Blueslegenden RL Burnside från Norra Mississippi. Här är han sent på jorden med Rollin and Tumblin – och det karaktäristiska stompet maler på som ett sotigt gammalt lok på väg genom bergen. Han dog 2005, 78 år gammal och tillhörde en bluesgeneration som nu är nästan helt borta, ja utdöda.
Ducasse & Kubin Bägge skildrare av skuggrike och existensiell oro. Den ena lämnade jordelivet vid 80-års ålder och den andre när han var 24 år.
Isidore Ducasse (1846-1870), mer känd som Comte de Lautréamont, skaparen av Maldoror, den fruktade och sorgliga mörkerfursten som härjar i boken Maldorors sånger – där mörkrets olika temperament slungas mot världsalltets godhet med en kraftig surrealistisk vind i ryggen. 50 år innan surrealismen som sådan föddes.
Nog gjorde det gott för själen alltid – att läsa de här sångerna när man var 16-17 år gammal och behövde ta ut riktning. Förmodernistisk sprängkraft av allra finaste sort. Ett skrivande fritt och dånande upproriskt. Normbrytande och tabukrossande bortom lag och rätt. Den otyglade kraften i boken. En slags mörkrets lectio divina. Jag och min gode vän satt och läste utdrag ur den för varandra på Ölands Folkhögskola. Det gjorde vi mycket hellre än att gå på lektionerna. Minnesbilden nu av våra skägglösa nunor behäftade med de bredaste leenden. Vi var ofta rätt bra på att förgylla vår tråkiga folkhögskolevardag och Maldorors sånger nådde fram, samsades nog väl med våra högaktiva känslorester från barndomen. Tror inte att någon av oss hade läst något med samma perspektiv och temperament tidigare. Maldoror har ju till synes valt ondskan, men kampen mellan ont och gott består inom honom, är intensiv och sammansatt. Från våldsam och njutningsfylld utlevelse till stämningar av djupaste ånger och alienation. Samtidigt hoppet om värme och gemenskap. Misantropi och grymhet, men inte utan huvudpersonens ambivalens inför handlingarna. Ett språk med gester som kan vara skruvat grandiosa eller subtilt viskande. Jag upplevde Maldorors sånger som en tröst, en morbid snuttefilt. Äntligen ett adekvat svar på världen. Kanske var boken en livräddare. En uppmuntran att fortsätta oavsett. Så tack för Isidore Ducasse.
Den andre Isidoren jag kort kommer att tänka på är Alfred Leopold Isidor Kubin (1879-1959), den österrikiske konstnären och författaren. Jag läste hans enda roman ”Den andra sidan” när jag var ung. Minns den som laddad med undergångsstämning och skymningslandskap. Läs mer om den här.
I konstsammanhang omnämns Kubin gärna som expressionist men står kanske symbolisterna närmare. Han drogs ofta mot burlesk och grotesk, och hittade ofta en ödesmättad, mörk och orolig ton i sina bilder.
Malmö, tidigt 80-tal. Ivriga och förväntansfulla travar två kamrater in på skivaffären Musik och Konst vid Triangeln. Butiksinnehavaren, musikjournalisten Lennart Persson, skrotar som vanligt runt bland skivbackarna och han lyser upp då vi efter en stund kommer fram till kassadisken och ber om varsitt ex. av Gun Clubs EP “Death Party”. ”Ett bra val”, säger han och fyller på nolltid igen några av våra kunskapsluckor i ämnet Jeffrey Lee Pierce. Inte visste man då – att man nästan 30 år senare skulle sitta här och kraxa om hur bra Gun Club’s musik fortfarande står sig, hur de alltjämt inspirerar nya generationers band och dessutom slår dem rejält på fingrarna. När JLP dog 1996, bara 37 år gammal, skrev Lennart en betraktelse i tidskriften POP som tar avstamp i en historia om blueslegenden Huddie Leadbellys liv och som har sin slutpunkt i hans första möte med Pierce. Artikeln får betraktas som obligatorisk läsning för den konsertglada kalaspinglan och den mer raffinerade rocktuppen. Lennart Persson gick också bort i förtid. Han dog i fjol, bara 59 år gammal. Hans musikjournalistiska gärning var omfattande. Texterna personliga med existentiell klangbotten. Tonen behaglig, sympatisk. Hans lager av anekdoter var stort liksom det rockhistoriska kunnandet, och så hade han ju ett hyfsat väderkorn för den sortens skrot som är mer autentisk – fenomen, artister och musik som är – ja mer på riktigt helt enkelt. Böckerna som Lennart skrev tycks i stort sett vara slutsålda. Någon finns kvar, annars gäller biblioteket. Läs också Fredrik Strages krönika om LP och hans journalistik i DN.
L O G G F I G U R 