Ack, ja – det är säsong, även på bordtennisens bakgård är allting igång. Vårt lag i motionsserien i Lund består numera av fyra personer. Jag och min gamla pingiskollega N. har under säsongen haft god hjälp av två reserver födda några decennier senare än oss. De har fått spela hela hösten, och har gjort det bra. Dock är de, trots sin ungdom, inte riktigt lika vassa som vi är – varför tabelläget varit något sämre än förra året. Men vi hade inget annat val än att ta in fler spelare i truppen eftersom vi har en benägenhet att skada oss i långt högre grad än den genomsnittlige bordtennisspelaren. Och är det inte skador som spökar så tvingas vi vara borta av andra orsaker såsom jobbresor eller i ren förfäran över tillvaron i stort.
Nåväl. En spelare i det lag som ledde serien vid årsskiftet kommenterade vår höga frånvaro för några veckor sedan. Han påpekade med syrlig skämtsamhet att vi måste vara av ”klent virke”.. Jag höll med honom utan att blinka. För han har alldeles rätt. Vi är skruttiga som få, haltar betänkligt, ja vi vacklar fram. Det är vi de första att skriva under på. Det är en smula beklämmande att konstatera, men tillvaron ger oss inte en starkare pingisgrund att stå på just nu. När serien var färdigspelad och vunnen i april förra året tog vi slut. Vi lade ner all bordtennis och körde inte något pass förrän i oktober. Det var inte tänkt att bli så, men så blev det. Nog kom vi båda två hyfsat snabbt igång och kunde hitta en anständig nivå efter uppehållet – men kropparna våra strejkar och tenderar att gå sönder mest hela tiden, t.o.m. i en sketen motionsserie på pingisens bakgård. I min första lagmatch i höstas fick jag problem med ett knä och tvingades vila fram till jul. Sedan var det dags för ryggen och ny konvalescens. Blir ingen kontinuitet. Man spelar ett pass, en match, sedan får man vila några veckor.
Formen är självfallet under all kritik. Förra året vann jag 53 matcher, förlorade 3. I år har jag bara lirat 9 singlar och har redan ett par förluster. Jag har hur mycket som helst att skylla på. Knäet håller för tillfället, men ryggslutet gör sig påmint efter varje tillstymmelse till ordentligt fotarbete. Jag har ingen ork, kör med fel plattor på fel stomme och tycker det är förbaskat trögt att lira.
Men det finns ljuspunkter! Att vi dricker kaffe, röker och tuggar tuggtobak mellan matcherna gör oss inte starkare, men får oss i alla fall att känna ett visst lugn. För det är ju så – vi tar oss samman ibland. Och även om den där spelaren i ledarlaget satte fingret på ett problem, dvs att vi är byggda av ovanligt klent virke, så föranledde hans kommentar givetvis att vi tog oss samman något i matchen mot just dem häromveckan – inte mer än vad våra otränade kroppar tillät, men ändå, det vi presterade räckte: Vi vann med 5-0, och serieledarna var besegrade utan större besvär!
Sedan dess har det varit hackat och malet igen, men vi kämpar på. Är den ene på dekis så brukar den andre höja sig en smula. Det ska rätt mycket till för att vi ska förlora en lagmatch. Och vi är av tradition och ohejdad vana rätt starka i dubbel.
L O G G F I G U R 