Efter internt tryck krävde Socialdemokraterna nyligen stopp för de så kallade tonårsutvisningarna. Samma vecka röstade svenska sossar i Europaparlamentet igenom två kritiserade migrationslagar tillsammans med SD, Frankrikes Rassemblement National och tyska Alternativ für Deutschland. Det är rätt symptomatisk när det kommer till deras vägval, men bra att känna till eftersom det inte skyltas så stort med sånt.
Sedan har vi Liberalerna som bidrar med teater snarare än substans. Floskelministern Mohamsson, vars politiska varumärke tycks vara väl avvägd meningslöshet, väljer att krama om Sverigedemokraternas partiledare inför rullande kameror och allt blir ganska pinsamt och avslöjar ett desperat partis unkna värderingar. Vänstern och miljöpartiet verkar handfallna och tillbakapressade trots att de ekonomiska klyftorna fördjupas och marknadsliberalismen fortsätter att ha vind i seglen med ohämmade vinstuttag inom skola och sjukvård. Tidöpartiernas avfärdande av forskarsamhällets expertis på en mängd områden är också obehaglig. Max Hjelm skrev om det i DN så sent som idag. Och så verkar de flesta bara vilja att vi ska rassa på och köra ut folk tills vi lever in någon slags etno-nationalistisk mardrömsvärld. Hoho, det är illa. Och hur många rör det sig om? Tycker ständigt man läser om nya fall av utvisningar och då får nog de flesta inte någon särskild uppmärksamhet. Känns aningens maktlöst. Det trumpifierade Sverige agerar i det tysta medan vi alla sover och låter det ske. Bara kom att tänka på det. Och på att det hela förtjänar mer motstånd. Eller det är min förhoppning.
Är det förresten inte illa att ingen från den svenska regeringen har uttalat sig om det som hände och fortfarande händer i Minneapolis och annorstädes i USA? Och är det inte minst lika knepigt att samma saker händer här utan större protester? Utvisningar, strukturell rasism och en migrationspolitik som successivt normaliserar det som för inte länge sedan hade betraktats som otänkbart.
Ok, folk ger sig ut i små demonstrationståg, men de följs inte upp nämnvärt. Man orkar liksom inte, även om det är moraliskt nödvändigt att visa sitt missnöje. Inte minst som stöd för svagare grupper. Men i det stora hela lyser det politiska motståndet med sin frånvaro. Jag tänker att Tidö-lagets misshagligheter och sossarnas dubbelmoral kan – med lite tur eller otur, beroende på hur en bedömer det – komma att skapa ett sådant. Och att det riskerar att bli våldsamt.
En växande grupp människor lever under statligt tryck, med haltande rättigheter och ekonomi, en framtid utan nån vidare positiv förankring. Människor jagas av myndigheter, blir bostadslösa, nekas sin rätt, fråntas sina barn eller deporteras av en regering som bara kallar det politik. Det ser lite illa ut generellt, får man ju säga, hoho. Det är inte ett ideologiskt påstående, men en empirisk iakttagelse, känner jag. Och ja, där nånstans brukar våldet komma in. Vad händer när institutionell repression når den kritiska punkten där enskilda individer eller grupper börjar bli riktigt jävla lacka? Historia och sociologi ger entydiga svar – det skapar inte grogrund för harmoni direkt, snarare söndring. En liksom läskigt behovsprövad.
Till syvende och sist kan det kanske komma att handla om proportioner? Att repression och nöd blir så pass kontraproduktivt att det utlöser terroraktioner? Jag skulle inte avskriva det. Tycker att man kan se en god grogrund för en ökad friktion när det statliga våldet får alltmer inhumana konsekvenser.
Finns en känsla av att frågan om att svara med våld när en utsätts för detsamma eventuellt kan växa i popularitet. Vi har sett den terrorburna högern länge och nog. Det vore naivt att avfärda den från vänster som spekulativ. Speciellt bland människor som inte har så mycket att förlora. Sånt där kan bli mörkt och hatfullt. Vafalls, kanske befinner man sig i fritt fall, är alltmer utsatt, har inga barn eller nära och kära att ta hänsyn till. Alltså, våldet är ju aldrig trevligt, och det är extra synd om kidsen att behöva uppleva, men gör de inte det redan, även våra här hemma? De vars föräldrar utförsäkras, som utvisas, som mister sin sjukpenning, som lider pin för att regeringen består av högerextrema lakejer som exempelvis migrationsminister Johan Forssell och Svärjelaget med Åkesson i spetsen.
Ja käre tid, kan det sådant här t.o.m. rendera att vi får uppdaterade versioner av vänsterknäppisar som Gudrun Ensslin och Andreas Baader? Högersidan har ju inte direkt legat på latsidan när det kommer till att producera galna terrorister de sista decennierna. Ok, just nu gör de arbetet mer själva, mer realpolitiskt maskinellt eller vad jag ska säga, mer effektivt, mer smooth. Det är gångbart som fan och det verkar inte finnas nån ände på förskräckelsen. Men kanske kommer de dagar åter när bytet istället börjar jaga jägaren.
Insikten om att det inte tycks gå att förändra systemet inifrån på demokratiska vägar kan ju komma att sprida sig bland folk. Det är i alla fall inte helt otänkbart. Olika nivåer där klart. Av terror. En del känner måhända en dragning till att vässa knivar, kasta bomber och angripa företrädare för makten, ja säg ett mer personinriktat jävelskap. Andra sitter i landets mest sedda nyhetsprogram och förordar svenska kärnvapen som ett frälsning och svar på en hotfull värld. Det passerar utan nämnvärd reaktion eller kontrovers. Men låt någon placera ett Hitler-äpple på en politikers garageuppfart, och reaktionerna låter inte vänta på sig.
Jag kan för egen del tycka att det låter dramatiskt och lite väl radikalt med kärnvapen. Så jag rekommenderar i första hand armborst och pilbåge. Det känns mer fair. Att ligga på lur, vänta in någon. Det kan jag ha en viss känslomässig förståelse för ändå. Så Here comes the terror. Det ena instrumentet ger ju det andra. Som i franska enmansorkestern King Automatic nedan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.