Galleri Fula Måsen, nyöppnat pop-up galleri, precis utanför Entré på Fredsgatan 25. Har ramlat in i det under senaste månaden, speciellt för att de haft pingistema i lokalen ett tag. Torsdags- och fredagspingis med rack till alla minsann! Svag för det. I går och i förrgår hade de slutligen vernissage. Ja, dubbla sådana. Var där och kollade och pratade med en av initiativtagarna om projektet som verkar vara tillfälligt. Ett tidstypiskt lättsamt, småputtrigt och kortvarigt initiativ. Deras vernissage bjöd på hantverk, tryck, kläder och tilltugg, men ingen bordtennis tyvärr – pingisbordet var undanstuvat. Dock bra att det poppar upp lite små konstprojekt i hemkvarteren, även om pingistemat nog är det mest intressanta just här. Det borde de köra vidare på!
MajaDarkest Karlsson har en väldans bra känsla för harmonier och rytmiska mönster. Förenar det med ett helt unikt uttryck och en pågående livsberättelse i sina texter. Så har det varit från början i alla hennes konstellationer genom åren (som med Le Bombe, Sonja Åkesson Trio, Style By Magic, MAKEMAKE m.fl.).
Att hon länge bott vid Värnhem och på Öster i Malmö gör inte saken sämre. Skulle säga att hon är det vassaste vi har musikaliskt här omkring. Senaste släppet Fåglar kom för en månad sedan – en finstämd och klockren ballad som har fått mig att återupptäcka hennes musik.
När jag nu har lyssnat in mig på hennes senaste produktioner (tre (!) plattor i fjol), så slår det mig att jag litar helt och hållet på vad jag hör samtidigt som jag blir överraskad. Hur förklara, jomen alltså – MajaMörkaste Karlsson har en sällsam förmåga att ro låtar i hamn. Att lösa det helt enkelt. Det blir liksom alltid bra och intressant, framkommer ofta kvaliteter i melodi och harmonier, i röst och lyrik, som man inte helt har räknat med, men som känns rätt och på sin plats. Det medför gärna golden moments listeningto her, i varje fall för mig.
Hennes elektroniska projekt Style By Magic är speciellt där. I de långa helt instrumentala och mångsidiga spåren hinner hon överraska en flera gånger, ofta under en och samma låt. Hur det finns en dynamik och diversifiering som jag kan sakna bland många andra elektroniskt inriktade profiler. Maja Darkest Karlsson har det där. Hon har koll.
Sedan njuter jag ju hennes röst, den distinkta skånskan – den konfrontativa och förbannade tonen så väl som som den milda och ömma. Där kan hon få en att tänka på Thomas Öberg i Bob Hund. Finns något naket och subversivt som tjusar och länkar samman dem. Det där har alltid känts och tilltalat mig mycket med Maja – från de tidigare åren med Le Bombe till dags dato.
Det mesta hon släpper är så pass bra att det knappt går att utesluta några spår från den spellista jag håller på att knåpa ihop med henne. Vette fasiken hur jag ska ta mig runt det, men det är ju ett rätt delikat problem.
Ett mer enerverande trubbel är att musiken hennes finns på Spotify mer än på min föredragna musiktjänst Apple Music. På Spotify ligger t.e.x alla spåren under åren med fantastiska Le Bombe. Nåväl, Karlsson har valt att lägga upp merparten av sitt material på tjänsten, så då får ju min spellista utgå från den. Det brukar vanligtvis vara så att Apple Music har det mesta av sånt jag gillar medan Spotify rätt och slätt går bet i mångt om mycket. Speciellt så under de senaste två åren då flera artister jag uppskattar har dragit bort sitt material från tjänsten. Hoppas verkligen att Karlsson snart ser till att lägga upp sitt material på Apple Music, Tidal osv.
Vet att jag skrev ett par rader om Maja här på bloggen redan 2015, och länkade sedan också till den här personliga artikeln som hon skrev utifrån sitt transperspektiv i tidskriften Ottar 2018. Det perspektivet har varit närvarande i hennes lyrik och musik länge, och det är befriande att befinna sig så långt från en Agnes Wold eller en Kajsa Ekis Ekmans transfobiska agenda, ja, fuck ’em!
Min spellista med Maja Darkest Karlsson på Spotify landade just nu på typ 80 spår (se nedan). Kanske lite övermaga, men samtidigt – så bra är hon! Att skilja agnarna från vetet är extremt svårt eftersom hennes material har en sällsynt jämn halt av autenticitet 0ch musikalitet. Håll till godo!
Hettan är outhärdlig, ett helvete helt enkelt. 35,1 grader i Malmö och nytt värmerekord för stan. Men det finns ljuspunkter. Favoritgallerian Entré är sval, speciellt Hemköp. Så jag har flyttat in där nu. Bor i den innersta östra vingen, vid smöret och yoghurten. Gången där har en medeltemperatur på 19 grader. Det är betydligt skönare än lägenhetens 28,5. Jag har köpt en ny fläkt, den hjälper om nätterna. Vattendoppade och urkramade handdukar som fått ligga i frysen är också behagligt. Jag sveper dem om överkropp och ben. Mumifierar mig själv. Det handlar om att stå ut nu. Snart dags för en svalkande dusch och bara försöka vara kvar i världen. Förhoppningsvis kunna somna framåt småtimmarna. Drömma om ett mer skonsamt väderläge. Kanske om Färöarna, temperaturer på 10-15 grader, regn och blåst, lunnefåglar med färgglada näbbar.
I övrigt
✦ Det var för varmt för mig att gå på konsert igår kväll. Därmed missade jag Tricky som spelade på Slagthuset. Läste en mini-review av konserten i malmökonstnären Leif Holmstrands FB-flöde. Man fattar hur viben var där..
Tricky på Slagthuset var den största hög med vackra pärlor som någonsin kastats för en hord malmöfirmafestsvin; det var som att se ett magiskt kultobjekt av guld doppat i malmöitiskt företagarbajs; två gånger bad Tricky publiken hålla käften, den andra gången med en uppmaning att annars krascha i en taxiolycka på vägen hem, och jag förstår honom väl och hjärtligt. Men det var viktigt för folk med öronproppar och vitt vin att gällt skrikprata om sina intressanta liv med varandra istället för att lyssna. De tre sista låtarna var trots detta så intensiva att jag grät.
✦ På tal om musik. Också svag för unga flamboyanta män från Köpenhamn, sedan 80-talet egentligen. En ny sådan nu – Jonatan K. Magnussen i projektet Chopper. Glamrock, eller mer glampop (Bowie-vibbar här och var) – uppblandat med disco noir, postpunk, 80-tals stomp, och aningens industri. På det stora hela lovvärt! Så fick bli en spellista med Chopper: Apple Music och på Spotify
✦ Min son turistar just nu i Italien, Bergamo, Varmt som fan där också, än värre än här. 36,5 grader idag. Fick just ett livstecken från honom. AC’n på hotellet är räddningen. Han skrev att staden är som tagen ur en Pasolini-film. Regissören verkar inte ha haft nån koppling till Bergamo och ingen av hans filmer utspelar sig där, men varje år arrangerar man just en Pasolini-filmfestival ser jag, när jag läser om staden. Där ser man.
Först verkade den gamla fina dammen i Rörsjöparken bli utan vatten i år. Kommunen satte upp en info-skylt som sa att På grund av vattenläget i skånska sjöar och grundvatten behöver vi minska vattenanvändningen. Därför är den här vattenanläggningen avstängd. Skylten stod på plats hela maj och halva juni, men nu är den borttagen och dammen fylld av vatten till glädje för alla barn och småbarnsföräldrar, och lagom till midsommarvärmen. Men till förtret för skateboardåkarna som gillar att köra i den torrlagda dammen.
Inte mycket till midsommarfirande här inte. Min naturliga reflex när midsommarafton närmar sig är att åka till Köpenhamn, där det ju är vanlig dag. Men värmen och en spökande hälsporre satte stopp för det.
Istället har jag gluttat mycket på VM-fotboll. Sveriges 1-5 förlust mot Nederländerna var inte så rolig igår kväll. Jag blev samtidigt medveten om att jag nog har överdoserat matcher. Eller kroppen sa till. Fick ryggont och feber. Värmen, soffsittandet och sömnbristen blev för mycket för systemet. Så är nu ur funktion och ingen muntergök.
Var rätt purken i humöret redan innan midsommar efter att ha sett scenerna i Europaparlamentet häromdagen. Ja, man röstade ju igenom den så kallade deportationslagen nere i Bryssel. Högerextrema ledamöter reste sig upp, applåderade och skanderade ”send them back” inne i plenisalen. Ett vidrigt beteende. Tidöpartiernas representanter röstade naturligtvis ja till förslaget. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet röstade nej. De svenska socialdemokraterna valde att stå vid sidan av och lägga ner sina röster – trots att 84 procent av den socialdemokratiska partigruppen i parlamentet röstade nej. Vilka fega kräk. Det säger något om vår tid när extremhögern inte längre behöver övertyga andra om sin politik – det räcker att tillräckligt många väljer att inte stå emot den.
Men det är inte alltid bara lugnt och behagligt på de där tre Värnhemskrogarna. Det kan också vara precis tvärtom under besöken. Finns ju vissa dagar då gamla bedagade stammisgäng håller lite låda. De är oförargliga, men kan vara något obetänksamma och ofta bra berusade. Men bra folk de flesta. Det finns en värnhemsk- eller malmöitisk öppenhet och trevlighet som känns av påtagligt när man slår några ord med dem. Och de respekterar att man inte deltar, utan mer sitter och skriver på sin “dator” (iPad Pro) i ett eget hörn av lokalen.
Men jag tror mig med tiden ha lärt mig att hitta precis rätt tid att bevista de här ställena, ja, när där är någorlunda folktomt och lugnt. Men ibland blir man varse att man aldrig kan vara helt säker. För ett tag sedan kom ett medelålders musikergäng och slog sig ner vid ett grannbord när jag satt på Tin-Tin, tre kvinnor och två män vill jag minnas. Då var det slut med friden i lokalen. De envisades med att glada i hågen sjunga a cappella i minst en timme, och var helt uppslukade av sin musikalitet. De överröstade med råge ställets jukebox, eller ja – en Spotify-kanal på tvn. Jag tyckte mest att det lät illa och att de var gränslösa, men lät dem hållas för man vill ju inte heller framstå som sura gubben. Dessutom verkade de egentligen vara ganska trevliga, och en av kvinnorna flirtade ohejdat med mig, trots att jag säkert såg rätt besvärad ut av deras “utlevelse”. Det onda ögat jag ibland blängde på dem med måste ha missuppfattats som en invit, hoho. Så det fanns avväpnande och förmildrande omständigheter trots allt. Men till sist fukkade deras sjungande å tjohej upp min ro. Jag kunde bara inte sitta kvar längre. Promenerade till Coop, köpte en plockesallad och gick hem och kollade på en tv-serie istället. Folk kan verkligen vara för mycket i flock.
Men ska sägas – generellt är Värnhemskrogarna sköna att slå sig ner på, om man vill vara i fred och vara i sitt eget en stund.
Men om det är något ställe jag undviker så är det Värnhems Pizzeria, även om jag också kan uppskatta den, för vad den är. Men den är inte för mig. Lokalen ju inte heller spatiös direkt, så eventuella högljuddhet eller dramer i goa stammisgänget accentueras lätt. Det är verkligen inte det perfekta stället att sitta och skriva på.
Kan bli lite rörigt på Fregatten också, men där känns det mer som en anrik och naturlig del av upplevelsen. Och lokalen är ju dessutom större, så man har lättare att välja bord en bit bort från jiddrets epicentrum.
Mer krogar i området? Broderstugan har jag inte varit på flera år. Gillar egentligen det stället också, men jag vet inte. Det är något som inte stämmer där för mig. Kan vara de stora fönsterna ut mot gatan. Finfina att titta in i när man går förbi, men lite jobbiga att titta ut från om man sitter därinne.
Finns ju fler barer som är värda att nämnas, som syltan “Syltan”på Östra Förstadsgatan, nära Schougens bro. Har en vän som alltid framhöll den när hon bodde i området. Hur hon gärna gick dit och tog en öl efter jobbet på eftermiddagarna. Att de som jobbar där var “supertrevliga”. Nu går hon inte dit längre, för hon har flyttat ut till en gård på landet med sin familj och en bunke getter och höns.
Sedan är det trevligt att den mer anständiga, men samtidigt mer stiffa och förhållandevis poshaBar Hugo har nyöppnat på hörnan Kungsgatan/Värnhemstorget. Alltid trevligt att se folk sitta på uteserveringen i kvällssolen när man släntrar förbi. Ingen risk för stammisgänget där inte. Men vet också att folk tycker att det är konstigt att de t.ex inte har sin meny viewable vid entrén, utan att man ska behöva gå in. Det tog också en evinnerlig tid för dem att skylta tydligt med vad restaurangen heter. Och nu har de haft stängt flera månader utan att folk riktigt fattat varför. Ok, en liten lapp: renovering, följ oss på Instagram, men va fan.. Den sidan innehåller typ 13 poster och inget alls har berättats om den nyöppning som skedde häromveckan. Kom igen liksom. Det är lite som att ägarna inte ha helt pejl på varken området, verksamheten eller marknadsföringen. Att de befinner sig i ett slags inkognito-läge och inte riktigt vill bli sedda av de vanliga Värnhemsborna. Så lite själlöst ännu på Bar Hugo, men man får väl ge de några år, om de pallar vara kvar så länge. Det känns rätt tveksamt, men kul så länge det varar!
Jag är inte sämre än att jag någon gång hamnar på krogarna här vid Värnhem. Då pratar vi nästan uteslutande om Tin-Tin, Fregatten eller Family Pub. Det händer inte så himla ofta, men det finns ändå en viss frekvens i mitt besökande, speciellt när det som nu dragit ihop sig med arvskiften, efterbörd av dödsbon m.m. Det har helt enkelt känts en smula disharmoniskt ett tag. Så pass att det t.o.m. varit knepigt att uppehålla kontakt med vänner och bekanta, fast man egentligen vill. Well, då får man slicka sina sår, gå till sin terapeut, lyssna på musik och i stort försöka sköta sig någorlunda – och i alla fall hålla kontakt med den närmaste familjen. Sedan ska det inte underskattas att dra ner rullgardinen och se på film och tv-serier utan att känna en massa dåligt samvete. Att vägra vara duktig, landa i soffan, men kanske ta sig ut ibland – ta lite promenader eller cykelturer. Och där man känner att man fallerar och behöver ta tag – som i det fundamentala i att fixa till det hemma, städa eller vad det nu än må vara en behöver komma tillrätta med – att då nöja sig med minor victories, eller kanske snarare med major losses i mitt fall, hehe. Det viktigaste blir att få lite andrum, och det är där Värnhemskrogarna kan komma in i bilden! Det är skönt att slå sig ner vid ett bord, få vara ifred, pusta ut, slappna av, äta och ta en öl. Kanske låta sig engageras av något, skriva lite – som jag gör just nu från en av de här gamla syltorna.
Tin-Tin
Tin-Tins ägare är en familjefar med fru och två barn. Han har sitt ursprung i Afghanistan och är en synnerligen sympatisk man som driver sin krog för egen maskin. Han bjuder lite otippat på ett thai-kök med en helt egen touch, som är fullt i nivå med andra aktörer, om inte bättre! Dessutom har han god färgkänsla och har nyss målat om i restaurangen. Det blev snyggt som ni ser på bilden ovan. Stället börjar få lite karaktär, och ligger på hörnan Värnhemsgatan och Nobelvägen.
Fregatten
Ja, på tal om ställen med karaktär. Nu vet vi inte om den klassiska Fregatten kommer att överleva sommaren, men vi hoppas på det. Det är ju en krog som funnits i mitt kvarter så länge jag kan minnas. Den gamle ägaren har ju försökt sälja ett tag, men ingen har nappat. En av de anställda, en trevlig ung man, bor på vår gård, och har vuxit upp i kvarteret Hugo, så jag brukar höra efter med honom om hur landet ligger. Det sista jag hörde var att den anrika krogen i varje fall kommer att köra på över sommaren. Men man hoppas ju att den får ha en lycklig fortsättning under samma namn, och drivs vidare i ungefär samma form. Samtidigt har vi någon gång pratat om att det borde gå att utveckla Fregatten en smula, utan att krogen förlorar sin själ. Där är ju faktisk en liten scen och deras jazzkvällar verkar ha gått riktigt bra en längre tid. Varför inte satsa på t.ex stand-up, annan musik eller kanske rentav på litteratur! Diktuppläsningar med Malmöanknytning, det unglitterära Malmö, sånt. Alltså, Fregatten har sina stammisar, samtidigt frekventeras den av en rik flora av “vanligt folk”, samt en hel del kulturnissar. Och flera gånger ser jag konsthögskoleelever där, eftersom deras ateljéer ligger nära – vid Båghallarna, de gamla bussa-garagen på Föraregatan – och många av dem bor vid Värnhem.
Nåväl, “S” (den anställde), verkade ha filurat i samma banor om en uppgradering av verksamheten på krogen, och om att ta över den. Men det kräver förstås mycket att gå in och driva krog. Både arbetsmässigt och ekonomiskt, så det lär inte bli nåt.
Men hur som helst – man följer det hela med hjärtat i halsgropen. Vi får se var det landar. Sydsvenskan skrev om den kommande försäljningen redan 2025:
.. eller Family BUP, som jag brukar säga, är en pigg nykomling vid Värnhem sedan något år tillbaka. De erbjuder en stor stark öl för 53 kr, men billigast är ändå Tin-Tin med sina 47 kr. Billigare än så hittar man inte i Malmö. Men Family Pub på Sallerupsvägen har en bred publik, och det verkar gå bra för dem. Bara synd att de inte har öppet på söndagar, mer än när det är hemmamatch för Malmö FF, och då är det ju olidligt att vara i lokalen. En annan intressant sak med Family Pub är att det förmodligen är Värnhems enda slap-bar (Tokyo style) d.v.s att jag några få gånger fått se unga gäster som serverats en shot med lavett, eller lavetta-jävel som vi säger här nere. Det är ju ändå lite pikant, även om det långt ifrån är en normaliserad del av verksamheten.
.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.