Nyårsafton gången. Facetime- och telefonsamtal, meddelanden och mail med några vänner, mina nära och kära. Sedan flög musikdjävulen in i mig. Spellistor vässades och tog form. Homepods och Airpods Pro gick för högtryck. Och vid tolvslaget, när det ekar av smällare och fyrverkerier mellan husväggarna, så är ju lurarna guld värda med sin prima brusreducering.
Nu är det gryning och morgonkvist den 1 januari 2022, och jag har haft nästa djävul inom mig några timmar. Vi pratar om djävulen. Det innebär att jag har rensat bland appar och städat i mappar på mina enheter. Gjort det lite snyggare, lite mer intuitivt och lättillgängligt för bästa överblick och smidigaste navigation. Sett över strukturen, pillat med widgets, komplikationer och så. Och sedan blev det grafisk formgivning på det (wall papers), då mår en snart som en prins.
Så nu är Apple Watch och Apple Tv redo för det nya året. Och min iPhone och mina bägge iPad Pro’s (ja, jag behöver två) är mer eller mindre identiska i upplägg och struktur. För ett digitalt lugn och ett Sverige i tiden. Ordning überalles.
Seriöst – kan bli lite trött när jag ser hur rörigt folk har det i sina iPhones och iPads. Har aldrig stått ut med cluttered. Och de få Android-användare jag känner ska vi bara inte tala om. De har ofta ingen känsla alls. Samtidigt är jag den första att erkänna att det nästan känns befängt viktigt för mig att hålla ordning på mina daily drivers. Sedan är det ju trevligare att fixa och dona på skärmarna än att dammsuga och svabba golv, det måste jag tillstå. Det får väl bli i morgon, grovgörat, nyårsstädet.
Aloha, folks! Helt kort: Miniserien The White Lotus på HBO Max. Bara se om du inte sett! Finns inga ursäkter att inte. Jag svepte alla episoder mellan kl 23 och 05 i natt. Fick se en driven och tät historia med ett väldigt roligt och rafflande narrativ. Skulle säga en samtidsgisslande och tragikomisk fullträff. Lite som ett modernt Fawlty Towers. På droger. Det hela utspelar sig på ett lyxhotell i Hawaii där gäster och personal krockar rejält mot varandras tillkortakommanden med absurda konflikter som följd. Rör sig om 6 timmeslånga avsnitt, varken mer eller mindre – även om det olycksbådande nog sägs att en säsong 2 ska vara på gång. Det hoppas jag inte blir verklighet, för den här tv-serien är suveränt tillredd och bör serveras precis som den ligger just nu. Vore idiotiskt att försöka toppa den med en fortsättning. Manus och regi av amerikanen Mike White, som förvisso verkar vara skillad, men nog knappast mäktar med att trolla till det så här bra igen.
⬤ Så är juldagarna gångna efter fin julafton i Lund med nära och kära. Skönt att vara i relativt lugn hemmavid. Mycket film och tv blir det, och då man ju kan se nytt eller sånt som tål att ses om – som What We Do In The Shadows på HBO Max. I natt strötittade jag på spridda avsnitt ur de tre säsongerna. Mest för att jag tycker den känslige ledarvampyren Nandor pratar så sött. Sedan är ju övriga huvudkaraktärer/vampyrer också väldigt roliga i den här smått briljanta komediserien som inte får missas.
⬤ The Invisible Man på Netflix var också trevlig. Den kom redan under fjolåret, och jag har liksom bara glömt av att se den. En feministisk take på den klassiska filmen i snyggt uppnystad hämndhistoria med Elisabeth Moss i huvudrollen. Och den osynlige mannen är nu en kontrollerande sociopat och ett överjävligt praktsvin. Det funkade bra.
⬤ Väntat med den tredje säsongen av Succession på HBO Max för jag misstänkte att den inte skulle stå sig mot de starka två första säsongerna. Det var ett misstag, för den var inte alls pjåkig. När man väl motvilligt skrivit under tittaravtalet och accepterat grundförutsättningen att följa den räligt rika och fullständigt depraverade familjen Roy’s förehavanden, så är det ju en himla medryckande serie. I den tredje säsongen fortsätter den hjärtlösa familjepatriarken Logan Roy (suveränt spelad av Brian Cox) att försvara sitt imperium. Den ålderstigne och genuint hänsynslösa mediamogulen är nu hårt ansatt av sonen Kendall som gör allt för att störta honom från tronen. Avslöjanden om sexualförbrytelser, tystnadskultur och korruption inom koncernen har nått media. Det politiska etablissemanget knorrar och aktieägarna har börjat skruva på sig. Så fadern är skadeskjuten, dessutom sjuklig, men likväl giftigare än någonsin.
Att seriens laddade familjefejder och grandiosa maktuppgörelser har en lätt anstrykning av Shakespeare må vara hänt, men den har en allt annat än shakespeariansk språkdräkt. Tugget är rappt och vasst i nära nog varenda replikskifte. Dottern Shiv, hennes man Tom samt sönerna Roman och Kendall har en maskinlik men elegant precision i sina snärtiga elakheter. Man häcklar och förolämpar varandra oavbrutet. Lillebror Roman’s barocka cynism och sexuellt frustrerade agenda är ibland uppjagande skojig. Likaså storebror Kendalls desperata upptagenhet av att försöka tillintetgöra sin far. Tempot och drivet i företaget står i bjärt kontrast mot hans mentala ork och sköra personlighet. Och käre tid, hans bombastiska 40-års fest blir en tragikomisk historia som han själv tvingas lämna p.g.a. alltför ångestfull. Det är lika absurt och roligt som det är smärtsamt och sorgligt.
Jamen, allt är sig likt i Succession.. Den dominerande fadern gör livet surt för sina undersåtar och arvingar, men förmår likväl sitta och läsa saga för barnbarnet vid poolkanten. Och den frånvarande modern Caroline – som sedan länge har flytt fältet till England – bjuder in alla till ett neurotiskt överklassbröllop mitt i den familjära turbulensen.
Längesedan jag avverkade en säsong av någon tv-serie i så snabb takt. Man köper det mesta, men bäst blir det när den underliggande spänningen framstår och inte bara drunknar i snitsiga smädelser och show off. Först mot slutet etableras en annan dynamik, en slags fördjupning, men resan dit är tät och väldigt underhållande. Sedan är ju soundtracket tjusigt, introts släpiga hiphop-stuns med stråkarna och den lilla pianohooken rentav förförande. Bidrar till att man bara vill ha mer av de förtappade själarna i Succession, och det kommer vi att få nästa år då en säsong 4 är planerad.
⬤ Och så har jag sett thailändska The Whole Truth på Netflix. I den följer vi unga syskonparet Pim och Putt som får bo hos sina främmande morföräldrar efter att deras mamma varit med om en bilolycka och hamnat i coma. Aldrig sett någon thailändsk skräckfilm förut, men får här en överraskande sevärd och flerbottnad historia med ett ymnigt övernaturligt läckage.. Ur ett hål i en vägg åskådliggörs ett pyrande mörkt familjetrauma.
December släpar sig inte fram som november gjorde, snarare är det full krydda på som vanligt. Men ärligt talat – här är det inte många dagar som det finns energi nog just nu. Tillvaron är rätt pressad, känns hård, ja bekymmersam. Så pass att kropp och sinne har börjat säga ifrån. Det är ett tråkigt kapitel, så det hoppar vi över nu, och det finns de som har det värre.
Tills man tvingas kasta in handduken får man försöka glädja sig åt smått och gott, om man orkar och förmår, så länge det går.. Som att en lappuggla dyker upp på Kungsgatan och att en afghansk familj återförenas på Arlanda – eller bara att Vinterstudion breder ut sitt lugna snövita över stora delar av weekendens tv-tablå. Igår ju fantastiskt i franska i Annecy när Elvira Öberg vann skidskyttarnas jaktstart, och rörande scener i målfållan efteråt när hon kramades om av sin syster Hannah som spurtade hem bronset.
Sedan är det ju trevligt att man trots allt kan engageras av en och annan debatt. Sitter just nu vid köksbordet med min iPad och läser en uppblossad sådan om Ninja Thybergs film ”Pleasure”. Saga Cavallin skriver en erbarmligt enögd artikel om den i DN, men får svar på tal från Thyberg i samma tidning, och från Hynek Pallas i Expressen.
Och på tal om debatt. Bra text av Charlotte Wiberg i ”transdebatten” där många dessvärre tiltar och tenderar till förstockat och unket tänk these days. Så om du som jag är trött på repressiva ståndpunkter från Kajsa Ekis Ekman, Helena Granström, Ebba Witt-Brattström, Marianne Lindberg De Geer m.fl. – så är det här inlägget lika klarsynt som efterlängtat:
Följer du inte redan Wiberg på Twitter – och nu också på Substack – så är det dags. Tänker som vanligt att hon nog fasen har den klokaste blicken och vassaste pennan i riket.
Två andra som också skriver väldigt bra i ämnet är Maria Ramnehill och Anna Petronella Foultier.
Japp, här fortsätter det att läcka pingisposter från bloggen med samma namn, men sista nu på ett tag, tror jag.
Käre tid.. Det blev svenskt VM-guld i herrdubbel till Kristian Karlsson och Mattias Falck, och så VM-silver till unge Truls Möregårdh i herrsingel! En jätteframgång för svensk bordtennis och vi är nu tillbaka i världstoppen som den stornation vi ska vara i den här fantastiska sporten.
SVT fick till två oerhört sevärda och bra sändningar från VM igår kväll och i natt. Herrdubbel- och herrsingelfinalen, och så fick vi damernas finaluppgörelser på köpet eftersom de inte var färdigspelade när sändningarna drog igång. JO-Waldner och Chris Härenstam var utmärkta som kommentatorer. Det blir liksom både insiktsfullt, avspänt och medryckande när J-O är med. Och så hade man ett proffsigt team på plats i Houston för uppföljande intervjuer och eftersnack. Allra mest givande var det nog att ta få ta del av Stellan Bengtssons korta, men kloka och kärnfulla analys av Truls som bordtennisspelare, om hans VM-turnering, och om finalen mot Fan Zhendong. En klockren analys, som J-O sa efteråt. SVT-teamet följde också guldgossarna Karlsson & Falck minuterna efter dubbeltriumfen, man intervjuade Jörgen Persson, och givetvis Truls själv efter finalförlusten.
Allt ligger att se på SVT Play. Dubbel- och herrsingelfinal fram till den 30 december. Nedan WTT’s korta sammandrag av matcherna. Under prisceremonin lite lustigt ändå med kombinationen munskydd och cowboyhattar. Alla pristagarna såg ut som ett gäng banditer från vilda västern.
Mattias Falck/Kristian Karlsson, Sverige – Jang Woojin/Lim Jonghoon, Sydkorea, 3-1 (11-8, 15-13, 11-13, 12-10).
Truls Möregårdh, Sverige – Fan Zhendong, Kina: 4-0 (11-6, 11-7, 11-9, 11-8)
L O G G F I G U R 