Kultur, Musik

Anna Öberg: Varelser inuti

För ett tag sedan damp den här CD-skivan ner i min brevlåda. Avsändare: Anna Öberg. Skrev ju i fjol om hennes tidigare plattor, och då också en smärre tokhyllning till Anna. Så hög tid nu att plita ner några rader om hennes nya album Varelser inuti, som jag är minst lika förtjust i.

Två av spåren hördes på hennes EP redan 2020: Den finfina ”Du fick aldrig mina ögon” – med sin knäppt tjusiga refräng – och den hårdare och mer bodypumpande ”Skorna står kvar”. Men åtta nya spår är att upptäcka på Varelser inuti, och låt mig säga det direkt – det här är kärnfull analog synth as it’s best!

Anna Öberg rör sig i samma fält av tung synthpop, hamrande EBM och industri som hon gjort tidigare. Förmedlar forfarande sitt shit på ett helt eget sätt – naket, ömt och okonstlat, och av allt att döma utifrån ren och förbannad nödvändighet. Vi har att göra med en ömsint men knivskarp synthveteran sprungen ur punk, vars musik är både kraftull, subversiv och himla grann. Känner man inte av det där i hennes låtar, så är det bara att dra filten över huvudet, ge upp livet och börja lyssna på Laleh. 

Det är de melodiösa spåren som når mig först på Varelser inuti: ”Handen eller hjärtat” och ”Du fick aldrig mina ögon” imponerar med sin catchyness. I en andra våg framträder den snyggt schvungiga och pinballstudsande ”Avtrubbad” och det ilsket rappa öppningsspåret ”Idiot” som blommar ut i en klatschig refräng med textstumpen ”Det var igår jag såg dig i skyltfönstret, din idiot. Såg dig och måtta’ med min högerfot”.

Hon är verkligen inte pjåkig på att snickra ihop snygga melodier, Anna. Även i hårdare spår som ”Tystnaden”, ”Skorna står kvar” eller ”Älskar du mig?” låter hon synth-artilleriet och det taktfasta bodybombandet samsas med ett visst mått av melodiska eller mer svävande passager.

Efter några fler genomlyssningar så framträder andra låtar och kvaliteter. I den intensiva och lite atonala ”En kropp” (”av betong. I fosterställning”) hörs slag av hammare mot järn och en dovt knarrande synth som snabbt övergår i ett jagat EBM-beat. Den suggestiva refrängen bjuder på tvärflöjt, shimmering kyrklocke-chimes och en känsla av mysteriös agentfilm från 60-talet. Det är hur bra som helst.

I ”Din trampolin” (icke att förväxla med Bob Hunds ”Min trampolin”) väljer Anna en ny väg. Nu slås det av på takten. Soundet blir atmosfäriskt, mörkt, space metallic. Hennes röst klar, varm, och så orden som lindar sig runt hjärtat:

”Lämnar spegeln/Se dig själv/Rusa runt/Bli en älv/Hatten av/Tanken våt/Färgad natt/Tak av plåt/Hitta din trampolin/Dyk med din fackla i mörkret/Avgrundsbrunn/Vilsen stig/Trasig trappa/Lagom vig/Vi kan skapa lagen/Vi kan vara ljudet/Vi kan bränna veden/Vi kan spänna tjudret/Hitta din trampolin”

Aj, det är tjusigt (lyssna nedan) och man fattar att Anna har att hämta även i långsammare och mer atmosfäriska fält. Fina texten till ”Din trampolin” för övrigt skriven av hennes man Ingemar Ljungström a k a Karl Gasleben (Cosmic Overdose, Twice a Man m.fl.)

I starka avslutningsspåret ”Jag ritar” blåser hon liv i ett medeltida irländskt flöjtkompani! Japp, ett överenergiskt och halvstirrigt Irland möter plötsligt ett mörkt och synthsvischande 80-tals-Deutschland! Ett rätt ovanligt grepp, men det funkar. Dessutom bjuder låten på 70-talistisk svensk skolbänksrealism i Annas pratsång.. För visst är det väl min bänkgranne i lågstadieklassen jag hör? Tror den snälla flickan med det långa håret, som frågar mig vad jag sitter och gör: ”Hej, vad gör du?”/”Hej, jag ritar”/”Vadå?”/”Ett hjärta på mitt bröst”.

Anna Öberg låter bara som sig själv och är helt unik på den svenska synthscenen. Hennes texter är fyndiga, ömma och känslosamma, men utan besvärande ängslighet. Hennes skånska är ren och klar, säg underbar. Sedan är jag ju svag för hennes lite stela och speciella frasering och intonation. Hur man ibland får känslan av att hon är i fejd med det bångstyriga språket, försöker tämja det, och minsann ska få orden på plats i låtarna! Det lyckas hon mer än väl med.

Summan av kardemumman är en sprakande och elektrisk synthfigur – hård som kruppstål, men med invävda slingor av mjukaste sammet. Man vill faktiskt bara ha mer av hela middevitten.

⬤ Apple Music: Anna Öberg – Varelser inuti

⬤ Spotify: Anna Öberg – Varelser inuti

Kuriosa, Samhälle & Politik, Zu Hause

Så sant om mindfulness

Vaknar för tidigt. Flera timmar för tidigt. Tankar och känslor tränger sig upp, saker som jag trodde att jag sedan länge hade förlikat mig med. Kroppen är spänd som en planka. Men jag vill känna mina känslor och tänka mina tankar, inte som mindfulnessläran säger ”observera utan att värdera” och låta dem flyta förbi, som om jag inte hade mer substans än ett lätt sommarmoln.

Mindfulness är inte ”medveten närvaro”, det är inte något annat än en flykt från själva existensen.

C. Wiberg.

Mången gång försökt säga liknande till både psykologer, yoga-människor och andra som är inne på mindfulnessövningar. Men ofta problematiskt att lyfta det, för de kan bli så hätska och oroliga, hihi, jo faktiskt, just de där personerna – inte så mindfulla och lugna alls. Inte mycket till öppenhet, diskussionsvilja och sinnesfrid att prata om när mindfulnessbubblan ifrågasätts och pickas lite hål på – då kan man få det hett om öronen, hoho.

Men det är klart, det är ju något som de ständigt liksom går och förhåller sig till, spinner runt i rätt aktivt och lägger väldigt mycket tid på. Och så kommer man då där och tycker att det är skittråkigt och helt ointressant. Kan bli kniviga situationer, hehe. Men snälla ni, försök i alla fall bespara mig utsagor och citat från andliga gurus. Eller så kör vi bara på som det är? Ok, ok, ni dränker mig i såna snävt fabricerade sanningar – och jag reagerar. Deal? Att vi bara bråkar på – polariserar lite mer? Är fine med det också, även om det tar lite på orken att behöva förhålla sig till.