Ett skojigt och småhisnande exempel på när verklighet och mänsklig samvaro plötsligt rämnar och är på vippen att försvinna ner i ett sugande svart hål för att aldrig mer komma tillbaka.. Sångerskan September (Petra Marklund) berättar om sitt val av artistnamn.
Författare: JHL
Av någon anledning har jag missat White Chalk från 2007, slarvlyssnat på A Woman a Man Walked By från 2008 och bara smånuddat vid årets Let England Shake. Spenderar därför ett par kvällar med att lyssna genom vad hon har åstadkommit sedan Uh Huh Her 2004. På inrådan av min son egentligen, och han har ju rätt, det är förbenat bra. De här senaste plattorna skaver och irriterar förmodligen den som fixerat bilden av henne som den attitydstinna rockamazonen Polly Jean. Här finns nu något annat. Rösten svävar med en skir ödslighet på White Chalk. Det enkla pianoklånkandet. Gitarrerna som försvinner helt och inte är tillbaka förrän på nästa platta i samarbetet med kompanjonen John Parish på temperamentsfulla A Woman a Man Walked By. Efter den kom Let England Shake med de tillhörande 12 kortfilmerna. Låtarna rullar fram, intima, vackra och politiska på samma gång. Men skaver inte hennes nya svalhet en smula? Jo, och är inte det PJ Harvey i ett nötskal – hon har alltid skavt, aldrig riktigt passat in. Men mörkerstråk och attack finns kvar. I en ny svalare tappning bara, men här och var också i en form som känns igen och har samma dynamik som tidigare. Så det finns ingen anledning till oro. Let England Shake i DN, A Woman a Man walked By på BBC Music och White Chalk i The Guardian.
På tal om min son. 1995 var han son 10 år och vi lät “Long Snake Moan” och “Down By The Water” strömma ut ur de rejäla BO-högtalarna i stora rummet i S-torp. Rakt in i mage och märg. Tungt och vackert. Inte konstigt att han kom att gilla PJ Harvey! Och det här äldre materialet är rätt svårslaget. Kraft ur behov, ur blues och av nödvändighet – med landning och hemkomst i spänningen av allt.
Kan vara bra att ladda hem en rss-app om man följer många bloggar på nätet. Ha sina flöden samlade under ett tak så att man får lite mer fason på sitt läsande på sin iPhone eller iPad.
Jag brukar sortera efter tematik och har valt att ha en dedikerad läsare/app till varje intressesfär, dvs en app för virkning, en för bowling, och en för bloggar om kejsarpingviner osv. De gånger jag försökt ha alla bloggflöden i en app har det känts rörigt och ostrukturerat. Men jag är en nerdekad rss-junkie vid det här laget, och det är nog inte du. Följer du 10-20 bloggar/sajter eller färre, så är det förstås onödigt att ha dessa i mer än en app. Och då är frågan vilken du ska välja? Min gamle far använder Flipboard. Fru Jansson i blomsteraffären använder Puls, eller den mer klassiskt uppbyggda Feedler – och Pastor Svensson på hörnan kör mest med den tidningsimiterande Early Edition.
Grekiskan Vicki Leandros, som nuförtiden heter Vassiliki von Ruffin (!) har haft en multispråklig karriär, men med bäst utputt på franska. Två gånger har hon representerat Luxemburg i Eurovision Songcontest. “Apres Toi” 1972 och den här: “L’amour est bleu” från 1967.
Internationella bordtennisförbundets webb-tv sänder semifinalerna från Dubai. Dampingisen först. Kraftpaketet Guo Yan betvingar Li Xiaoxia med 4-3 i set och Ding Ning besegrar japanska porslinsdockan Ai Fukuhara med 4-0. På herrsidan vinner Kung Ma Long över den letargiske japanen Jun Mizutani med 4-1, och formstarke solprinsen Wang Hao besegrar gamle draken Wang Liqin med 4-0. Sedan får det vara nog med bordtennisen. Dags att släppa den och ta sig ut i det vackra vintervädret. Det har dessutom varit intensivt ett tag med många livesändningar från internationella bordtennisförbundet, och många uppföljande matchanalyser i samtal med N, min livskamrat i pingishagen. Utöver det kommer den egna gärningen på bordtennisens bakgård. Nåväl, jag bestämmer mig för att ta en lång promenad och sedan gå ner till biblioteket för att inmundiga ett par koppar kaffe, läsa tidningen, låna en bok. En eftermiddag helt utan pingis, tänker jag – men det blir inte riktigt så. Jag får förvisso en promenix och lite lugn och ro på biblioteket, men bara en stund för sedan ringer N, och jag blir brutalt återförd till den sprakande internationella bordtennisvärlden. Han närmast ropar i luren: ”Det är finalen nu, ser du den? Är du på biblioteket? Va?? Ser du inte den???”. Sedan berättar han i en säregen mix av uppgivenhet och inspiration: ”Jag hinner inte med mitt liv, det är för mycket pingis, men det är fantastiskt för den ena tävlingsuslingen avlöser ju den andra! I två veckors tid har jag suttit vid datorn med min kaffetermos och kollat liveströmmar. Allt annat är satt på undantag – familjen, barnen, jobbet..”. Vi skrattar tillsammans åt det närmast bisarra intresset vi har för den här sporten, därefter börjar han pumpa igång ett lysande direktreferat från finalen mellan Wang Hao och Ma Long som just har startat. Jag glömmer genast allt som har med litteratur att göra, och utifrån N´s iakttagelser börjar vi snart diskutera och prata i mun på varandra om vad som pågår på det blå bordet i Dubai. Matchen blir lång, telefonsamtalet likaså. Jag är tvingad att använda ett viskande tonläge för att inte störa folk på bibblan. En timme senare avslutas vårt samtal och jag pustar ut, svettig och flammande röd i ansiktet av såväl spänning som engagemang. Jag hem utan låneböcker. Brer mig ett par mackor och slår mig ner för att se herrfinalen med egna ögon, och därefter damfinalen mellan Guo Yan och Ding Ning – en mycket välspelad historia som beskriver Ding Nings färd mot första platsen i bordtennisvärlden.
Mer om pingis på pingisposter.wordpress.com
L O G G F I G U R 