Kategori: Webb

Apple & Tech, Kultur, Litteratur & Konst, Samhälle & Politik, Webb

.. Lana del Rey får mig att tänka på Jean Baudrillard’s Cool Memories & America

Mitt lyssnade på Lana de Rey (gårdagens post) har genom åren flera gånger fått mig att tänka på den franske sociologen Jean Baudrillard (1920-2007). Han var i i övrigt rätt lik Arne Weise. Ja men eller hur, det är så det är – de var nästan lika som bär! Men hur som helst.. Det känns som att han – inte minst efter de senaste årens tech-utveckling – borde vara lite mer på tapeten igen. Det är synd att han död. Hade varit intressant att höra hans take on IA och om den digitala kulturen just nu. Han var faktiskt där och nafsade redan för 30-40 år sedan. Jag läste just en av mina egna bloggtexter om honom från 2014. Då hade han varit död i sju år och jag verkade i någon mån söka hans röst, men hittade nog mer min egen. Passar på att reposta och uppdatera den lite ikväll. Här är den:

Jean Baudrillards kynne känns av i sonderingen av plats och tillstånd. Finns ett underliggande driv i texterna, en ständigt påslagen motor som signalerar en vilja att få fortsätta skriva, utforska, att få fortsätta leva. Det skrivna tycks nu ropa till sin herre att komma åter från de döda. Energin och vitaliteten framkallar nästan en känsla av sorg när man sitter och läser; tomheten efter en människa som beskrev världen så intensivt. Både Amerika (1986) och Cool Memories (1997) är strippade på akademisk torrhet men fyllda av abstraktion och prima avläsningsförmåga.

I Cool Memories fortsätter Baudrillard sitt idisslande av världen och varandet. Filosofi och samhällsteori blandas upp med personligare ton i inkilade dagboksanteckningar. Cool Memories är ett myller av sociokulturella expressioner, iakttagelser och observationer av de mest skiftande slag. Psykologi och kognition. Historia och prediktion. Den sekteristiska benägenheten i USA, den antidemokratiska och fascistiska dragningen som förgiftar under ytan, verkar söka sin större våg. De är bra på gyckel, på lögner och sken, amerikanerna. Känns så unga, och är ju unga i ett historiskt och samhälleligt perspektiv, lite av amatörer, omogna, samtidigt världens mäktigaste nation. Det känns alltid olustigt att tänka på det. Vad mer finns i sjön? Jomen media, människa, modernitet och mytologi. Cybernetiks, tech, sociologi och streetviews. Lech Walesa, laptops och litteratur. Twin Towers och Berlinmurens fall. Isberg, sexualitet och död. Berlusconi och Mitterand jämte Kierkegaard, Stevie Wonder och Cicciolina – och mycket mer och många fler. Referenser som kan tyckas daterade, men är inte. Finns ingångar överallt. Amerika läcker som ett såll. Tar man på sig de nutida eller kanske framtida glasögonen inser man att det mesta är relevant eller i alla fall hänger ihop. Jävla Amerika. Skenet som tilltalar. Den skillade showen i kulturen. Smältdegeln av olika nationaliteter. Öppenheten. Samtidigt rasismen och de uppenbara sociala orättvisorna. Stadgan i konstitutionen, men också bräckligheten, inte minst i de demokratiska instanserna. Hur det trots all tyngd känns så tunt, rätt skralt och liksom lynnigt.

Baudrillard stramar åt och slipar till, fångar in erfarenheter i stort som i smått och skapar ny mening. Han utformar gärna platsbestämda föreställningar, genererar scener på olika nivåer som förkroppsligar idéer och tänk. Hängivenheten och temperamentet i Cool Memories finns kvar från ”Amerika”, likaså de poetiska gesterna, humorn (sort of) och elementet av oförutsägbarhet. Böckerna finns dessvärre inte i svensk översättning, men i engelsk – och dansk minsann – och utgör en spretig men god startpunkt för att bekanta sig med den franska tänkaren. Sedan har hans förutsägelser eller snarare känsla för tech visat sig vara intressanta. Det fanns en nyfikenhet inför digital kultur och vad som redan då väntade i förhållandet mellan människan och maskin. Hur det teknologiska kanske kunde få oss att tänka bättre – eller rentav tänka åt oss.. Yep, går att läsa in mycket om t.ex. A.I i Baudrillards texter. Tänker också på böcker som The Transparency of Evil (1990) och The Perfect Crime (1995).

Fransosens formuleringskonst är stark och speciell – det finns en exakthet i språket som motsvarar hans förmåga att se. En undersökande kvalitet i avläsningen av platsen, inträngandet i arkeologin. Påtagligt så i Amerika – i rörelsen, framåtskridandet i geografin. Hans autofokus är genomträngande och när han stannar upp och zoomar in manuellt, när tankarna får framträda långsamt och organiskt jämte erfarenheten så blir den poetiska och lite profetiska dimensionen ett verktyg för att stärka beskrivningarna. Det kan bli riktigt vackert ibland, dystert, distanserat, men likväl vackert.

Slutord och fantasi:

Jomen, om den gamle professorn nu plötsligt skulle droppa ner från himlen så är det troligt att han hade börjat trampa runt över de sista decennierna som på en liten kontinent, iförd pannlampa med kikare och förstoringsglas dinglande runt halsen. Och nog vill man återkalla honom alltid – förse honom med information om vad som har hänt sedan han sist var med, ledsaga den döde till hans skrivbord – eller kanske cafébord.. Jo, där får han sitta och bläddra i dagens Le Monde på en iPad Air med kylskåpskalla fingertoppar medan han värmer sina blålila läppar mot en dubbel espresso. Japp, den koppen kaffe behöver han så väl.. För den stendöde Jean Baudrillard ska kanske alldeles strax ha sin allra första föreläsning inför en levande publik sedan han dog i mars 2007.. Den kommer att behandla olika aspekter av de hisnande ångestvindlingar som spontant kan uppträda såväl i USA som på den andra sidan – samt innehålla en genomgång av de järtecken och symboler som just nu är mest i ropet på kanotfärderna över floden Styx.

Imagine the amazing good fortune of the generation that gets to see the end of the world. This is as marvellous as being there at the beginning. How could one not wish for that with all one´s heart? How could one not lend ons´s feeble resources to bringing it about? To have been there at the beginning would have been fantastic  But we arrived too late. Only the end remains. Let us therefor apply ourselves to seeing things — values, concepts, institutions — perish, seeing them disappear. This is the only issue worth fighting for.

Jean Baudrillard, Fragments – Cool Memories III (sid 33) 1997.

 ⬤  Ur Amerika:

– Vanishing Point

– Om jogging och andra besvärjelser

– Santa Barbara

Samhälle & Politik, Webb

Nämen, vad bra Café Bambino kan vara!

Bara nån gång då & då har jag lyssnat på podcasten Cafe Bambino (Aftonbladet Kultur), ja med Tone Schunnesson och Karin Pettersson, men häromdagen ett riktigt bra avsnitt som fick mig att fatta att jag måste börja följa de här bönorna. Ett gott samtal, skönt spretigt, men ändå samlat och politiskt skarpt. Och med en så avig och go personkemi mellan de båda. Yep, intagande och sympatiskt på alla sätt. Video på YouTube eller Audio på Podcaster.

Samhälle & Politik, Webb

Say her name: Renee Nicole Good!

Ja, fy fan. Jag såg det live häromnatten p.g.a sena nattvanor och ett engagemang i vad som händer i det alltmer totalitära USA: Mordet på Renee Nicole Good i Minneapolis. Det finns ju både småstationer och många privatpersoner som filmar live med sina mobiler från oroligheterna vid ICE framfart på gatorna i Minneapolis och andra städer. Främst på YouTube, Facebook och TikTok. Den här förmiddagen skedde det som man hela tiden fruktat, med tanke på den våldsamhet som ICE länge har visat – en person sköts till död. Tre skott mot överkropp och huvud.

Ja, varning för starka bilder. Det är hard shit, men icke desto mindre viktigt att se. För att veta vad det är för krafter vi har att göra med i USA nu. Misstänkte att en hel del material skulle plockas bort ganska omgående efter mordet, så bestämde mig för att video-skärmdumpa pronto. Sammanställde två filmer – ja hjärtskärande och upprörande vittnesbörd fån media och livesändningar från folks mobilkameror.

Den första videon nedan är 19.20 minuter lång och visar fler passager från händelsen med Renee, hennes fru och de boende på gatan. Deras reaktioner på mordet och ICE-agenterna. Därefter ser vi det skarpa uttalandet från Minneapolis borgmästare Jacob Frey. Videon förmedlar också starka och rörande bilder från Minneapolis-bornas demonstrationer mot ICE, och Trump-administrationen. Ingår också en längre intervju med två unga killar i demonstrationståget. Allt under kvällen efter mordet på den 37-åriga småbarnsmamman.

Den andra videon nedan är 8.42 minuter lång och visar en kortare passage av händelseförloppet. Det var också den – eller en ännu kortare version av den – som först fick spridning i media. Lade efter det till ett längre klipp som jag såg live från de kaotiska minuterna precis efter mordet. Det är filmat av en man som bor i ett hus precis vid den plats där Reene Good’s bil kraschar efter skjutningen. Hennes fru sitter chockad på marken i snön utanför hans hus, och killen som filmar kommunicerar i en sekvens med henne. Den är nu borttagen från alla plattformar. Här är den igen (börjar vid cirkus 1.52).

Så vad har vi nu att vänta? Jag tror att protesterna kommer att eskalera i Minneapolis, och med stöd-demonstrationer från många andra städer. Vi hörde Trump-administrationens horrribla syn på händelsen och vi såg USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem gå ut och försvara ICE-agenten och lägga skulden på den avlidna kvinnan kort efter mordet. Det handlade enligt henne, Trump och J.D. Vance om domestic terror, om att Renee Nicole Good var en tränad och betald aktivist som gick över gränsen och fick vad hon förtjänade.

Man kan förvänta sig att ICE’s närvaro och trakasserier kommer att intensifieras i staden. Kanske kommer vi också i en förlängning se ICE-positiva MAGA-anhängare drabba samman med de demonstranter vi nu ser protestera fredligt mot ICE. Hör dessvärre sådana rykten på de sociala plattformarna. Så på förekommen anledning: Amerika brinner.

För att se vad som händer på Minneapolis gator i realtid rekommenderar jag YouTube kanalen Status Coup.

Kuriosa, Minnen, Samhälle & Politik, Webb

För att avsluta om Tolle och Enlightenment-rörelsen

När man läser utsagor eller kollar på material från Enlightenment-rörelsen slås man ofta av hur andliga insikter presenteras som universella sanningar, trots skral faktagrund. Resonemangen understryks gärna av ett pseudovetenskapligt språk med återkommande termer som pure awareness, spritual awekening, handling your ego och accelerate your higher self. Sedan har vi allt blabb om goda alt. dåliga energier/frekvenser. Ska sägas att Eckhart Tolle är långt ifrån värst bland “gurusarna” just där. Men ordsalladen är på plats även hos honom. De ständiga upprepningarna av de centrala begreppen i hans lära är enerverande i böckerna, under föreläsningarna och i de intervjuer han ger. Stor gäspning åt allt det där härifrån.

En problematisk sak är hur känslor som ilska, sorg och oro ofta beskrivs som om de bara vore mentala hinder. Sådana känslor behandlas som ego-brus som ska övervinnas. Det är också lätt att se hur kritik sällan möts i sak, såväl av de andliga företrädarna som av deras följare. Istället tolkas andra perspektiv gärna som ett tecken på omedvetenhet eller som farligt negativa – vilket effektivt stänger av diskussion och reflektion. Det skapar förstås en atmosfär där ifrågasättande känns felaktigt, och där budskapet blir mer ett mantra än tankegods som kan prövas.

Betoningen på ”nuet” riskerar att glida över i en bekväm form av andlig eskapism, där lidande accepteras och samhällsproblem får stå tillbaka och lösas upp i medveten närvaro. Idén om ett ”sant bättre jag” skilt från det tänkande sinnet bidrar till distans från det egna känslolivet. Skulle säga en rätt förenklad förståelse av mänsklig psykologi. Sammantaget är risken för att t.ex. Eckhart Tolles (eller för den delen på hemmaplan t.ex. Kay Pollaks babbel) retorik främjar emotionell undvikandestrategi, intellektuell passivitet och ett begränsat ansvarstagande för verkliga problem. Vi har här ett tänkande som utger sig för att vara det viktigaste, mest kloka och goda alternativet i en ond värld, men som i praktiken förklenar, avväpnar kritik och skapar en följarskara där direkt samtycke värderas långt högre än modellerbar kritik och en något rikare diskussion. När lidande främst förstås som ett inre problem riskerar strukturella orsaker – som makt, ojämlikhet och trauma – att osynliggöras. I praktiken leder det till passivitet inför både eget och andras lidande, och till en hållning där anpassning ersätter förändring. Acceptans uppmuntras, psykologi tappas på kraft och t.ex. sociala och politiska frågor reduceras till nada und null.

Rörelsens retoriska rökridåer verkar medföra att många anhängare har svårt problematisera och ifrågasätta materialet. Ändå accepteras utsagorna som självklar visdom, och invändningar betraktas som fientliga, snarare än som helt legitim kritik.

Jag vet egentligen inte hur det är möjligt, men folk känner att det här nyandliga träsket är tilltalande. Men så är det ju, det är bara att kolla antalet miljoner följare, självhjälpsböcker, föredrag och kurser. Kurser som även kostar en hel del monetas.

Det är svårt att inte känna en viss hopplöshet inför hur följarna tenderar att gå i försvar utan förmåga att förmedla kritiskt kapital. Den accelererande jakten på ”inre frid” och närvaro får dem gärna att resa ragg och strippar dem uppenbarligen på hjärnceller. Dessutom är finns det nog få saker som gör mig så skeptisk som en berömd vit och snuskigt rik man som berättar för mig hur världen fungerar med bristfälliga och ofullständiga läror som inte håller för varken påsyn eller vetenskaplig granskning. För läsare som anser sig vara “sökare” skapar det klart en fälla – man tycks ta till sig resonemangen okritiskt, istället för att granska dem logiskt.

Jag har väl, vad jag minns, skrivit om enlightenment-rörelsen på den här bloggen 4-5 gånger under typ ett decennium. Har hör och häpna bättre saker för mig än att läsa och lyssna till dem. Som att göra qigong och lite yoga. Som att ta in och försöka vara alert inför helt annat.

När jag någon gång tittar in i rörelsen och det de bjuder på, så är det svårt att missa rundgången och upprepningarna i resonemangen. Och det finns en del som gärna missläser och känner av typ “dåliga energier”, när man ifrågasätter. Men dessa är som väl inte i flertal, i alla fall inte i min bekantskapskrets. Det känns ju uppiggande och vaket ändå! Därför väljer jag att ha ett visst hopp om människor och mänskligheten.

Jag spenderade ikväll en timme på Tolles FB-sida, såg hans reels som han lägger upp. Med tanke på att den karismatiske lille gubben anses ha en viss buddhistisk relevans (även om han också är starkt kritiserad för brist på detsamma) så blev jag rätt förvånad vilket smörgåsbord av urvattnad nyandlig ordsallad som han presenterar för sina mestadels västerländska fans – ivrigt påhejad och upplyft av t.ex. Oprah Winfrey och hennes mednickande studiopublik sedan länge. Jag har jättesvårt för det, och att gå genom hans reels mer noggrant bekräftade dessvärre vad jag skrev om enlightenment-rörelsen i en post redan 2018 (länk nedan). Man får försöka se det från den humoristiska sidan, men det är inte lätt. Den höga koncentrationen av floskler är liksom för dominant och framträdande.

Nuff, said. Nu vill jag göra min qigong, min yoga och rentav min chakrabalansering ifred. Japp, ifred från larmet från de som så ihärdigt sprider evangeliet om detsamma.

🟣 Relaterade poster:

 

Film & Tv, Kuriosa, Minnen, Musik, Samhälle & Politik, Webb, Zu Hause

Eckhart Tolle vill varken veta av skräckfilm eller bra musik

Satt innan idag och läste årets sista fysiska nummer av finfina filmtidskriften FLM med mina AirPods Maxisar på huvudet. En prenumeration som jag fått av min son i tidig födelsedagspresent. Fastnade i en välskriven artikel om skräckfilm av Charlotte Wiberg i publikationen, och lyssnade samtidigt på Wendy O. Williams i lurarna. Så far so good.

Blev lugn, engagerad och intresserad, och så skönt luta sig tillbaka i soffan en stund. Kändes som en efterlängtad prime time under en dag som annars varit trist och ganska körig.

Men sedan gjorde jag misstaget att ta en tur på ett av de större sociala nätverken, och fick av nån nån anledning upp några reels av sanningsgurun Eckhart Tolle i flödet. Hoho, en bedräglig liten filur som forfarande har hysteriskt många följare. Kommer ihåg hur jag och en ung böna från Åmål satt och förfärades av hans pladder redan 2006.

Jamen generellt, det är ju något med de där gamla New Age-nissarnas uttryck och världsfrånvända babbel som alltid irriterat mig. Tror mest att det känns illa när man noterar hur folk ansluter så lättvindigt. Den till absurdum upprepade lingon skaver för mig. Ja, när babblet så uppenbart verkar bidra till att göra folk aningens sinneslöa, skulle säga kulturellt och intellektuellt hämmade. Yep, inte konstigt då att det känns provocerande att få upp Tolle i flödet när man just suttit och läst spännande tankar om film, och dessutom med musik man gillar i lurarna. Det är väl sådan musik och sådana filmer han pratar om som toxiska – i videoklippet ovan, ja som han och säkert många av hans följare anser vara low frequency-material. Nämen, alltså, klart som korvspad att man blir av att höra honom sitta och förmedla sin onyanserade nyandliga sörja, som en slags global guru-variant av Siewert Öholm.

Hans statement är rätt klart i det korta klippet ovan: ”That can lower the frequency of your consciousness”. Hihi.

In my ass! Snacka om att sprida toxiskt material. Och för att parafrasera hans (och det stora flertalet av moderna mästare) gäspiga ”separating the ego requires becoming the ”observer” of your thoughts and emotions rather than identifying with them. Hihi, det där har alltid känts mer som separating the ego requires separating from Tolle, för mig. Att att en del fortfarande är så inne på honom och hans lära är lite häpnadsväckande ändå. Känns aningens provocerande när man försvarar honom med näbbar och klor utan att vilja skärskåda och diskutera det han egentligen säger, och framförallt ofta på det sätt han säger det.

🟣 Plusmeny: Enlightenment (2018)