Hon är 86 år gammal och älskad och uppburen av folket. Lata Mangeshkar är den ojämförligt största playbacksångerskan i den indiska filmfabriken. På sin Facebooksida får hon på ett kick några hundratusen gillningar om hon så bara lägger upp en bild på när hon klappar sin hund. Konsertklippet ovan där hon efter förfrågan från publiken sjunger en liten bit av den gamla patriotiska sången ”Aye Mere Watan Ke Logo” (”O! the people of my country!”) visar hur oerhört älskad den här tanten är i Indien. Nedan hör man hennes starksockrade stämma i den kända hinduiska bhajanen ”Vaishnav Jan To Tene Kahiye Je” som även ska ha ingått i Mahatma Gandhis dagliga bönordning. Den handlar om det älskvärda och eftersträvansvärda i mentaliteten hos en Vaishnava (en Vishnutroende) vilket gestaltas med all önskvärd tydlighet.. Nu har jag alltid varit svag för hinduisk Bhakti, för Vishnus nedstigningar, och inte minst för Krishnas sötma – därför tar jag utan att blinka till mig den här sedelärande ”ajabaja vänligheten”.
Vaishnava Jana To – av Narsinh Mehta (1414-1481), Vishnuivrande poet.
Call those people as Vaishnavas who,
Feel the pain of others,
Help those who are in misery,
But never let ego or conceit enter their mind.
Vaishnavas, respect the entire world,
Do not censure anyone,
Keep their words, actions and thoughts pure,
The mother of such a soul is blessed.
Vaishnavas see all equally, renounce greed and avarice,
Respect other woman as they respect their own mother,
Their tongue never utters false words,
Their hands would never touch the wealth of another.
Vaishnavas do not succumb to worldly attachments,
They are detached from worldly pleasures,
They are enticed by the name of God (Shri Ram),
All holy sites of pilgrimage are embodied within them.
Vaishnavas encompasses the absence of greed and deceit,
They have renounced all types of lust and anger,
The author of this poem (Narsinh) would be grateful to meet such a soul,
Whose virtue liberates their entire lineage.
När man går längs med långa Amagerbrogade passeras man av snabbcyklande köpenhamnsbor i en strid ström. Danskarna är glada i sin cyklar, och dansk tv eldar på intresset genom att varje sommar direktsända Tour de France. Alla etapper och lite till. Under de tre veckorna som loppet pågår stiger antalet tighta (oavsett kroppshydda) cykeltrikåer i stadsbilden, må ni tro. Och även hastigheten på cykelbanorna ökar markant – ja så pass att t.o.m. framflygande elcyklister under perioden blir förbikörda av intensivt pedaltrampande racer-wannabees.
När jag är i Köpenhamn promenerar jag hellre än cyklar. Det tar ca 45 minuter att gå ner till vimlet på Købmagergade från Amager/Sundby. Idag fick jag plussa på med en dryg halvtimme för att jag stannade till på Th. Sørensen för ett smørrebröd och en kopp kaffe. Jag gick sedan genom city, upp till Nørreport och vidare in en bit på Nørrebro innan jag vände. En ordentlig tur, och upplivande – för köpenhamnskorna är flörtiga, mer så än malmöitiskorna. Jag är nog inte oäven heller – om jag har en bra dag, vilket jag nästan alltid har när jag är här. Idag tog jag speciellt med mig en kvarstannande blick på Dronning Louises bro och ett spjuveraktigt leende vid Christianshavns torv. Vad sådant kan förgylla en promenix!
Sedan kom jag att tänka på hur annorlunda min promenad i Malmö kändes häromveckan. Jag var trött och känslig. Hade sovit illa, liksom mer dvala än sömn, och flydde snart in på ett café och pustade ut. Hoppades på att inte möta några bekanta, eller någon som jag ville göra ett gott intryck på. Det är klart lite tråkigt att vara nödd och tvungen att gömma sig för att inte dräneras på ork, men ibland har man inget val. Och några flirtiga blickar var det inte tal om att varken ge eller ta emot den här dagen. Inga gäckande små stopp i tiden. Snarare log gamla män med käpp milt och medlidsamt mot mig – som om de kände igen sig, mindes sina egna år där jag nu har mina.
I vissa lägen kan jag vara riktigt bra på att dra nerpå mitt uttryck och min personlighet. Ser det som en god förmåga. Att svälja sin rikedom. Stänga ner butiken, och självfallet motsatsen – men håll med om att det ju också är lite av en konst, om än ibland oönskad, att lyckas reducera sitt naturligt öppna jag till en morbid korsning av bister saltstod, ung blyg viol och gnisslande gammal järngrind på fygande sandslätt, i typ Utah. Visar man den sidan för folk brukar det snart bli tydligt vem som är att räkna med.. Så skiljs agnarna från vetet, hoho.
.. Jag pratade om det med några kompisar häromdagen – när ens mångfacetterade jag får stryka på foten, när ens nyanser glider över mot grått och man inte på topp. Hur det då är en gemensam sak att kunna identifiera varandras tillgångar. Och så kom vi att tala om att det i bekantskapskretsen i regel är de fattiga och sjuka som är mest empatiska och har bäst gehör inför andras finare toner. De mer välbärgade vännerna kommer inte upp i samma nivå där (det fanns som väl är ett par undantag). Det verkar helt enkelt vara så att de med mest pengar på banken tycks minst benägna att rymma andra. Nu är det kanske inte direkt någon hemlighet att rika personer är mer ogina än fattiga, men skulle du ändå tveka om sambandet så finns det numera forskning härom. Så inte fan är det den välbeställde som visar dig intresse eller lägger huvudet på sned och frågar dig hur det är, i alla fall inte med någon större innerlighet.
Yes, Indeed – där har det varit några riktigt bra år där. Ser att de mest spelade brittiska artisterna i mina lurar har varit Kae Tempest, Sleaford Mods, Tricky, Little Simz, Billy Nomates, SR och Tindersticks. Men aj, där är ju fler! In alles just nu runt 50 artister och 160+ låtar som stått ut för mig mellan 2020 och 2025. Så långt, för listan lär ju växa under årets återstående månader. Hitintills ett hyfsat brett genre-utval, men med spets. Du bör allvarligt talat låta mig vara din ciceron här, men visst för fasen – sålla och skikta själv som det funkar för dig själv. Ja, det brukar ju gå att sovra en hel del i de flesta sammanhang. Spellistan på Apple Music ovan. Spotify nedan.
Sankt Nikolaj Kirke invid Strøget i Köpenhamn har i ett par decennier fungerat som konsthall. Jag brukar titta in i den när jag är i Byen. Det var länge sedan den här gamla kyrkan hade bänkar, predikstol och dopfunt – och när japanske konstnären/musikern Ryoji Ikedas ljudinstallation A (tonen) fyller lokalen är kyrkorummet fullständigt blåst. Det finns inga avdelande väggar eller annan utställningsgarnityr. Bara de vita granna valvbågarna och en takhöjd på tolv meter. Och så sex högtalare som avger ljudvågor i tonen A med frekvensen 440Hz – den ton som vi bl.a. stämmer våra pluror med enligt västerländskt stämordning. Jag läser att tonen har definierats lite olika genom århundradena. Tonen på Händels stämgaffel från år 1751 hade exempelvis frekvensen 444,5HZ medan Steinway & Sons 1879 började stämma pianon i frekvensen 454,7HZ. Sådant får man veta om man tittar i det informationsblahablahad som man får i handen av konsthallpersonalen när man går in.
Utställningen heter Japanese Connections och har tillkommit med anledning av 150-årsjubileet för de diplomatiska förbindelserna mellan Japan og Danmark.Brukar vara lite gäsp-varning på den typen av intiativ, men här funkar det. Utställningen presenterar fem japanska konstnärer och konstnärsgrupperingar som alla arbetar med ljud, video och performance. De övriga verken huseras i tornbygggnaden. Jag missar det mesta av dem, för jag kommer just före stängningsdags, men hinner få tio minuter i kyrkans huvud- och sidoskepp där Ikedas ljudinstallation ligger i luften fram till den 6 augusti.
Det är behagliga tio minuter. För är det så att man har tinnitus är Nikolaj Kirke helt rätt plats att befinna sig på just nu. Den här tonen (kammartonen kallad) är nämligen inte riktningsbestämd utan fyller hela rummet på ett mjukt, men likväl dominerande vis – vilket maskerade min tinnitus-ton bra. Ljudet förändras också efter hur man rör sig och det är svårt att avgöra varifrån det kommer. Får nästan känslan av att det skapas inuti mitt eget huvud – som en välstämd och beskedlig tinnitus på modesta 440HZ snarare än den högpitchiga djävulens orkester som är det enda jag har gemensamt med Björn Ranelid.
Demonstrationer i Köpenhamn och Århus mot den s.k. burka-lagen som trädde i kraft igår. Många hade samlats på Den Sorte Plads på Nørrebro, vilket kändes sympatiskt. För annars har man dessvärre känslan av att dansken i allmänhet tycker att det här maskeringsförbudet är en riktigt bra idé. I alla fall när det handlar om muslimska kvinnor som vill ha på sig niqab.
Partiet De Konservative – med stöd av Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna – försökte redan för åtta år sedan få till ett förbud, men man stötte på grundlagsmässiga problem. Man har också återkommande genom åren pratat om möjligheten att vägra burka- och niqab-användare ekonomisk stöd, som ett alternativ till ett mer direkt förbud. Men även där har det varit stopp. Juristsamfundet har satt käppar i hjulet med hänvisning till Grundloven §70 som säger att ”ingen kan pga deres trosbekendelse eller afstamning berøves adgang till’ den fyllde nydelse af borgerlige och politiske rættigheder (…)”.
Men nu har man alltså till sist rott burka-lagen i hamn. Det har man gjort genom att omformulera den och göra om den till ett mer generellt maskeringsförbud. Det danska Justitieministeriet säger ”Man må gerne tildeække ansigtet, hvis man har et anerkendelseværdigt formål”. ”Anerkendelseværdigt” omfattar t.ex vinterkläder, arbetsuniformer, kostymer till fest och högtider osv. Den nya lagen innebär att det nu är straffbart att ha niqab i det offentliga rummet. Beklädnaden får i fortsättningen bara användas i privatreligösa sammanhang. Så det är ju ingen tvekan om drivkrafterna för den här lagen. Den riktar sig självfallet mot muslimer.
Från och med nu så kan en kvinna som bär niqab offentligt bötfällas på plats. Boten blir på 1000 dkr. Vid upprepad förseelse blir den det dubbla. Tredje gången man haffas så blir det att betala 5000 kr i böter. Och den fjärde gången, och alla gånger efter det – 10.000 kr. Det är långt mindre än 1% av de muslimska kvinnorna som använder burka eller niqab i Danmark. Men med burka-lagen definierar det danska samhället för en liten grupp människor hur de får praktisera sin tro, och man tvingar dem till lydnad genom att göra dem kriminella. Det är vass symbolpolitik, och den sänder signaler till muslimska kvinnor om att de inte vet sitt eget bästa, vilket förstås upplevs som oerhört provocerande.
Det börjar kännas riktigt obehagligt i Danmark. Medierna säljer på rädslan för ”de fremmede” och i sociala medier dominerar detsamma. Det är det upprörda och känslofyllda tonläget som dominerar. Debatten är gapig och onyanserad, och klarare röster dränks effektivt i rasistisk shitstorm och islamofobiskt vrøvl (skitsnack el. nonsens). Man ställer i vanlig ordning grupper mot varandra, pratar om välfärdskollaps och förmedlar repetitivt ett förljuget narrativ om islam och muslimer som ett hot mot danskheten och de danska värderingarna.
Tror fan att man som muslim känner sig fullständigt marginaliserad och exkluderad i det danska samhället. Det är inte bara Dansk Folkeparti som bidrar här. Venstre, Liberal Alliance och Nye Borgerlige kör samma linje. Även Socialistiskt Folkeparti och Socialdemokraterna har anslutit. Vägvalet för S såg man redan under Helle Thorning-Schmidts tid som partiledare och statsminister. Kommer ihåg partiets otrevliga slogans på bussar och tåg under valåret 2015: ”Bevara det Danmark vi känner”, ”Stramme regler og fler krav till invandrere!” osv. Och man minns slöjdebatten 2010 där Thorning-Schmidt bekräftade socialdemokraternas förskjutning mot Dansk Folkepartis syn på islam som ett hot mot ”det fria Danmark”, och öppet skyltade med sin förstockade fördomsfullhet.
Nedan klipp ur intressant debatt i i dansk tv från tidigt 10-tal. Sympatisk muslimsk böna ger socialdemokraternas statsministerkandidat Helle Thorning-Schmidt gott och omdömesgillt motstånd i meningsutbytet. Sedan dess har dessvärre de danska sossarna stramat åt ytterligare och glidit över i ett klart islamofobiskt och rasistiskt tänkande. Den här typen av debatter är i de närmaste helt frånvarande i dansk statsmedia idag.
Det har nu rätt länge varit helt politiskt korrekt att vädra islamofobiska åsikter i Danmark. Svepande generaliseringar är mer regel än undantag. Visst kan politikerna ha lite trubbel med den danska grundlagen, och FN’s konventioner om mänskliga rättigheter när det handlar om flyktingmottagande och integration – men man verkar faktiskt inte bry sig nämnvärt. Under statsminister Lars Løkke Rasmussens ledning kom i våras den s.k. Ghettopaketen. som bl.a innebär att man planerar att höja straffsatsen för brott, i vissa temporära zoner. Det innebär att bestraffning kommer att slå olika hårt beroende på vem man är, och var man bor. Vidare vill man att personer som väljer att flytta till utanförskapsområden ska kunna få indragna eller sänkta bidrag. Man vill också att ”ghettobarn” som fyllt ett år ska skiljas från sina familjer under minst 25 timmar i veckan för obligatorisk undervisning i ”danska värderingar”. Från Mellanöstern utsprungna högtider som jul och påsk ska inläras, och dyker inte barnen och föräldrarna upp så dras deras försörjningsstöd in. Juristsamfundet har reagerat, men för döva öron.
Det politiska etablissemangets alltmer strama hjärtlösa hållning i flykting- och migrationsfrågor har medfört att rasismen tagits till en ny nivå. Vi pratar nu fullt utblommad individuell rasism, såväl som strukturell. Ett dehumaniseringsprojekt sanktionerat av den politiska makten, som verkar tilltala en alldeles för stor del av befolkningen, vilket i sin tur håller på att legitimera diskriminering och kränkningar, en allt grisigare främlingshets, allt fler hatbrott.
Flera fascistiska lagförslag kan komma att klubbas genom av den danska regeringen. De har börjat bli juridiskt rumsrena. Hijab, den vanligaste slöjan, står på tur att förbjudas för flickor i folkskolan. Och man förväntas göra vidare inskränkningar i asylrätten. Det är inte utan att man kommer i tankar om 1930-talets Europa när man hör och ser allt det här. Det ska sägas att antisemitismen är i växande också i Danmark, precis som i Sverige. Precis lika illa är det ju med den som med hetsjakten på muslimer. Och här hemma är det val nästa månad. Det känns som ett apokalyptiskt sådant. Och sakernas tillstånd på bägge sidor om sundet får en ibland att vilja ge fan i allt och lägga sin röst på Si! (ja, Satanistiskt Initiativ! Men det vore nog inte helt rätt röstningsstrategi med tanke på xenofobiska Sverigedemokraters framfart i opinionsundersökningarna. Eller jag vettefan. Men brrrr.. Det är mörka tider, och mörkare ska de bli.
Släntrade bort från Värnhem till Drottningtorgets loppmarknad idag. Sol och riktigt varmt, och med tanke på det förvånansvärt gott om besökare och loppisstånd. Jag köper bröderna Cohens film Fargo från 1996 för 5-kronan. Den utspelar sig i snöigaste vintermiljö och passar bra att gå hem och svalka sig med. Överfullt förresten på glassbaren Dolce Sicilia på torgets östra sida. Go säljartant också – som satt och sydde i värmen med en skuggande brödkorg fastbunden på huvudet.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.