Film & Tv, Kultur

Dead Man

Dead Man – Jim Jarmusch’s poetiska western från 1995. En gammal favoritfilm. Såg om den idag, och vad fin den är! Suggestiv och grann, men inte utan dramatik och munterhet – och hur väl den forfarande håller.

Minns att jag en gång tittade på den med min då 11-åriga son. Vi gillade den liksom tillsammans. Hade en guldstund framför tvn. Vet inte inte om den goa nostalgin grumlade mitt mer kritiska öga idag, men aj vad det i så fall var skönt att tagga ner och kapitulera lite, och ja – bara sitta och njuta av filmen. Stämningen och miljöerna. Den behagligt lågmälda tonen. Det flegmatiska tempot. Dead Man bjuder verkligen på ett mervärde i att man går ner i varv, och det kan ju behövas.

Tycker att Johnny Depp är lysande i huvudrollen. Han spelar den prudentlige revisorn William Blake vars liv drastiskt förändras när han kommer till den gudsförgätna staden Machine. Knappt har Blake hunnit packa upp resväskan förrän han hamnar i trubbel med dödlig utgång och skadad tvingas fly med ett pris på sitt huvud.

Han möter ursprungsamerikanen Nobody (Gary Farmer) som förbarmar sig över honom, och dessutom är helt övertygad att Blake är en inkarnation av sin namne – den amerikanske poeten William Blake. Deras sävliga flykt undan prisjägarna förebådar det oundvikliga slutet, men blir också till en spirituell resa som förbereder Blake inför den sista vilan. Slutscenerna är suveränt gestaltade. Och soundtracket inte att leka med heller. Neil Youngs distade elgitarr bryter fram i ödesmättade kaskader, som en vackrare åska.

Gillar Jarmusch’s starka närvaro i fotot, och filmens finurliga mix av komik och allvar. Johnny Depp gör väl sitt till där. Det är förresten lustigt hur han i sina filmroller ofta lyckas komma undan med en rätt distanserad och grund karaktärsgestaltning. En charmig och småkomisk ”Johnny Deppskhet”, stöpt i ungefär samma form i film efter film, men som ändå funkar förvånansvärt bra. Inte minst i Dead Man.

Tillägg: Men han verkar inte komma undan rättvisan och dess följe av straff, Depp. Är ju trist och jävligt illa att han verkar ha urartat på senare år. Va fan fysisk och psykisk misshandel av f.d. hustrun Amber Heard. Läser mig nu till att han i a f troligen blir fälld.

Kultur, Musik

Doin’ the omoralisk schlagerfestivalis – och Italy won

  • Har inte sett spektaklet på ett par år, men så blev det igår kväll. En italiensk rockgrupp vann minsann. Det var väl lite oväntat. Marilyn Manson-italianos. Kul ändå! Christer Björkman pratade om låten som ”en utveckling av rocken”, hoho. Det lät helt verklighetsfrämmande, men han menade väl rocken i Eurovision, och det verkar ju vara hela hans värld och verklighet så väl bra då att han utvidgar den en smula. Låten ”Zitti E Buoni” inte så märkvärdig, men bra för att vara Eurovison. Snygg sångare och dito kvinnlig basist, satt jag och tänkte. Sedan nog tacksam över att inte förstå italienska. Och som rocklåt var den ju bra mycket bättre än t.ex. Finlands fasansfulla hårdrocks-rap.
  • Jag gillade drivet i Ukraina’s synthfolkiga ”Go_A Shum” även om den också var en smula enformig och flöjten irriterade mig. Men trycket sista minuten var bra. Schweiz melodramatiska ”Tout l’Universe” var en finstämd och rätt klassisk Euroschlager. Men Ukraina-Kateryna’s gröna päls och sträva uppsyn fick pluspoäng av mig. Bandets cyberpunkiga officiella video till låten likaså. Noterade också att sångerskan tyvärr någon gång försökte le under framförandet i finalen. Folket hemma i Ukraina hade tyckt på att hon såg så arg och allvarlig ut. Synd. Hon var gravallvarlig i semin – det var mycket bättre. Så semin nedan.
  • Sedan charmade väl det koreografiskt ironiska och skönt distanserade Island. Den återhållet electrofunkiga ”10 Years” var coolt framförd. Och vilken tjusig basröst sångaren verkade rymma där i nån passage! Litauen var lite inne på samma spår i ”Disoteque”, med sin lite spralliga och prestigelösa koreografi, men hade kanske inte riktigt samma finess som islänningarna.
  • Frankrikes låt ”Voilà” kändes först som en riktigt dålig kopia av något mycket traditionellt chanson-franskt och Edit Piaf-igt, men tog sig lite vid en andra lyssning. Samtidigt blir det ju nog ingen tredje tyvärr.
  • Maltas sångerska Destiny sjöng med typ konventionellt ”bra röst” i struttigt melodiösa och rätt fina ”Je Me Casse”, men jag tyckte nog ändå att den var lite sömnig precis som det lagomfeministiska budskapet. Låten var väl på sin höjd sympatisk, men att kalla den ”skönt attackerande och kaxig” som en i familjen sa i ett mello-sms under kvällen, det vette fasiken om jag håller med om, hihi. Jo, lite då.
  • Sverige och Tusse slutade på 14:de plats, men ja – det var väl väntat. En ordinär modern svensk schlagerlåt som dessa har låtit de senaste åren, rätt tradiga.
  • Azerbaijans orientaliska ”Mathari” växte under kvällen. Gillade sångerskans röst, och den lite svulstiga låten. Hur det bombade på rätt bra i den. Moldaviens bidrag ”Sugar” med lite Kylie Minogue-vibbar kändes inte helt tokigt heller. Sedan var det ju Cyperns ”El Diabolo”, också. Hmm, kanske får jag gå och rensa öronen, eller så var det – med Eurovision mått mätt – ett rätt ok startfält i år. Och visst känns väl länder som Rumänien, Moldavien, Cypern, Bulgarien, Azerbajdzjan lite mer hippa och up to date nu, än vad de gjorde förr om åren? Rumänien och Bulgarien gick t.ex. all-in på Billie Eilish-spåret. Det kändes överraskande raffinerat för att komma från dem. Ryssland och Polen är inte alls där. Polens låt kändes lika tråkig och repressiv som landets politik. Ryssland körde förvisso en hyllningslåt till ryska kvinnor och feminism, och det kan inte Putin ha gillat, men låten ju dessvärre helt kass.
https://youtu.be/PQKiHr5qEfA

Oj, höll på att glömma Belgiens ”The Wrong Place”. Det lugna avklarnade stompet gick hem hos mig. Framförallt refrängen var riktigt snygg, så vänta in den!

Tysklands lille pigge Ukulele-kille med sin I Don’t Feel Hate gick ett hårt öde till mötes och hamnade näst sist. Och att United Kingdom skickade sin låt ”Embers” till tävlingen är obegripligt. Det är den sämsta låt jag hört i mannaminne. Noll och nada poäng till den var kvällens mest korrekta statement.

  • Jahapp, det var Eurovision 2021 det, trots coronerierna. Tack till familjen för kulig kommunikation och en massa tyckande under eventet!

Eurovision Grand Finals Results:

1.Italien524 p.“Zitti e buoni“, Måneskin
2.Frankrike499 p.“Voilà“, Barbara Pravi
3.Schweiz432 p.“Tout l’Univers“, Gjon’s Tears
4.Island378 p.“10 Years“, Daði og Gagnamagnið
5.Ukraina364 p.“SHUM“, Go_A
6.Finland301 p.“Dark Side“, Blind Channel
7.Malta255 p.“Je Me Casse“, Destiny
8.Litauen220 p.“Discoteque“, The Roop
9.Ryssland204 p.“Russian Woman“, Manizha
10.Grekland170 p.“Last Dance“, Stefania
11.Bulgarien170 p.“Growing Up is Getting Old“, VICTORIA
12.Portugal153 p.“Love is on My Side“, The Black Mamba
13.Moldavien115 p.“SUGAR“, Natalia Gordienko
14.Sverige109 p.“Voices“, Tusse
15.Serbien102 p.“Loco Loco“, Hurricane
16.Cypern94 p.“El Diablo“, Elena Tsagrinou
17.Israel93 p.“Set Me Free“, Eden Alene
18.Norge75 p.“Fallen Angel“, TIX
19.Belgien74 p.“The Wrong Place“, Hooverphonic
20.Azerbajdzjan65 p.“Mata Hari“, Efendi
21.Albanien57 p.“Karma“, Anxhela Peristeri
22.San Marino50 p.“Adrenalina“, Senhit
23.Nederländerna11 p.“Birth Of A New Age“, Jeangu Macrooy
24.Spanien6 p.“Voy A Quedarme“, Blas Cantó
25.Tyskland3 p.“I Don’t Feel Hate“, Jendrik
26.Storbritannien0 p.“Embers“, James Newman
Samhälle & Politik

Läsvärt

Konspirationsteoretiska tankefigurer delas på sociala mediekonton med inriktning på mindfulness och kvinnligt nätverkande. Om woke-kulturen införlivar antisemitismen kan det få stora konsekvenser för samhällsutvecklingen, skriver Simon Strand.

DN

Nu är det klart att även staden Los Angeles kan sälla sig till raden av amerikanska städer som testar basinkomst, även kallat medborgarlön. I studien ska 1 000 deltagare kunna få 1 000 dollar i månaden under tre års tid, rapporterar NBC.

Pengarna ska delas ut utan att deltagarna behöver göra något i gengäld – till exempel söka jobb – för att få stödet, vilket är en av grundtankarna bakom basinkomst.

Tidningen Syre

Stanna hemma om du har minsta sjukdomssymptom, är pandemins mantra. Men om man inte har något hem att vara i, eller faller igenom sjukvårdens skyddsnät är det svårt. Det blev kö vid Skåne Stadsmission när de öppnade för vaccination i Malmö på torsdagen.

Sydsvenskan

Krigsutbrottet mellan Israel och Gaza har utlöst stark kritik mot den israeliska regeringen och Hamas. Som så ofta när den israelisk-palestinska konflikten eskalerar ser vi även denna gång hur en förstärkt antisemitisk underström i Sverige och andra europeiska länder kommer upp till ytan. 

SKMA

”Jag känner stor bitterhet”, säger liberalen Olle Wästberg om sitt gamla partis öppning mot Sverigedemokraterna. I en ny bok varnar han för att högerpopulismen kan hota den svenska demokratin i grunden.

Han menar att det är mycket i svensk demokrati som ligger vidöppet, särskilt grundlagarna. Vi är sannolikt det land i Europa där man lättast kan ändra grundlagen. I praktiken skulle den svenska demokratin kunna avvecklas inom loppet av 14 månader. (…)

Aftonbladet

Kultur, Musik

Rebecka Lindstedt: ”Space Wings”

”Bohuslän Big Band, one of Europe’s cutting edge Big bands, constantly collaborates with the world’s greatest artists. In this concert they tackle fresh music specially written for them by the next generation. The composers are students from the improvisation programme.”

Det här var minsann spännande att ta del av! Eleverna på improvisationsprogrammet vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg bjöd in till direktsänd livekonsert på Youtube häromkvällen. En av de som framträdde var min systerdotter Rebecka. Hon framförde sitt stycke ”Space Wings”, som hon har arrangerat och specialskrivit för B.B.B. Naturligtvis måste musikintresserad morbror skriva om detta!

Rebecka har i ”Space Wings” lyckats skapa en karaktärsfull jazzlåt med växlande temperament. Under de inledande sekunderna hör vi en mjukt sonderande basfiol, pockande trummor och gnuggande tromboner.. En stämningsfull öppning som kvickt glider över i en koncentrerad och besvärjande piano- och basfigur understödd av ett taktfast marschliknande trumspel. Blåssektionen ansluter och blommar ut i sköna motiv med en touch av gamla agentfilmer – lite som en experimentellt hållen spy noir. Det är snyggt, men inte lättköpt, snarare vackert på ett utmanande och motsträvigt sätt. It’s jazz!

[Kommer också att tänka på att stycket med sin inbyggda dramatik just där hade passat utmärkt som spänningsförstärkare till avancerade cirkuskonster på hög höjd, tänker ett hisnande och livsfarligt trapetsnummer med svajande långgungor.]

Pianot glänser också till i första delen av låten, får porla fram fritt i någon enstaka passage. Jag hade gärna hört något ytterligare renodlat pianosolo i kompositionen, men samtligt myllrar det ju av andra kvaliteter. Vi bjuds snart trumpeter och blås i såväl melodiskt graciösa som mer kraftfullt samlade stötar – liksom i ett par atonala ljudfigurer.

Det täta och hypnotiskt repetitiva grundtemat blir efter några minuter avlöst av ett lättare och luftigare parti. Den plötsliga övergången är behagligt ljudtom och följs av svävande blås och Rebeckas tjusiga sång. Här börjar det gnistra om harmonierna i låten och Bohusläns Big Band anpassar sig följsamt – lägger sig sömlöst tillrätta i ackompanjemang-mode. 

Passagen fortsätter med att Alberto Pinton’s barytonsaxofon skruvar sig in i låten i ett laddat och snirkligt eskalerande solo. Rebeckas röst möter upp fint i det uppbyggda crescendot, och stycket återgår sedan kort till det smått förhäxande grundstompet innan säcken knyts ihop i en underbar och lätt bombastisk slutknall. 

Så tack och bravissimo, unga Frk. Lindstedt! Mer jazz åt musikaliska morbröder – och folket!

Ska sägas att det under den nästan två timmar långa konsertkvällen också fanns andra låtar som var spännande. Så lyssna på hela middevitten. Konsertprogrammet i sin helhet nedan.

⬤ Bohuslän Big Band på Music och Spotify

⬤ Alberto Pinton Quintet på Music och Spotify

⬤ Rebecka Lindstedt i duon Hodag Cave med poppärlan ”Less and Less” på Music och Spotify