Apple & Tech, Film & Tv, Kultur, Samhälle & Politik, Webb

Dennis Potters take on Rupert Murdoch

Apple och den ålderstigne mediamogulen Rupert Murdoch blev bundisar i och med tillkomsten av den iPadspecifika dagstidningen The Daily som lanserades med pompa och ståt i februari 2011 – men som gick dåligt och lades ner häromdagen. Lika bra det. Det kändes aldrig bra det där samarbetet. Nu är det ju längesedan man kunde se spår av ens några fernisserade ställningstaganden hos Apple, men i en bättre värld hade fruktföretaget visat civilkurage och tagit ställning mot det unkna politiska bråte som Murdoch står för. Jag minns i och för sig att Steve Jobs sjukskrev sig bara några få dagar innan han och Murdoch tillsammans skulle presentera The Daily – men det handlade nog mer om hans olyckliga sjukdomsutveckling än om någon politisk ståndpunkt.

Mediapatriarken Rupert lyckades sänka den intellektuella nivån rejält i brittisk press under 80-talet samtidigt som han höll tant Thatcher under armarna med sitt tidningsimperium. Hans inflytande på och intresse för amerikansk politik är stort och det ingen hemlighet att han sympatiserar med den ärkepatriotiska djävulskvinnan Sarah Palin och Tea Party-rörelsen. Murdoch äger ju gigantiska mediekoncernen News Corporation, 35 tv-kanaler, däribland Fox News – republikanernas och högerflygelns propagandamaskin. Vidare en drös dagstidningar, bokförlaget Harper Collins, Twentieth Century Fox m m. Han var i blåsväder i fjol, i den s k avlyssnings och mutskandalen. Och just det, så tycker han att Obama är rasistisk.

En av Murdochs vassaste kritiker i början av 90-talet var tv-dramatikern Dennis Potter. På vårkanten 1994 intervjuades denne av Melvyn Bragg för Channel 4. Potter som var svårt sjuk i cancer hade en morfinflaska med sig i tv-studion för att lindra sina smärtor och tvingades till flera pauser under det 70 minuter långa samtalet. Han dog två månader senare. I klippet nedan glider samtalet in på television, medieklimat och – Rupert Murdoch.. ”Dennis Potter – The Last Interview” har varit upplagd på YouTube ett flertal gånger, men så fort den läggs upp sin helhet så tas den tyvärr snabbt bort, och för tillfället är den inte tillgänglig i sin helhet. Har för mig att den sändes på SVT 1995. Jag bandade den på VHS då. Sedan har jag överfört den till DVD, men längre än så har den inte kommit på formatresan.

Dennis Potter på Wikipedia.

Film & Tv, Kultur

På tal om färger på film – Aki Kaurismäki

Jag har avslutat helgen med ett rejält städpass. Och flyttat runt möbler igen. Skulle behöva måla om i hallen och kanske i ett av rummen också. På tal om interiörer. På tal om färgpaletter. Kommer att tänka på Aki Kaurismäkis filmpärlor. Där finns allt en del inspiration att hämta för den tapetklistrande hemmabärsärken eller den måleribenägne stilbastarden som av rimliga anledningar vill skydda sig från inredningstidningarnas blooming room ideal och skapa sig en trivsam och trevlig lya så långt bort som möjligt från alla vitspritsade mardrömsföremål på ljuvligt.se.

Kan i och för sig tycka att Kaurismäkis välkomponerade och blankpolerade rum hade vunnit på att ha något mer patina. Antingen att man drar dem åt det avskavda Nörrebrolägenhetshållet, eller att de får lite av den skamfilade elegans som jag såg under min nyfikna fönstertittarsrunda i kvarteren runt Oranienstrasse i Berlin 2006. Fast det är klart, då lämnar man finnens stiliserade rumslighet och hamnar pladask mitt i mina egna drömmar om det trivsamma vardagsrummet. Nej, Kaurismäkis upputsade filmrutor är bra som de är liksom skådespelarna, föremålen, möblerna. Ta en titt på hans Finlandstrilogi: Moln på drift, publikdragaren Mannen utan minne och avslutande Ljus i skymningen.  Och på tal om möbler – ta en extra titt på det vackra lilla soffbordet som glänser på den första bilden. Det hittar man i hans senaste film Le Havre som kom i fjol. Jag har inte sett den. Det ska vara så snäll att den har visats som babybiofilm i Norrköping!

 

 

 

Film & Tv, Kultur

Shane Meadows färgpalett

Japp, vilken flax att han inte begravde det här projektet, Shane Meadows, regissören som fick sitt internationella genombrott med This Is England (långfilmen 2006), och som valde att bygga vidare på berättelsen i tv-serieformat. TiE ‘86 och ‘88 har nyligen gått på svensk TV och är sevärda. TiE ‘90 spelas in just nu och kör igång på Channel 4 nästa år. Meadows har använt de extra timmarna till att utveckla berättelsen och karaktärerna, och dessutom har han iscensatt både 86:an och 88:an med rik färgpalett. Långfilmen var väl i det avseendet också smålyckad – skinheadestetiken är snygg och därmed tacksam att avbilda. I tv-serien är Dr Martenskängorna färre och skinheadsinfluenserna har fått dra sig tillbaka när rollkaraktärerna blivit äldre och börjar krocka mot vuxenliv och konventioner, diverse problem och trauman. Och mitt i detta en gedigen känsla för färgkomposition – framförallt i de omsorgsfullt utformade interiörerna som är förbaskat snygga, även när tapeterna börjar bli anskrämliga och kläderna förlorar sig i det sena åttiotalets röda slipsrike. Nedan finfina skådespelerskan Romund Hansen i tjusig mundering som en blomma bland hermelinerna i gräll pubmiljö.

En sämre presterande skådespelarensemble hade förmodligen blivit utkonkurrerade av den nästan inställsamma estetiken, men det funkar här, och trots all grannlåt förloras inte intrigerna ur sikte. Skådespelarinsatserna är utmärkta, berättelsen bra och publikfrieriet uppvägs av att man inte väjer för att skildra smärtan i det existentiella sprattlandet. Därför vill jag slå ett slag för den här skildringen av några unga individer i ett kamratgäng i 1980-talets England. Varmt, brutalt, ångestladdat och roligt.

This is England ‘86 This Is England ‘88

Kultur, Litteratur & Konst, Ljudfil

Till ett barn som gått två veckor över tiden

Vill minnas att Håkan Sandells dikt Till ett barn som gått två veckor över tiden plockades fram när min systerson kom till jorden för två år sedan. En känslosam och positivt pretentiös diktskapelse, och en nära nog hypnotisk uppläsning.

Till ett barn som gått två veckor över tiden

Förlåt en främmande för att han besvärar
men bar skönhet, välvilja och kärlek
någonsin ett ansikte så är det din mors.
Hon ser så inbjudande ut att jag tror
du kan anses onödigt skeptisk som väntar.
Du är efterlängtad, den vita spända
blusen där bh:n kämpar med att sno
in det svällande för att inte dränka en
i sin generösa vänlighet borde vara nog.
Men kanske har hon fått en latmask ombord,
som hellre ligger kvar i lugn och ro
i sin sköna honungssötade förvällning
och trolldekoktens avrundade degel,
än att frusen komma ut till samhället?
Den mjuka kapseln, böjlig som ett segel,
stor som hela världen fast ett musbo.
Du står upprätt – som lena snäckskal
känns sidorna och om du vill lägga dig
håller din mor dig som i ett svanägg.
Du är själv ljuset där nätterna bäddar dig;
vithylta stjärna – i tio ljusa fingrar
tindrar du, du snurrar med huvudet ner.
Känner du hemligheten tätt invid springan
om världen som öppnar sig, kan du se
i ditt inre där röda läppar tiger
att som när dina tunna silkeshår
når hennes sträva gyllenborst så står
både sol och måne där och väntar på dig!
När du tröttnar på din behållares marina
liv och dyningars bekymmerslösa vila
på denna den mest feminina av platser
och satsar på att äntligen komma kilande,
så tror jag att du kommer att bli stolt
över denna nya varelse som håller dig.
Och att du trots allt kommit ut ur nattens
grepp till mera vida horisonter
ska visa sig, och när du tillsvidare sprattlar
bredvid din mor som endast en droppe
från hennes hands eller fots nakenhet
så vet att du återigen kameleontiskt
kommer finna dig själv i den ovana kroppen.
Brunögd, som uttagen ur kastanjeskalet,
eller blåögt runnen från den större bäcken,
blir du mittpunkt i den mjölkdoftande skapelsen,
perfekt ur äggformen, naken och nykläckt.
När du sträckt ut från bågen under hjärtat,
i full längd utrullad ur sammetsvecket,
så väntar dig en innerlig beundran.
Den avrundade magen och lilla stjärten
just  nyutsprungna ur rosenlunden,
duniga – som moln, men jordiskt nära.
Välkommen, lilla nattgäst, du blundar än
lossnad från natthimlen, rosiga stjärna;
Jesuskrubbans like, skimrande, tjugouddiga
perfekta lilla människa, drömförsjunkna
underbaraste du, så linnemjuk och ljusburen,
med vågens linjer och blommors hud.
Kom nu, kom ut ur ditt kupade hus,
tjura inte mer i dina skuggiga vrår,
stor i din ensamhet – ensam i din skål,
åla dig ut ur en utlevad värld!
Hålan kan inte längre rymma din färd
mot uppvaknande och att tålmodigt fulländas.
Men så länge som du redan väntat
klättrar du – kan man tänka sig – direkt
rätt upp och sätter dig i knäet
och kan väl både räkna och kamma dig!
Din mamma kommer göra allt för dig,
hon andas redan dina andetag, och amningen?
Vid sin stam rister händernas små löv
på dig – jag svär – när din mun når fram
till sin hallonljuva saliggörande beröring!
Svanars hals liknar dina ljusa armar
när de smala slingrar sig omkring
din mor i ömsesidig blid förförelse.
Kom ut ett tag, – du kan alltid gå in
igen, jag lovar det likt Aladdin,
om du inte trivs invid den varma famnen!
Kom ut, – kom ut i vilket fall! –
i dessa år medan din mor är ung
och så hoppfullt tror på livets under
och att det ännu kan förändra allt.

..

Håkans böcker kan man fortfarande köpa här eller låna på det mer välsorterade biblioteket. Hans senaste diktsamling Gyllene dagar från 2009 recenseras i SvD här och i GP här.