Fortsätter att se på den eländiga sista säsongen av Handmaids Tale. Här har vi en tv-serie som verkligen tappat stinget efter de starka inledande säsongerna. Men nu plötsligt – en bra bit i den sista – har det tänt till en smula. Eller ja, den känns i alla fall mer underhållande än bara dålig. Framförallt är det den ansträngda och känsloladdade relationen mellan June (Moss) och Gilead-Serena (Yvonne Strahovski) som tar en ny vändning.
Men fortfarande för mycket Elisabeth Moss show i serien. De ständigt inzoomade bilderna av ansikte och mimik. Vi vet ju att hon kan, men blir lite mycket va..? Svårt att köpa liksom. Hon verkar ha fastnat i något där.
I övrigt har jag nyligen gjort en lustig upptäckt. Se unga Elisabeth Moss nedan..
Men vafalls, det var ju inte Moss, men danska sångerskan Anne Linnet som ung. Visst är de väl lika!
Sådan blev helgen: Musik! Jag ansade bland de gamla spellistorna och skapar ju oförtröttligt nya på Music. Kan sitta i timmar med det. Passen blir gärna extra långa med ett par AirPods Max på huvudet. Lyssningen mer fullödig.
Spellistor av typen tema/samling gör jag gärna egna omslag till i typ Adobe Express. De rena artistlistorna ligger sedan i bokstavsordning, placerade efter samlingarna. Artistporträtten strippar jag på färg.. Så svartvitt där. Sådan är regeln!
Vissa artistfoto bär det ju emot att göra om till svartvita porträtt. Ta t.ex. Carmen Miranda som ju oftast bågnar av färger och dignar av tuttifrutti på sitt huvud. Men vad gör man? Sådan är nu rutinen och den ruckar man inte på. Eller, jo lite.. Har inte kunnat hålla tillbaka mitt färgsinne helt – bevarat en svag, svag tint på några enstaka artistfoton.. Just Carmen, och så Françoise, Lana – och Anita ju!
Det tar minsann tid i anspråk att lyssna, vaska fram och bestämma låtordning. I helgen har jag tagit mig den tiden. Skönt.
Tror drygt 200 öppna artistlistor nu, and more to come förstås. Säg att det ligger 150 stängda och osorterade på lut, och så upptäcker en ju nytt hela tiden. Det finns helt enkelt ingen ände på förskräckelsen, men det är ju en fröjd att lyssna, och bra för nerverna att pyssla med. Konstigt förresten att inte fler gör egna omslag till sina spellistor. Känns lite oengagerat. Men folk har förstås viktigare saker för sig hoho. Tycker de.
Nedan ett axplock av skärmdumpar från mitt omhuldade Music, dock inte i bokstavsordning, och långt ifrån allt, men kul flasha lite ändå!
Idag har jag gått i barndom och varit på leksaksaffärsinvigning på Entré. Där slog Leklustupp portarna i Magasin 17’s gamla lokaler. Många glada barn där kan jag säga! Lite synd på Magasin 17 klart, som man hade vant sig vid att ha till hands. De hade lite av det mesta när man behövde nåt. Men jaja, man får nöja sig med att det inte är vilken leksaksbutik som helst som öppnat, utan Malmös största! Leklust är jättebiggo!
Prismässigt kändes butiken inte så himla billig. En liten pytteleksaksbil av den typen jag skulle kunna tänka mig att sitta på golvet och ”ööönna” med kostade 59.90 kr. Annars imponerade sortimentet av spel. Och bollar! Utöver leksaker fanns det lite panduro/konstnärstjoflöjt samt papper, pennor och kontorsgrejs. Det kan ju också vara bra.
I brist på nya egna småbarn, eller barnbarn – ändå bra att ha en leksaksaffär nära då syskon- eller vänbarn fyller år! Jag har ju en egen son, men han är lite för gammal för att hänga med där nu, för han är 37..
Ack ja. Tiden då han var liten var den bästa, roligaste och mesta värdefulla i mitt liv, så ung pappa jag var. Oerhört korkat att inte ha försökt upprepa den. Nåväl, hade väl senare en chans eller två, men just då kändes det märkvärdigt knepigt, vilket säkert hade med livsläge, men också en hel del skygglappar att göra. Det berodde också på att kvinnan inte kändes helt rätt, det får ju sägas.
Det var först några år senare, när jag började närma mig 50-årsåldern som jag åter fattade grejen med att ha barn (på det rätt kloka och lite lustfyllda sätt jag hade haft som 20-30-åring). Och då kom faktiskt också en längtan efter familj för första gången i mitt liv. Lite sent, yep, dessvärre.
Det är rentav förskräckligt att tänka tillbaka på hur jag under flera år kom att följa den dominerande norm som säger att ditt liv hindras och beskärs av att skaffa barn, när det i själva verket låter sig göras utan frihetsförlust och våld.. Hoho, jo ok, lite då, lite våld, men va fan, folks!? Att livet, möjligheterna och jaget istället berikas och levandegörs av att bli förälder bör nog lyftas en smula.
Ofta var det typ rena hugskott som hindrade mig att se det.. Som att jag tyckte barn var skräniga eller ouppfostrade, eller att jag irriterade mig på föräldrar som var undfallande och hade trubbel med gränserna. Hur lätt det är att missa grejen för egen del liksom. Sedan insåg jag att de flesta vänner och bekanta hade gjort resan med barn/familj utan att hindras det minsta. Bibehållit sig själva och sin frihet. Vuxit och njutit sina liv och sina barn.
Well, samlad insikt: Jag känner precis likadant som Martin ”E-type” Eriksson som i sitt sommarprogram på P1 i år uttryckte följande:
”Åren har gått och jag har inga barn, och jag sörjer det på riktigt, de barn jag aldrig har fått”.
Blev helt träffad av det. Vi är ungefär jämnåriga. Han ett år äldre än vad jag är, ser jag nu. Så var det med den saken.
De sista avsnitten av The Walking Dead har börjat släppas. Det rör sig om avsnitt 17 till 24. En riktig långkörare är snart framme vid sitt obönhörliga slut. Framförallt undrar en om vi kommer att få återse några av de försvunna huvudkaraktärerna innan serien går i mål. Tänker främst på Rick Grimes och Michonne som försvann under mystiska omständigheter för några säsonger sedan. Och så vill man ju gärna ha sympatiska och tuffa Daryl Dixon och Carol Peletier kvar i livet. Det hade känts bra. Likaså ”Kung” Azekiel och den välartikulerade autistspektrum-killen Eugene Porter (som alltid får mig att tänka på amerikanska komikern Bill Hicks). Det ryktas om en ordentlig time jump i slutavsnitten, ja framåt i tiden. Den som lever får se.
Är fortfarande i saknad efter min vän som gick bort, och då är hennes ord där ibland. Så fin hon var, oförställd och frikostig med tankar och känslor. Ett tidigt mail från henne.
Tänker lite kring dig, för omväxlings skull 😉. Dina reflektioner i gruppen tröstade än en gång. Så fint. Vet nu lite om vad du varit genom och känner en ömhet gentemot dig när jag läser. Så mycket klokhet, styrka. Så tapper. Tacksam att våra vägar har mötts. Du, en man som stod och utanför hörselenheten i solen och såg så där allmänt närvarande och fin ut. Rätt manlig. Tänkte att det var lite rock och musik över dig och det höll jag fast vid ett bra tag. Sen sa du att du jobbat i skolan, och då släppte jag rock-grejen ett tag, hehe. Men att du är en jäkel på musik förstår jag när jag ser dina spellistor, och att du lirar både gitarr, piano och har trumfeeling, förvånar mig inte. Du borde kanske spela mer själv liksom? Inte lyssna mindre, men mer både och?
Tänkte också att du nog var yngre än jag. Beundrade dig lite i smyg. Gillade ditt blåa klädval. Att du var rolig, och samtidigt eftertänksam. Såg hur du pratade klokt och ömt med känslige gamle Kjell för att stötta honom i hans, så fint. Kul att han också är från Staffanstorp! Tänk att vara 72 år, ha haft tinnitus i flera decennier och fortfarande i perioder ha sådana ångestrelaterade problem med den.
Sedan var du sjuk en gång och jag minns att det var tråkigare utan dig. Och när du någon gång var lite sen, var du saknad. När vi delade erfarenheter kring vårt övande var första gången jag lyssnade på dig, och jag blev berörd av vad du hade att säga. Där hände något för mig. Jag såg dig, och tyckte om vad jag såg, men vågade nästan inte titta åt ditt håll när jag pratade sedan 😊. På heldagen i tystnad på kursen i Lund tänkte jag att shit, han sätter sig i tysta lunchrummet bland alla de andra, trots att han säger att han social fobi. Mycket modigt i mina ögon, haha. Ok, vi var tysta alla, men jag kände mig blyg.
Vill berätta för dig lite om min blyghet, och om min patologiska lojalitet. Fick tidigt höra att blyghet är dåligt och fult, blev framknuffad i alla möjliga och omöjliga sammanhang som liten och började använda mig av olika strategier för att klara mig. Dessa strategier är numera en del av mig och många tar mig nog för en mer extrovert typ. Men jag är blyg, riktigt blyg, blyg och lojal, lojal mot mina föräldrar, min familj, mitt projekt, mina vänner, listan kan göras lång. Det nya för mig är att jag har bestämt mig för att låta mig vara blyg, tillåta mig att vara mig. Tänk att det skulle ta 47 år! Detta har inneburit att jag tackat nej till att föreläsa på Sveriges Infektionsläkares årliga möte och häromdagen tackade jag nej till att presentera mina forskningsresultat i San Diego..kanske kommer att ångra just den 😉 Jag har också (i teorin iaf) bestämt mig för att vara lojal även mot mig själv istället för att vara lojal mot alla andra. Och eftersom lojal för mig är ett alltför laddat och plikttroget ord, vill jag istället ersätta det med engelskans ”loving-kindness-compassion-unconditional friendliness”, mot mig själv och mot andra. Kanske inte går att översätta så, men jag vill prova att tänka på mig och mitt mående i första hand så ofta som möjligt. Att på det sättet vara lojal mot mig själv. Känns läskigt att bara skriva dessa ord, märkligt att det är så laddat för mig. Får hjärtklappning av att bara skriva det, suck! Utöver blyg och lojal så känner jag mig skör och lite bräcklig just nu och i behov av någon form av stabilitet och trygghet.
För mig overkligt hur du flera gånger lyckats fånga livet och våra erfarenheter i ord. Vackra, kristallklara, generösa och tröstande ord – så oerhört fint. Och att få lov att ge upp innebär ju inte att ge upp. Så är det ju, det ser jag nu. En ny och viktig vinkling för mig. Som du sa så har det engelska ”surrender” ett mer ädelmodigt skimmer, hihi. Tack! Bär med mig dina ord som en skatt. Har aldrig delat på det sätt jag gör med dig och aldrig heller har jag tidigare blivit så varsamt emottagen. Känns tryggt. Tycker om vår vänskap och kontakt. Behöver du en helt egen infektionsläkare så finns jag här! Önskar dig en god natt med helande djupsömn! Ses på torsdag! M.
Tror fan att jag saknar henne. Flera månader har nu gått, men hon dyker upp för jämnan, i både tankar och nattdrömmar. Häromnatten drömde jag att vi åt frukost tillsammans i mitt soliga kök. Jag tror jag behöver säga farväl. Besöka hennes grav. Vill helst köra bil dit, så får låna min fars en dag. Ja, det måste till nu.
Aj, det är mycket i livet som väcker maktlöshet. Folk dör. Vi dör. Relationer dör, eller överlever och fortsätter. En stund till. Att orka hoppas är ibland det enda vapen man har. Ha en gnutta tillit. Till andra, sig själv, till en död. Vara vid liv. Vara levande. Fy för Søren! (som jag ju då kommer att tänka på).
L O G G F I G U R 