Film & Tv, Kultur, Litteratur & Konst

Problemet med Knausgård

Ok, så här: Jag har kikat i ”Min kamp”. Och jag gillade de partier jag läste. Blicken och berättarkraften. Så varför läser jag honom inte? Pratade med en god vän som inte heller han känt sig manad av Knausgård. Vi kom fram till att det helt enkelt beror på att närmandet till världen känns för bekant – just blicken, sättet att reflektera. Känsligheten inför allt. Avläsningen av tillvaron, oss själva, andra. Inte främmande marker alltså, bara för mycket av det goda att läsa i volym efter volym när våra personliga samtal och korrespondenser är fyllda av sådant. Men så har kanske inte folk det? Då blir läsupplevelsen – stor, speciell, exotisk? Och berättar i så fall inte det nästan unisona hyllandet av ”Min kamp” om en utbredd konformitet i de trakter både kritiker och den läsande allmänheten har sitt tanke- och känslomässiga basläger?

Men det finns mer som skaver. Tror både Knausgårds bevekelsegrunder jämte verket och haussen runt det. Att autofiktionen presenteras som något helt nytt är aningens besvärande, men det får en bortse ifrån. Formen, den nakna ärlighetens getakostym, har jag inget principiellt emot – det är mer hans underliggande drivkrafter och behov att skriva som gjort mig konfunderad. När jag kollade på dokumentären ”Knausgård – Året efter Min kamp” på SVT besannades mina misstankar. För Karl Oves hävdelsebehov verkar vara intakt. Nu kommer jag att tänka på den där passagen i ”Min Kamp”:

Jag skulle ta mig fan visa honom. Jag skulle fan visa hela jävla förbannade världen vem jag var och vad jag var gjord av. Jag skulle krossa varenda jävel. Jag skulle göra alla förstummade. Det skulle jag. Det skulle jag. Det skulle jag fanimig göra. Jag skulle bli så stor att ingen kunde komma åt mig. Ingen. Ingen. Aldrig. Inte någon enda jävla gång. Jag skulle fanimig bli den störste av dem alla.

I intervjuer med honom lyser det där genom. Revanschen som motor, tankarna om framgång. Som mycket verksamt i honom – ett liksom omättligt se mig, älska mig. Så värst klädsamma är inte heller de dispyter och diverse privata klydderier som följt i spåren av hans skrivande. Och jag försökte verkligen se klart den här dokumentären om honom, men de deprimerande scenerna från författaren och hans hustrus samvaro vid trädgårdsbordet på Österlen fick mig att byta kanal.

Apple & Tech, Litteratur & Konst, Samhälle & Politik, Webb

The Boundless Library

Är du det minsta intresserad av världen som den tedde sig i brytningstiden mellan det tidiga 1930-talets depression och det annalkande andra världskriget så bör du ta en titt på iPaden-appen Biblion – The Boundless Library, World’s Fair Edition som New York Public Library har tagit fram. Appen samlar material från världsutställningen World’s Fair i New York 1939-40. Användargränssnittet är omtvistat – en del tycker att det är snyggt och nydanande medan andra menar att det är svårnavigerat och överlastat. Innehållsstrukturen är något yvig, men jag tycker inte det spelar någon större roll för appen öppnar upp i alla riktningar och ger dig goda möjligheter att försjunka i materialet. Efter ett tag får man grepp om det lite vilda upplägget. Det är ett klart plus om du har gott om tid för här finns mycket att upptäcka: Essäer, artiklar, dokument, film, ljud och rikligt med fotografiskt material. Dåtidens visionära arkitektur och eleganta interiörer mixas med folklore och parader. Vetenskap och ny teknologi blandas med mode, musik och estrader. World’s Fair visade fram en modern och utopisk framtid, men i Europa var spänningarna var stora. Tyskarna hade just annekterat Tjeckoslovakien vars paviljong på World’s Fair kom att utgöra ett viktigt forum för diskussion. Och på den polska paviljongen hamnade personalen i den knepiga situationen att inte ha något hemland att åka hem till när tjänstgöringsperioden i New York var över. Världsutställningen sammanföll med en dyster omvärldsutveckling och man var alltmer tvungen att förhålla sig till händelserna i Europa. Det är drygt 70 år sedan World’s Fair i New York, men både tidsandan och begivenheten i sig känns märkvärdigt levande när man navigerar runt i iPad-appen. Du möts av ett omfattande och ambitiöst tidsdokument vars innehåll kanske rentav är mer intressant idag än det var under åren 1939-40. Pompösa evenemang av den här typen kan ibland behöva några extra decennier eller sekel för att komma till sin rätt och mogna till, så att form och innehåll kan fyllas med ny betydelse, den forna uppståndelsen få vittra bort till förmån för en finare patina. Ett sextiotal länder hade utställningsplats på World’s Fair och även Sverige var representerat. Det skrivs om det svenska paviljongbygget och om arkitekten bakom det på bloggen Rävjägarn som du hittar här. Appen Biblion – The Boundless Library – World’s Fair är gratis att hämta i App Store så det finns inga ursäkter att inte.

Kultur, Musik

New female rappers on

Systerdotter på telefon häromdagen. Ämne: hiphop, rap. Med utgångspunkt i Lauryn Hill kommer vi fram till att rap är något som företrädesvis kvinnor bör syssla med. De har ofta vassare tungor, bättre flow, och så ser de inte lika korkade ut som armén av manliga hiphopkollegor. Hur låter de nya kvinnliga rapparna? Vad har hänt på damsidan sedan Queen Latifah, Bahamadia, MC Lyte, Lauryn Hill, Neneh Cherry, Roxanne Shanté och Monie Love (shit tjugotvå år sedan..)..? Azealia Banks, 21 år. Singeln 212 het på youtube – och när starka slowsongbreaket börjar vid 1.45 förstår man att det snart blir storindustri av den här jäntan från Harlem i New York. Narubi Selah, 37 år, New York – Spoken word, film, föreläsare, conscious hiphop, samarbete med Moz Def, Lauryn Hill m fl. Kort men effektiv video på starka U Already Know från albumet I am Living Math. Jaen Grae, 38 år – New York. Även det här en berättare med rutin. Har sju plattor bakom sig. Här suggestiva Killer Screen från åttonde albumet Death or Cake som ska släppas snart. Angel Haze, 21 år – från Springfield, Virginia. En arg s k “lyrical beast”.  Släppt albumet Reservation som gratis nedladdning. Mixtapes med version av Eminems Cleanin’ Out My Closet. Blev förra veckan framröstad som trea i BBC Sound Of 2013. Nedan: Werkin Girls. 

Kultur, Musik

Gil Scott-Heron

Poeten, hiphopfadern och den afroamerikanska aktivisten. Gil Scott – the revolution will not be televised– Heron. Hans sista platta, innan han gick bort i sjukdom 2011 hette I’m New Here. Den kom 2010 och det hade då gått 16 år sedan förra skivsläppet. Han hade det inte helt lätt. Lots of wrongs. Droger, finkan. Hade blitt mycke fel. Och han hade kämpat länge med albumet. Med livet. När man nu sent omsider får korn på honom är det bara att njuta av den hjärtevärmande och alldeles lysande covern I´ll Take Care Of You. Lyssna in sig på finstämda pratsångeriet i titelspåret, I’m New Here, eller tunga mörka hiphopväven i Me and The Devil. Framträder en man i 60-års åldern som fortfarande hade mycket på hjärtat, men som samtidigt signalerar något avklarnat; ett nej, nu får det snart vara bra..  

Kultur, Musik

Poly Styrene och X-Ray Spex

Hade Barbiedockor, feminism och kvinnfolk i musikvärlden på tapeten med systerdotter R den yngre häromdagen. Vi lyssnade på Siouxsie and the Banshees och en massa annat, som svenska Pink Champagne. Har deras plattor på vinyl, såg dem flera gånger under tidigt 80-tal. De var en smula argare än Tant Strul, vilket jag gillade. Nosar man vidare på punkscenen och tar sig till London så måste man också nämna Poly Styrene, eller Marianne Joan Elliott-Said, som hon egentligen hette. Hon föddes 1957, tre år före din mor. Som 19-åring startade hon punkbandet X-Ray Spex. Hon annonserade lite varstans efter ”Young punx who want to stick it together” – och hade snart hittat sina bandmedlemmar. Poly Styrene visste nog vad hon ville säga och hur det skulle låta för det mesta föll på plats direkt med plattan Germfree Adolescents. Det blev X-Ray Spex enda album, men låtar som Identity, Day The World Turned Day-glo och Oh Bondage, Up Yours går till punkhistorien. Hennes röst, energi och uppenbarelse likaså.

Utdrag från Wikipedia:

”As a teenager, Marianne was a ”barefoot hippie”. At age 15, she ran away from home with £3 in her pocket, and hitchhiked from one music festival to another, staying at hippie crash pads. She thought of this as a challenge to survive. The adventure ended when she stepped on a rusty nail while bathing in a stream and had to be treated for septicaemia. After seeing the Sex Pistols performance at the Pier Pavillion Hastings on 3 July 1976 (her nineteenth birthday) she thought that anyone could do what they were doing and so decided to form the punk band X-Ray Spex. She eventually became a passionate feminist and posted a blog dedicated to women’s rights and defence of women.” Mer

The Guardian beskriver henne:

”Poly Styrene herself was far from conventional, with wildly uncool wire braces on her teeth, Day-Glo stage clothes and utter determination not to conform to stereotypical notions of Barbie-doll pop pinuphood. ”There’s nothing wrong with beauty,” she said, ”but whether it’s actually helping the female cause of being equal to men, you have to judge for yourself. The band’s 1977 single became their best-known song, a blast of raucous guitars, honking saxophone and her piercing, foghorn vocals. The allusions in the lyrics to victimhood and consumerism were among Poly Styrene’s signature themes, and she threw down the opening line – ”Some people think little girls should be seen and not heard” – like a live grenade.”

Nu blir det sorgligare.. Hon gick bort i april 2011. Blev bara 53 år gammal, bröstcancer. I november 2010 spelade hon och dottern Celeste in en jullåt – Black Christmas (en av de bättre i genren) – och i videon är de så fina tillsammans att det gör ont. Inte mycket att be för. Näsduk fram. För dotterns sorg, för cancerjävelen, för människans sattyg och samlade olycka på denna jord (videon har bl.a. referens till massaker utförd av jultomte i Kalifornien 2008).

En månad innan  hennes död släpptes albumet Generation Indigo som mottogs mycket väl.