Apple & Tech, Film & Tv, Kultur, Musik

Litet svep över tunn tv-tjänst

Kanske kan non-fiction och musikdokumentärer bli Apples grej? Filmen om The Velvet Underground var i alla fall ett steg i rätt riktning. Hyfsat sevärd är också 1971: The Year That Music Changed Everything. I åtta avsnitt om vardera 45 minuter bjuds vi musik, samhällsomvälvningar och politik i en salig blandning. Underhållande och informativt som tidsdokument, om än lite väl lättuggat. Behållningen är framförallt det prima arkivmaterialet (en del aldrig tidigare visat) med en lång radda av artister som Rolling Stones, The Who, Marvin Gaye, Aretha Franklin, Joni Mitchell, Carole King, Lou Reed, Alice Cooper, Jim Morisson m.fl.

På tv+ ligger även The Beastie Boys Story av Spike Jonze. De två medlemmarna Mike Diamond och Adam Horovitz’s berättar rapgruppens historia från scengolvet på King Theatre i New York. Man slipper ”talande huvuden” men får istället en mix av Ted Talk och välrepeterad stand-up-föreställning som känns alldeles för tillrättalagd och klämcheck. Blir mest buskis av Beastie Boys, tyvärr.

Och om man vill ha mysiga gamle deppfarbrorn Werner Herzog som ledsagare på en existensiell och apokalyptisk resa så finns hans dokumentär Fireball: Visitors From Darker Worlds att tillgå. En berättelse om hur meteornedslag och himlakroppar har påverkat liv, kultur och religioner på jorden genom historien.

Generellt är film- och tv-serieutbudet fortfarande oerhört skralt på tv+. Hittills har Apple visat fram en nästan provocerande mesig tv-serieproduktion. Det mesta känns förnumstigt, mainstream och strippat på konstnärligt mod. Finns något återhållsamt och puritanskt över företagets tv-agenda, tänker jag. Känns t.ex. som om man vill skydda oss från mer explicita skildringar av skräck, våld och sex. Det duger inte. Blir alldeles för återhållsamt och prudentligt. Vi får hoppas på såväl högre konstnärlig ambition som mer blod och horror på tjänsten framöver. 

Men jag gillade den Emmy-prisade komediserien Ted Lasso som förvisso är oförblommerat feelgooderi, men med en helt egen och väldigt charmig ton. Det är den enda fiktion jag sett som har hållit måttet på tv+. Rätt otippat att man skulle bli så begeistrad över en amerikansk tränares öden och äventyr i den engelska ligafotbollen, Både säsong 1 och 2 var bra. Undantaget det fristående och ytterst banala ”Christmas Special” avsnittet som med svårslagen dålig timing visades mitt under industrisemestern i somras. Hoppa över det.

I går kväll tog jag mig med möda genom det första avsnittet av sci-fi serien Foundation som bygger på Isaac Asimovs romanvärld. En förmodat svindyr produktion som kändes styltigt gestaltad, fjompigt storvulen och helt ointressant. Men hepp – borde kanske ha gett den längre tid, för ser nu att Staffan Tapper skrev något mer nyanserat, hoho, om den i Sydsvenskan, även om han inte är odelat positiv. Jag vet inte, den gode Tapper tiltar nog ibland, å andra sidan har han säkert betydligt bättre koll på Asimovs romaner än vad jag har. Får kanske ge Foundation en chans till.

Joel Coens drama The Tragedy of Macbeath går upp där snart också. Har inga höga förväntningar på den efter att ha läst ett par amerikanska recensioner, men den får väl ändå ses.

Sedan får det nog räcka med tv+. Det kostar ändå en slant varje månad att prenumerera. 59 kr är inte så mycket, men när det blir dags att se över alla bäckar små, så är det den första tjänsten som ryker. OM jag nu inte hänfaller åt suget att skaffa mig en iPad Mini 6 trots att det vore ekonomiskt fördärvligt. Tv-tjänsten ingår ju i tre månader om man köper en Apple-enhet, och den där lille rackaren är faktiskt extremt begärlig. 

⬤ tv+ 1971: The Year That Music Changed Everything

⬤ tv+ Beastie Boys Story

⬤ tv+ Fireball: Visitors From Darker Worlds

⬤ tv+ Ted Lasso

⬤ tv+ Foundation

⬤ Sydsvenskan: Staffan Tapper om Foundation

Apple & Tech, Film & Tv, Kultur, Musik

The Velvet Underground på tv+

I förra veckan hade tv+ premiär på Todd Haynes dokumentär The Velvet Underground. En två timmar lång odyssé över den ikoniska gruppens historia. Jag såg den på min dedikerade hårdvara häromdagen, och den var inte pjåkig alls. Skulle säga ett ganska unikt och innerligt porträtt av bandet och dess medlemmar.

Musikdokumentärer, och framförallt hyllningsporträtt av svunna band och artister, kan ibland tendera att kännas lite klichéartade och sentimentala. Speciellt att utsättas för en strid ström av ”talking heads” som sockrar med beröm kan vara tröttsamt. Även i The Velvet Underground förekommer en hel del talande huvuden, men de är inte fåniga och känns inte skrymmande. Bildspråket bidrar med en speciell dynamik här. Haynes använder sig av element sprungna ur 60-talets experimentella filmvärld när han låter berättelsen ta form. Split-screen och montage ringar in tidskänslan väl och vi får ett slags collage som förtätar filmupplevelsen utan att kännas för ”arty”. Storyn förmedlas egentligen rakt utan större krumbukter, men inkännande och grundligt.

Innan jag började titta funderade jag på om Velvet-tematiken inte skulle kännas en smula utnött, för ja – den är ju hyfsat belyst och välkänd ändå.. Musikerna själva, Andy Warhol och The Factory. Avantgardet och anti-hipperiet. Det subversiva och anti-heteronormativa. Drogerna, konsten och litteraturen som inspirerade.. osv. Men Haynes lyckas navigera i allt det stoffet på ett bra och nyanserat sätt. Till sin hjälp har han en välvald och sympatisk skara intervjupersoner. Resultatet är en musikdokumentär som känns intim och personlig samtidigt som den bibehåller en kontextrik bas.

Ett plus där för alla klipp från experimentell film av bl.a. Jonas Mekas, Maya Deren, Kenneth Anger, Shirley Clarke – och Warhol förstås. Det blir lite som en hyllning i sig, till en hel generation av avantgarderegissörer. Noterar också i sluttexterna dedikationen till Jonas Mekas som filmade Velvet Undergrounds första livekonseert 1964.

Det dröjer nästan 50 minuter in i filmen innan bandets eget låtbibliotek börjar luftas. Då dundrar ”Venus In Furs” igång samtidigt som man når fram till gruppens tillblivelse i berättelsen. Därefter ligger musiken hela tiden i bakgrunden, under anekdoter och annan vittnesbörd, men framträder och ökar i styrka i varje mellanrum, för att mot slutet ta över mer och mer

Lou Reeds (1942-2013) porträtt tecknas ungefär som förväntat – en problematisk, lynnig och osäker ung herre, som till varje pris ville framåt och helst som rik rockstjärna, men som ju var pretty cool, mörkt dreamy och rätt kompromisslös med sitt shit.

Nico (1938-1988) har förstås också en egen avdelning i filmen, men förblir som person lika mysteriös som vanligt. Hennes röst, looks och gåtfullhet får fortsätta fascinera i all evinnerlighet. Amen.

Bandets gitarrist Sterling Morrison (1942-1995) finns med i bilden, om än inte så framträdande. Sedan har den nu 79-årige John Cale alltid varit en sympatisk figur. Hans musikaliska resa och intresse för ljud avhandlas på ett intressant sätt, och han lotsar oss med god överblick genom både sin egen och Reeds process som ledde fram till det The Velvet Underground som vi har lärt känna.

Maureen ”Moe” Tucker, gruppens trummis, kommer också till tals en hel del. Hon är numera en trevlig 77-årig gammal böna som fortfarande uttrycker irritation över hippierörelsen: ”This love & peace crap, we hated that. Get real”.

Men som allra bäst blir det nog när musikern och spillevinken Jonathan Richman (The Modern Lovers) dyker upp som gubben i lådan och berättar om sin relation till bandet. I några välfunna passager beskriver han målande den kraft och magi som The Velvet Underground hade.

Så se!

⬤ The Velvet Underground på tv+

⬤ Soundtrack på Apple Music

⬤ Soundtrack på Spotify

Kultur, Musik, Webb

Svartalf

Facebook brukar sällan göra mig gladare, för mycket babbel, för mycket kommentarer av typen ”underbart!”, ”fantastiskt” och ”fint” om det ena med det tredje. Ja, vid närmare eftertanke om typ – allt. Hur folk står ut med den där ständiga kommunikationen, och för öppen ridå, har jag aldrig riktigt förstått. Dagar in och dagar ut. Same. Lame. Inte sällan urvattnat och uppspårat. Men nu ska jag inte kraxa mer, för FB kan ju också vara bra när det kommer till visst och somt. Sedan ett par månader finns t.ex. det nya och pigga musikforumet Svartalf. Det tittar jag gärna till några gånger i veckan. Och då är det synth i förgrunden, men också annan musik. Gruppadministratör Charlotte definierar närmare:

Synth (gammal, ny, mjuk, hård experimentell, konventionell), Dark ambient, goth, doom eller drone metal, glamrock eller något nar du tycker saknas (dock ej joddling). Högerextrem musik undanbedes.

Så en specialiserad grupp, men med en lovvärd musikalisk bredd, skulle man kunna säga.. Man har också en gemensam spellista på Spotify. Pärlor är att hitta där.

⬤ FB: Svartalf

⬤ Spotify spellista: Best Of Svartalf 

 

Apple & Tech, Webb, Zu Hause

Det var ett tag sedan nu..

 

.. Men jag hoppas kunna gunga igång så smått igen. Har saknat bloggandet. Istället har det krävt att joxas och boxas med andra saker de senaste månaderna, och så har en 87-årig hjärtsjuk far krävt sitt av närvaro och engagemang. I mellanrummen har jag behövt vila och växla ner hemma, ja, inte kunnat annat. Ändå nöjd med att under perioden ha haft ork för korrespondens med några vänner som är skrivbenägna. Ett par besök hemmavid har jag haft, nån promenix och fika har det blivit – samt några födelsedagar inom familjen. I övrigt helt nödvändigt att ta time out från det mesta, så även från bloggen – nåja, en del pingisposter har jag ju plitat ner, men det är också allt.

Så har tvingats gå på sparlåga, men inte helt gått i ide. Stundom haft ro nog att glutta i en och annan bok, se på tv-serier och film, lyssna på musik, och spela lite själv. Det gör gott. Inte heller befinner jag mig i någon webbmörka eller digital träda. Världen är för rik för att stängas av, för intressant och mångfacetterad att koppla ner. Det vore olyckligt att inte låta sig berikas.

Jag scannar almost dagligen av nyheter, twitter och läser artiklarna i mina rss-flöden. Bra röster och tankegods behövs, och kanske speciellt när man är moloken eller under press. Här är de digitala redskapen en blessing. Sitter framför iPad Pro 12,9” vid köksbordet nu. (Har kört iPad sedan allra första modellen 2010. Min laptop, en MacBook Pro, gav upp 2017 och har egentligen aldrig saknats). En Apple Watch runt handleden gör att min iPhone nuförtiden vilar rätt mycket i fickan. Men prima och blixtsnabba manicker alla, som tillför vyer och skapar engagemang, möjliggör fördjupning och överblick. Var och en på sitt sätt. För mig handlar de här verktygen mycket mer om att ha god utsikt än möjlighet att kommunicera. Och notiserna är mestadels ställda på icke pling och stör ej-läge på mina ”daily drivers”, det blir liksom lugnare då. Men Apple Watch med sin taktila vibration mot handleden, vad ska man säga – på mig fungerar klockan direkt avstressande. Det är en mucho harmonisk och balanserad liten enhet, som just nu skickar norsk Deathmetal till mina Airpods Pro, hoho. 

Funktionen ”Fokus” i nya iOS 15 är förresten intressant med sina mer flexibla möjligheter att skräddarsy anpassade figurer för din tid och digitala frid. Att kunna schemalägga när notiser från nyhetskällor och appar ska dyka upp på skärmen är trevligt. Sedan gillar jag konfigurationen som gör att dina kontakter kan se när du är upptagen och vill vara i fred. Mycket bra.

Japp, jag må vara svag för både teknologi, webb och omvärld, men när det kommer till delandet på sociala medier, så är jag ihållande passiv. Det bär mig helt enkelt emot. En viss utmattningsproblematik spelar nog en viss roll, eller det vettefan, tror mest det handlar om min min grundkonstitution faktiskt. För många ögon och för mycket babbel har alltid stressat mig. Ingen tillfällighet att jag har valt den tystare bloggformen, och heller aldrig har aktiverat kommentarfunktionen. Uppskattar överlag skribenter, bloggar och tidningar som har den avslagen. Känns mer sakligt, koncentrerat.

Samtidigt är jag väl som de flesta, att man blir glad om någon läser och uppskattar ens output, men det viktiga är det egna engagemanget. Är det månntro lite av en anomali egentligen, att inte känna något vidare behov av att veta om man är läst eller ej? Hur som helst – viljan att läsa andra liksom att skriva själv finns där, och bloggandet är ett kärt pyssel som har blivit en vana, ja lite av en terapi. När jag, som nu, inte har skrivit och förmedlat något på länge så kan jag bli aningen frustrerad. Och visst, tanken på att det finns en handfull människor som läser en när man väl kommer till skott kan ju var upplyftande ändå.

 

Bordtennis, Sport

OS i Tokyo: G.O.A.T. 

  • Ma Long
  • OS-guldmedaljören Ma Long
  • Världsmästaren
  • Lille Ma Long
  • Pappan Ma Long

(Mer om OS i Tokyo hittas på Pingisposter)

Greatest Of All Times! Jomen, det är ju inte någon tvekan om att han är det, Ma Long. Slutdiskuterat om den saken nu. För vilken osannolik och fantastisk bordtennisspelare vi har att göra med här. Den 32-årige kinesen har alltså vunnit tre raka världsmästerskap (2015, 2017, 2019). Han tog OS-guld i Rio 2016 och häromdagen försvarade han titeln i OS i Tokyo genom att finalbesegra den 24-årige världsettan Fan Zhendong med 4-2 i set.

Till dessa bedrifter lägger vi hans segrar i World Cup, Asian Games och alla hans otaliga titlar på ITTF-touren år ut och år in.

Ma Long är ett unikum och man är bara oerhört glad och tacksam över att leva i samma tid som den kanaljen, att ha fått följa hans utveckling och karriär.

Ska sägas att ingen heller förut lyckats försvara ett OS-guld tidigare på herrsidan i bordtennis. Men på damsidan legenderna Deng Yaping (1992 och 1996) och Zhang Yining (2004 och 2008).

Kollade genom vad jag egentligen skrivit om honom genom åren, har ju blivit en hel del poster eftersom han haft så stora framgångar. Så ett axplock av dem:

2011: Den gode Ma Long

2016: Horse Dragon

2018: Kaptenens återkomst

2015: Kung Ma Long vinner VM

2011: Strong Dragon

2015: ON: Ma Long

2016: OS-guld till Ma Long

2017: VM i Düsseldorf

2011: Bollen, reformerna och Ma Long


OS-Final i Tokyo