blir klart lite flummigt här, men det är alltså David Sylvians musikaliska värld jag pratar om. En slags kvalitet som finns på flera nivåer i hans låtar. I texterna säkert, det har jag egentligen ingen koll på – men musiken lyckas fristående förmedla detsamma. Det är något med harmonierna, och så rösten. Den är liksom perforerad, finns små hål i den, minimala bubbligheter – om du lyssnar noga. Den sluter inte helt tätt, bara nästan. Det är väldigt snyggt och aningens hypnotiskt. Tror en bidragande orsak till den här plötsliga PDT-taken på den gode David.
Musik i sig är ju alltid känsloframbringande och har väl i det någon slags terapeutisk effekt, men här alltså något så ovanligt som en musik som får mig att själv vilja börja gå i terapi! Eller det vettefan om den får. Jag är färdigterapeutad med sisådär resultat. Men den får mig i alla fall att minnas och reflektera över de goda rörelser som kan skapas i det rummet. I bästa fall tas med ut därifrån. När det vill sig väl. Det kanske är det David Sylvian har gjort – gått i psykodynamisk terapi? Skulle då inte förvåna mig.
Lätt autistiskt fortsätter jag kolla av vad jag egentligen hör på. Algoritmen på Music visar att 50 nya spår har tillkommit på min spelllista över de 100 mest lyssnade låtarna under maj månad. Så hälften av spåren från april fick alltså inte lyssningar nog för att ta plats.
Ser att också 5 dragspelslåtar har klämt sig in på topp-100. Förmodligen för att jag spenderar så mycket tid med min gamle far nuförtiden. Men också för att de är bra. Jag har sedan barnsben en smäktande och inte oansenlig dragspelsrepertoar i förvar bakom bröstbenet, tack vare honom och hans kärlek till instrumentet.
Noterar att två låtar på listan har lyssnats på i olika versioner. Frankie Vallies The Night från 1972 hörs dels med honom själv, men även i Soft Cells prima version från 2002 . Och så dyker dragspelsfavoriten La Cumparsita upp i tvenne finska versioner, med Olavi Virti respektive Veikon Hanurikkvartetti.
I övrigt märks ju mitt pågående hiphop-skov på den här månadens top 100, men kanske inte så omfattande som jag trodde. Men 16 spår i genren har i alla fall slagit sig in på listan. Hmm, undrar om inte -algoritmerna är lite tröga här.. Det känns som om det borde vara dubbelt så många efter den här rätt intensiva hiphop/rap-perioden.. Eller så är jag inte helt medveten om att jag också lyssnat på så mycket annan musik i lurarna om dagarna.
Blir glad och lite rörd över att den populära danska rap-pigen använder sin röst för ett perspektiv som även det förtjänar uppmärksamhet. Hon släppte låten/inlägget Freestyle 2022 (Palæstina, Ukraina) för en typ vecka sedan på sitt Instagram. För ingen har väl undgått hur danskarna – och säkert också vi själva – gör skillnad på flyktingar beroende på varifrån de kommer. Att Tessa lyckas klämma in kritik mot det olustiga väntande Fotbolls-VM i Qatar gör det ännu bättre. Tack för tipset till köpenhamnsk väninna som är om sig och kring sig!
Ja, danskarna ibland ändå.. Alltså, det är ju grisiga och hatiska Paludan, vedervärdiga Ghettopaket och fan och hans demoniska moster, men också hyfsade krafter här och var – som väl är. Går för övrigt en sympatisk dansk röd tråd från Tessa till Natasja Saad och hennes gamla ”Gi’ mig Danmark tilbage”, tänker jag.
Kom nu också att tänka på Isobel Hadley-Kamptz DN-artıkel om den obehagliga danska ”smyckeslagen”, och det förändrade asylhänseendet i samband med kriget i Ukraina – samt Mia C. Skadegårds artikel på samma tema i danska Berlingske som jag fick korn på förra månaden. Alles nedan.
För sex år sedan, när flyktingar från krigets Syrien desperat sökte sig till Europa, införde Danmark det som har kallats för ”Smyckeslagen”. Lagen gick ut på att dansk polis skulle beslagta de kontanter eller värdesaker flyktingar hade för att väga upp statens kostnader för migrationen, däribland just smycken. Den danska migrationsministern Inger Støjberg sade under en utfrågning i Bryssel att smyckena exempelvis kunde säljas på offentliga auktioner. Många associerade till Nazitysklands beslag av judars värdesaker, och Danmark fick kritik i hela världen. Tillfrågad dansk polis tog dock lagen med ro: ”Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det.”
När nu Europa, och Danmark, åter väntar enorma flyktingströmmar, har dock de danska politikerna fått kalla fötter. Folketinget har redan enats om att göra undantag i asyllagstiftningen för just ukrainska flyktingar, så att de ska slippa vänta på asylcenter utan får bo ute i samhället, arbeta och ha barnen i skolan. Detta alltså till skillnad från andra flyktingar.
Nu går också både Socialdemokraterna och Venstre ut och säger att inte heller smyckeslagen ska gälla dem som flyr från kriget i Ukraina.
Rasmus Stoklund (S), vill ha en lösning där ukrainska flyktingar helt enkelt definieras som något annat än flyktingar. Då behöver man nämligen inte använda existerande flyktinglagar. De lagarna är ju framtagna för att, med statsminister Mette Frederiksens ord, nå målet om noll asylsökande.
För att komma dit vill Danmark exempelvis inrätta asylmottagningar i Afrika dit asylsökande ska flygas för att invänta asylprocessen. Inte heller den som får asyl ska därefter få komma till Danmark, utan få bo kvar i värdlandet, eller flyttas till ett FN-flyktingläger. Danmark vill också som enda EU-land nu utvisa flyktingar till Syrien.
Orden styr tanken. I Danmark har själva begreppet flykting kommit att betyda någon som inte bara kan utan bör behandlas så illa att ingen frivilligt söker sig dit.
För de flyende ukrainarna däremot öppnar de danska politikerna (än så länge) sina hjärtan. ”Vi ska hjälpa så många vi kan”, som Venstres Mads Fuglede sade, med tillägget att de flyr direkt från ett krig.
Klart att man inte kan konfiskera deras eventuella familjesmycken då. Det skulle ju se hemskt ut.
Isobel Hadley-Kamptz i DN
L O G G F I G U R 