Kategori: Minnen

Malmö, Lund, Skåne, Minnen, Värnhemiana, Zu Hause

Vi måste börja våga tala om min lägenhet

Idag inleds serien ”Vi måste våga tala om..” (lång trumvirvel ).. min lägenhet! Ja, jag behöver nog uppmärksamma att den inte ser ut som den gjorde för ett drygt år sedan, d.v.s inte alls så cozy som på de forna bilderna ovan. Den är numera rörig, ostädad och belamrad med kartonger och papperspåsar från de nydödas dödsbon.

Jag misstänker att jag försöker tänka mindre på dem genom att inte göra ett jota med deras saker. Hålla dem vid liv trots det tröstlösa i det företaget. Så inte helt friskt här. Jag jobbar på det.

Jag är ju egentligen rätt ordningssam och njuter av att ha det fint omkring mig, så det här är en rejäl och närmast chockerande utveckling, eller snarare ett mörkt tjo-changemang som saknar motstycke i min moderna personhistoria, hoho. Förut var varje pinal på rätt plats och skjortorna hängde oklanderligt och snyggt på galgar i i garderob eller som snygg inredningsdetalj i mitt sovrum – åh, fy fan.

Japp, för ett drygt år sedan var det ändå rätt fint här. Jag hade precis tagit tag lite och påbörjat en trevlig förändring. Sedan blev det så fel när alla började dö. Ja, lite övermäktigt, minst sagt. Ska bespara er bilder på hur det ser ut just nu. Det ser ut som kriget. Rummen har tappat riktning och rörelse, liksom jag. Men aj, vad jag längtar efter att få det utrensat, städat och fixat, och med det förmodligen hitta mig själv en smula på kuppen.

Jag och min son flyttade in i den här lägenheten vid Värnhem i april 2007. Sedan dess har jag haft flera inneboenden, och jag hyrde t.o.m. ut den ett tag när jag provade att bo i centrala Lund. Där blev jag inte kvar länge. De senaste åren har jag bott helt själv. Jomen, det började bra när jag för något år sedan fick tillgång till båda rummen. Jag fixade och gjorde i ordning, fick ommålat i det tänkta vardagsrummet, pyntade lite nytt ovanpå min ursprungliga grundpyntning, hoho. Fick till en viss förnyelse som kändes lovvärd.

Jaja, får ju försöka ta mig i hampan och få till det. Grunden finns där. Så jag har förstås att börja tänka trivsel, form och färg igen. Det behöver t.ex målas om i ett av rummen, och i hallen samt köket. De fula originalgolven i plast, främst i köket behöver också uppdateras. Så där har jag att göra.

Jag hade under min ungdom en kompis som gick omkring med en liten resväska som det stod Jävla Väskan på. Det var ju skojigt, så inspirerad av det har jag nu satt upp en skylt i hallen som det står Jävla Lägenheten på. Den understryker min hatkärlek till bostaden. Känns besvärjande på ett relevant sätt, och jag hoppas att den för tur med sig.

Malmö, Lund, Skåne, Minnen, Zu Hause

Idag har han varit jättedöd i exakt ett år

Yep, min far och min sons farfar. Han dog den 18 april som var datumet för långfredagen i fjol. Så det var en pricksäker och lite snygg exit på det sättet.

Sitter och botaniserar bland bild- och videominnen av honom ikväll. Som när han under julaftonen 2023, efter en tupplur kom nedstapplandes från övervåningen hos min syster i Lund. Hur han möttes av oss och var så mild i sinnet, glad av att vara med.

Nederst en tyst liten film tagen bara ett par veckor innan hans död. Han satt och lyssnade på sin favoritmusik i mina AirPods Max. Smäktande dragspel, tango och så. Fina pappa. Han är saknad av oss alla.

.

Minnen, Zu Hause

Röra, sorg och nattaspöken

Koppen kaffe i fåtöljen om morgonen. Den tidiga vårsolen genom fönstret i vardagsrummet mitt i plytet. Det gör gott. Men lägenheten min är i förfärligt skick. Den har förfallit det senaste året. Jag som egentligen gillar att ha det fint om mig. Och så har det blivit så här. Käre tid. Ja, det har klart att göra med att alla började dö. Deras död bebor, och deras dödsbon belamrar mig, forfarande. Jag har inte klarat ut att slänga något. Men aj, jag längtar efter att få det fint igen. Att städa. Att rensa ut. Deras skit, mitt eget stök sedan tidigare. Skulle vilja måla om och fixa till det. Skaffa nya golv. Borde ringa MKB om det. Och så behöver jag köpa en ny soffa. Min gamla gröna DUX är fantastiskt skön, men så sliten och skamfilad.

Mycket drömmar i natt igen. Underhållande, hemska och fina i en osalig blandning. Ja, där spelar de minsann ut sina kort, där far de då runt, de döda. Framförallt de nydöda, d.v.s. pappa, Fredrik och Mari, men även mamma och mina mor- och farföräldrar ger sig till känna – har lite av en revival just nu. Ja, det är fan vad de står på om nätterna, och vad jag saknar dem alla.

Sorgen, precis som kroppen, kan ju vara konservativ. Den har sina egna vägar, sin egen tid, sin egen retroaktiva rörelse. Den verkar i en, och man får leva med den – i saknad och minnen, men också i nyckfulla uppblossande sorgeattacker och i skruvade nattdrömmar. Det är fanimej inte lätt att vara människa, i alla fall inte för denne. Och att ha andra nära och kära som också mist mammor, pappor och morbröder under den senaste tiden triggar väl också. 

Ny sorg hakar gärna fatt i gammal sorg. Väcker den till liv. Kombinerad med en viss psykisk ohälsa och en konstitutionellt inbyggd  känslighet så kan det det där bli ganska giftigt. Konditionen och omsorgen om kroppen är inte den bästa heller. Rena utförslöpan. Men samtidigt – jag är rätt fungerande ändå. Någon säger stabil. Det är ju att ta i, men visst, det hela bär forfarande, om än lite knaggligt. När mycket annat står på så blir gärna orken och uppehållandet av relationer lidande. Det är lätt att man sluter sig, blir otillgänglig, tystnar en smula. Tar ett glas vin för mycket. För man tror man behöver det. Det får ha sin tid, en får försöka ta hand om det så gott en kan, öppna upp igen. Jag vet inte. Tillståndet i världen spelar också in. På gott och ont. Jag är hyfsat om mig och kring mig. Kan inte låta bli. Samhälle, kultur och musik, sport och tech.. Blir engagerad. Har en nyfikenhet. Det bör fortfarande vara något positivt.

Apple & Tech, Kuriosa, Minnen

Idag för 19 år sedan: ”An iPod, a phone.. Are you getting it?” 

När iPhone kom. Såg Apples livesändning från eventet (se video nedan) tillsammans med min son. Vi har gluttat på alla sådana sedan de presenterade iMac i augusti 1998, men jag vill minnas att vi den här kvällen – den 9 januari 2007 – kände oss lite mer exalterade än vanligt. Och vi blev inte besvikna. Steve Jobs presentation av iPhone var mästerlig. Det gick ett imponerat sus genom publiken bara när han förevisade hur man väckte telefonen: ”I just slide my finger across.. Boom!”. Och när han med sin finger visade hur man navigerar genom en spellista – ”I just scroll”– ja, då visste tech-glädjen inga gränser. Ingen hade sett något sådant förut. Det var helt nytt. Framtiden var äntligen här.

Minnesvärd ju även hans smått briljanta inledning när han äntrade scenen: 

”Every once in a while, a revolutionary product comes along that changes everything. And Apple has been – well, first of all, one’s very fortunate if you get to work on just one of these in your career. Apple’s been very fortunate. It’s been able to introduce a few of these into the world. In 1984, we introduced the Macintosh. It didn’t just change Apple, it changed the whole computer industry.  In 2001, we introduced the first iPod and… it didn’t just – it didn’t just change the way we all listen to music – it changed the entire music industry.

Well, today, we’re introducing three revolutionary products of this class. The first one: is a widescreen iPod with touch controls. The second: is a revolutionary mobile phone. And the third is a breakthrough Internet communications device. So, three things: a widescreen iPod with touch controls; a revolutionary mobile phone; and a breakthrough Internet communications device. An iPod, a phone, and an Internet communicator. An iPod, a phone … Are you getting it? These are not three separate devices, this is one device, and we are calling it – iPhone!”

Alltså, man kan tycka man vill om krämare – och Steve Jobs var storprånglarnas storprånglare – men det här produktsläppet var liksom inte vilket som helst. För visst var det tal om en revolutionerande produkt. iPhone var år före sin tid och kom att placera konkurrenterna rejält på efterkälken. Den förändrade telefonmarknaden och den revolutionerade vårt sätt att kommunicera digitalt och använda webben. Även den mest förhärdade motståndare av teknologisk utveckling och pengastinna techföretag kan inte förneka att det här skrevs ett stycke betydande teknikhistoria.

Malmö, Lund, Skåne, Minnen, Värnhemiana, Zu Hause

Julen på ingång

Hade en trevlig dan före dan före dopparedagen. Fick besök av systerdottern under sen kväll, i alla hemlighet. Vi sydde ihop en affär, gjorde en transaktion – ja, gällde en Apple-relaterad julklapp till hennes äldste son. Kul! Vi satt vid köksbordet en stund och fibblade med det. Alltid så fint att se och prata med henne. 

Och nu är det lillejulafton. Jag tog en lång promenad under dagen. Skönt. Alla marschallerna är tända längs med Södra Promenaden. Jag måste räkna dem nästa gång, är nyfiken på hur många där är. 149 kanske? Nä, kanske inte så många? Och så står julgranen på plats på lilla Fredstorget. Så nu är juletid, även här vid Värnhem. Där man ju slår dank.

Jag avslutade min promenix med att traska till Caroli. Där köpte jag en plockesallad. Den var fräsch, råvarorna helt orörda. Det brukar de alltid vara under julen. Folk har ju mer korv och skinka i tankarna.

Stötte sedan ihop med bokhandlaren Kettil utanför Moderna Museet. Vi stannade upp och pratade en stund med varandra, mest om vår döde vän Fredrik. Bokhandlaren sa att han tänker på honom ofta, men också att det hela känns mer konstigt ju längre tiden går. Det där kände jag igen. Ibland läker tiden inte några sår alls. Minnena och känslorna är kvar. Det hela blir bara mer ogripbart när världen i övrigt bara fortsätter, som den ju helt fräckt gör. Men förhoppningsvis kan på sikt även Fredriks död så småningom inlemmas i ens vardag på ett mindre smärtsamt sätt, hur omöjligt det än låter, så här nästan sju månader efter hans självmord. Det är en förhoppning man i alla fall kan ha. 

Nåväl. Nu är det jul i några dagar. Jag ska fira den för mig själv, men i hjärtat med de som betyder mest. Och så blir det en del kommunikation skrivledes med de nära och kära, kan jag tro. Lite konstigt, tomt och mycket annorlunda i år för oss alla. Den första julen utan min far. Minns förra med värme.

Ser ändå fram emot några stilla och någorlunda lugna dagar. Blir väl nu att se på tv, lyssna på musik och putsa på spellistor och ta långa heta duschar med det nya duschhuvudet jag fick av sonen i födelsedagspresent häromdagen.

Siw Malmkvist ska vara julvärd på SVT i morgon. Det känns betydligt trevligare än att Helena Bergström ska läsa Tennysons ”Ring, klocka, ring” på tolvslaget på Skansen om en vecka. Har alltid haft lite svårt för Bergström som skådis. Känns alltid som om hon, ja, spelar teater mer än att vara i sina roller. I övrigt mycket Siwan i rutan nu. Dokumentären om henne i tre delar ligger klippt och skuren att se på SVT Play. Har fått rapporter från flera håll om att den ska fin, så den ska jag glutta på. God jul!

Kuriosa, Malmö, Lund, Skåne, Minnen, Värnhemiana, Zu Hause

59 trappsteg upp

Jag bor på översta våningen i kvarteret Hugo vid Värnhem. Jag har exakt 59 trappsteg upp till min lägenhet. I morgon blir det ett steg för var och ett av mina år, så det passar ju bra.

Min gamle far varnade mig för att bo så här långt upp när jag blir äldre. Sa att det blir jobbigt, för dina ben, knäna, hjärtat, orken, det blir inte lättare. Det hade han rätt i. Kan redan känna att det tar emot. Men å andra sidan är det också bra träning. Ibland den enda konditionsträningen jag har.

Ännu kan jag i pigga stunder ta två eller kanske tre trappsteg i taget. Växla upp tempot, springa upp snabbare, ja axa lite. Kanske inte lika hurtigt och lätt som för tio år sedan, men ändå. Gör man det där ett par gånger om dagen så ger det god träningseffekt, för både pumpen och benmusklerna.

Men visst, pappsen var nog inte helt fel ute – på sikt är det nog inte optimalt att bo så här högt upp. Jag borde flytta ner några våningar så småningom. Eller bo i ett hus med hiss. Lättare sagt än gjort, though. – att flytta, men vi får se vad framtiden bjuder.