Kategori: Webb

Kuriosa, Minnen, Samhälle & Politik, Webb

För att avsluta om Tolle och Enlightenment-rörelsen

När man läser utsagor eller kollar på material från Enlightenment-rörelsen slås man ofta av hur andliga insikter presenteras som universella sanningar, trots skral faktagrund. Resonemangen understryks gärna av ett pseudovetenskapligt språk med återkommande termer som pure awareness, spritual awekening, handling your ego och accelerate your higher self. Sedan har vi allt blabb om goda alt. dåliga energier/frekvenser. Ska sägas att Eckhart Tolle är långt ifrån värst bland “gurusarna” just där. Men ordsalladen är på plats även hos honom. De ständiga upprepningarna av de centrala begreppen i hans lära är enerverande i böckerna, under föreläsningarna och i de intervjuer han ger. Stor gäspning åt allt det där härifrån.

En problematisk sak är hur känslor som ilska, sorg och oro ofta beskrivs som om de bara vore mentala hinder. Sådana känslor behandlas som ego-brus som ska övervinnas. Det är också lätt att se hur kritik sällan möts i sak, såväl av de andliga företrädarna som av deras följare. Istället tolkas andra perspektiv gärna som ett tecken på omedvetenhet eller som farligt negativa – vilket effektivt stänger av diskussion och reflektion. Det skapar förstås en atmosfär där ifrågasättande känns felaktigt, och där budskapet blir mer ett mantra än tankegods som kan prövas.

Betoningen på ”nuet” riskerar att glida över i en bekväm form av andlig eskapism, där lidande accepteras och samhällsproblem får stå tillbaka och lösas upp i medveten närvaro. Idén om ett ”sant bättre jag” skilt från det tänkande sinnet bidrar till distans från det egna känslolivet. Skulle säga en rätt förenklad förståelse av mänsklig psykologi. Sammantaget är risken för att t.ex. Eckhart Tolles (eller för den delen på hemmaplan t.ex. Kay Pollaks babbel) retorik främjar emotionell undvikandestrategi, intellektuell passivitet och ett begränsat ansvarstagande för verkliga problem. Vi har här ett tänkande som utger sig för att vara det viktigaste, mest kloka och goda alternativet i en ond värld, men som i praktiken förklenar, avväpnar kritik och skapar en följarskara där direkt samtycke värderas långt högre än modellerbar kritik och en något rikare diskussion. När lidande främst förstås som ett inre problem riskerar strukturella orsaker – som makt, ojämlikhet och trauma – att osynliggöras. I praktiken leder det till passivitet inför både eget och andras lidande, och till en hållning där anpassning ersätter förändring. Acceptans uppmuntras, psykologi tappas på kraft och t.ex. sociala och politiska frågor reduceras till nada und null.

Rörelsens retoriska rökridåer verkar medföra att många anhängare har svårt problematisera och ifrågasätta materialet. Ändå accepteras utsagorna som självklar visdom, och invändningar betraktas som fientliga, snarare än som helt legitim kritik.

Jag vet egentligen inte hur det är möjligt, men folk känner att det här nyandliga träsket är tilltalande. Men så är det ju, det är bara att kolla antalet miljoner följare, självhjälpsböcker, föredrag och kurser. Kurser som även kostar en hel del monetas.

Det är svårt att inte känna en viss hopplöshet inför hur följarna tenderar att gå i försvar utan förmåga att förmedla kritiskt kapital. Den accelererande jakten på ”inre frid” och närvaro får dem gärna att resa ragg och strippar dem uppenbarligen på hjärnceller. Dessutom är finns det nog få saker som gör mig så skeptisk som en berömd vit och snuskigt rik man som berättar för mig hur världen fungerar med bristfälliga och ofullständiga läror som inte håller för varken påsyn eller vetenskaplig granskning. För läsare som anser sig vara “sökare” skapar det klart en fälla – man tycks ta till sig resonemangen okritiskt, istället för att granska dem logiskt.

Jag har väl, vad jag minns, skrivit om enlightenment-rörelsen på den här bloggen 4-5 gånger under typ ett decennium. Har hör och häpna bättre saker för mig än att läsa och lyssna till dem. Som att göra qigong och lite yoga. Som att ta in och försöka vara alert inför helt annat.

När jag någon gång tittar in i rörelsen och det de bjuder på, så är det svårt att missa rundgången och upprepningarna i resonemangen. Och det finns en del som gärna missläser och känner av typ “dåliga energier”, när man ifrågasätter. Men dessa är som väl inte i flertal, i alla fall inte i min bekantskapskrets. Det känns ju uppiggande och vaket ändå! Därför väljer jag att ha ett visst hopp om människor och mänskligheten.

Jag spenderade ikväll en timme på Tolles FB-sida, såg hans reels som han lägger upp. Med tanke på att den karismatiske lille gubben anses ha en viss buddhistisk relevans (även om han också är starkt kritiserad för brist på detsamma) så blev jag rätt förvånad vilket smörgåsbord av urvattnad nyandlig ordsallad som han presenterar för sina mestadels västerländska fans – ivrigt påhejad och upplyft av t.ex. Oprah Winfrey och hennes mednickande studiopublik sedan länge. Jag har jättesvårt för det, och att gå genom hans reels mer noggrant bekräftade dessvärre vad jag skrev om enlightenment-rörelsen i en post redan 2018 (länk nedan). Man får försöka se det från den humoristiska sidan, men det är inte lätt. Den höga koncentrationen av floskler är liksom för dominant och framträdande.

Nuff, said. Nu vill jag göra min qigong, min yoga och rentav min chakrabalansering ifred. Japp, ifred från larmet från de som så ihärdigt sprider evangeliet om detsamma.

🟣 Relaterade poster:

.

 

Film & Tv, Kuriosa, Minnen, Musik, Samhälle & Politik, Webb, Zu Hause

Eckhart Tolle vill varken veta av skräckfilm eller bra musik

Satt innan idag och läste årets sista fysiska nummer av finfina filmtidskriften FLM med mina AirPods Maxisar på huvudet. En prenumeration som jag fått av min son i tidig födelsedagspresent. Fastnade i en välskriven artikel om skräckfilm av Charlotte Wiberg i publikationen, och lyssnade samtidigt på Wendy O. Williams i lurarna. Så far so good.

Blev lugn, engagerad och intresserad, och så skönt luta sig tillbaka i soffan en stund. Kändes som en efterlängtad prime time under en dag som annars varit trist och ganska körig.

Men sedan gjorde jag misstaget att ta en tur på ett av de större sociala nätverken, och fick av nån nån anledning upp några reels av sanningsgurun Eckhart Tolle i flödet. Hoho, en bedräglig liten filur som forfarande har hysteriskt många följare. Kommer ihåg hur jag och en ung böna från Åmål satt och förfärades av hans pladder redan 2006.

Jamen generellt, det är ju något med de där gamla New Age-nissarnas uttryck och världsfrånvända babbel som alltid irriterat mig. Tror mest att det känns illa när man noterar hur människor ansluter så lättvindigt. Den till absurdum upprepade lingon skaver för mig. Ja, när babblet så uppenbart verkar bidra till att göra folk aningens sinneslöa, skulle säga kulturellt och intellektuellt hämmade. Yep, inte konstigt då att det känns provocerande att få upp Tolle i flödet när man just suttit och läst spännande tankar om film, och dessutom med musik man gillar i lurarna. Det är precis sådant han pratar om som toxiskt i videoklippet ovan, ja som han och hans följare anser vara low frequency-material. Nämen, alltså, klart som korvspad att man blir sur av att höra honom förmedla sin onyanserade nyandliga sörja, som en slags global guru-variant av Siewert Öholm. Hans statement är ju rätt klart i det korta klippet: ”That can lower the frequency of your consciousness”. Hihi. In my ass! Snacka om att sprida toxiskt material. Och för att parafrasera hans (och det stora flertalet av nyandliga mästare) gäspiga ”separating the ego requires becoming the ”observer” of your thoughts and emotions rather than identifying with them”. Hehe, det där har alltid känts mer som separating the ego requires separating from Tolle, för mig. Att att en del fortfarande är så inne på honom och hans lära är häpnadsväckande. Känns aningens provocerande när folk försvarar honom med näbbar och klor utan att vilja skärskåda och diskutera det han egentligen säger, och framförallt ofta på det sätt han säger det.

🟣 Plusmeny: Enlightenment (2018)

Musik, Samhälle & Politik, Webb

Fredrik Strage upprörd, sjuk och klädd i kablar

Reagerade också på Andres Lokko’s kymiga krönika om bl.a. synthmusik och kopplingen till nazism häromdagen, men Fredrik Strage reagerade starkare. Han hamnade i ett mer eller mindre livshotande tillstånd efter att ha läst den. Aftonbladet rapporterar:

Musikjournalisten Fredrik Strage, 52, har hamnat på sjukhus efter att ha fått karotisdissektion, en bristning i en halspulsådra, som ökar risken för stroke. Anledningen är att han läste en krönika, skriver han i ett inlägg på Facebook. Jag blev väldigt upprörd över Andres Lokkos utfall mot synthkulturen i Svenska Dagbladet och skulle skriva ett svar på den, säger han till Aftonbladet och fortsätter: Och då fick jag helt plötsligt huvudvärk och flimmer på vänstra ögat. Sedan slutade min vänsterhand att fungera. Den blev bara som ett stycke kött som låg på tangenterna och jag kunde inte röra den.

Fina och skojiga var också hans slutord efter händelsen. Dels uttryckte han tacksamhet av att vara vid liv, ”så att han fick höra Nicole Sabouné’s nya singel”, hehe. Precis så där kan jag känna. Det är så enkelt.. Att det mest är sånt som får mig att vara kvar, att vilja vara med, nyfikenheten på vad som sker, som att ta del av ny musik från en favoritartist eller dito skribent.

Jag vill tacka den fantastiska vårdpersonalen på S:t Göran och Nya Karolinska som inte bara räddat livet på mig utan också (som ni ser på bilden) inlett den avancerade kirurgiska proceduren att bygga om mig till en modularsynth från 1977”.

Ja, så en önskar Fredrik Strage god bättring. Har alltid gillat den rackaren. Passade också på att uppdatera Nicole Sabouné’s spellista på mitt Apple Music.

⬤ Läs Strages text i sin helhet – om Lokkos artikel och den plötsliga sjukdomen – på hans Facebook.

Musik, Samhälle & Politik, Webb

Podcaster idag

Länge har jag lyssnat på skådisen/stand-upparen Marc Marons podcast WTF där han i 16 år har bjudit in till samtal med folk från den amerikanska kultursfären. Lite av en institution har podden varit. Men nu är det snart slut. Marc har väl bara fått nog. Det sista avsnittet sändes igår med celeber gäst: Barack Obama. Gott är att de 1686 avsnitten ligger där att botanisera bland. Ikväll lyssnade jag på episoderna med Sarah Silverman (19 maj) respektive Ben Stiller (18 Augusti).

Fredrik Stage bjuder på en synth-resa som heter duga i det här avsnittet av podden ”Saker och ting”. Vi får möta Peter Fristedt som använder gammal go elektronik i synth-bandet Agent Side Grinder och Roya Khadijeh som är sporadisk livekeyboardist i i finfina Kite.. Nerdigt, men great stuff!

Apple & Tech, Webb

Apptips: Tapestry och nya Reeder

För dig som vill ta tillbaka kontrollen över vad du konsumerar i en algoritmstyrd värld är apparna Tapestry och Reeder två räddare i nöden. De ger dig möjlighet att följa alla dina flöden på ett ställe, under ett paraply, och på smidigaste och bästa sätt. Ja, tack gode gud för RSS-funktionen som gör det möjligt att ta del av ens samlade content på ett snabbt och överskådligt sätt.

Appen Feedly har varit en trotjänare i snart ett decennium för mig där, dessförinnan var det andra tjänster. Men de har alla haft sina tillkortakommanden i sitt begränsade stöd för olika tjänster, t.ex YouTube, podcasts och konton på sociala nätverk.

Tapestry och Reeder låter dig mata in vad du vill från en mängd olika källor. Det spelar ingen roll om det är bloggar, podcasts eller YouTube-konton, sociala nätverk som Bluesky eller Mastodon, Pixelfeed, Substacks, Reddit m.m. Det bara funkar och ger dig snabbt och enkelt koll på innehållet du följer. Så RSS är då inte dött, snarare mer levande än någonsin förut. Och just nu ger de här två apparna mig vad jag söker.

Om det finns stöd för X, Facebook och Instagram också? Nix, det tillåter varken Musk eller Meta, men det spelar ingen roll för mig som inte hänger där längre, och det borde inte du heller göra.

Tapestry
Jomen i en tid där appar ofta skriker efter uppmärksamhet så viskar den här appen.. Den tar dina informationsflöden till en mer intim nivå. Tapestry har inga klyddiga menyer, inga distraktioner. Den erbjuder en enkel och visuellt aptitlig tidslinje. Läs mer här.

Reeder
En gammal rss-app som efter den sista uppdateringen har gjorts om från grunden och förbättrats på en mängd sätt. Framförallt har man öppnat upp för att ta in content från fler källor. Du möts inte av blinkande aviseringar eller klickbeten – bara en tydlig översikt av valda källor. Gränssnittet är diskret, men varje detalj är välslipad. Mörkt läge, egna typsnitt och färgteman gör det enkelt att skräddarsy läsupplevelsen. Läs mer här.

Alltså, säkert sälj-klyschigt klart, men också väldigt sant: De här både apparna är för dig som vill ha ett personligt, handplockat flöde utan att kompromissa med design eller prestanda. Båda skiner på iPhone och iPad, och finns också för Mac.

Såväl Tapestry som Reeder synkar smidigt över iCloud, och du kan enkelt arkivera, spara, dela vidare eller läsa artiklar.

Kostnader? Jovisst. Bägge går att använda gratis, men det är värt att betala bort reklam, få tillgång till att anpassa färger och teckensnitt – och framförallt för att kunna lägga till ett obegränsat antal flöden. Reeder kostar 9 kr/månad. Tapestry 29 kr/månad. Tycker klart värt för mitt digitala lugn och för att få en utmärkt överblick över de källor jag hämtar information från. Yep, das war alles für today.

⬤ Reeder på App Store

⬤ Tapestry på App Store