Kuriosa, Litteratur & Konst, Minnen, Musik, Zu Hause

Idag för 10 år sedan: Good Morning, Beuys!

Jag har haft den tyske konstnären Joseph Beuys hängande på diverse väggar i mina hem sedan tidigt 90-tal (bilden till vänster). Han har liksom alltid fått följa med. Det här var en gång en stor affisch, som snart började gå sönder i kanterna och behövde beskäras. Efter varje flytt fick den nya revor och slutligen behövde det lilla som var kvar skyddas, så jag ramade in den. Det handlade till sist om att rädda rosen kvar i bild. Ja, kanske som i livet i stort – att försöka bevara den röda rosen kvar i bilden, på ett eller annat sätt, så gott en kan!.

Jag gillar Beuys kombination av livstrött uppsyn och engagerad blick på affischen. Han känns som en gammal vän nu där han hänger på väggen i sovrummet. Det händer att jag säger ”Good Morning, Beuys!” när jag vaknar och känner mig ensam.. För då blir vi ju lite flera! Jomen hur det ju ligger nära ett kärvänligt Good Morning, boys, hehe.

Joseph Beuys (1921-1986) var utöver konstnär även skulptör, konstteoretiker och professor i skulptur vid konstakademin i Düsseldorf. Efter drygt tio år som sådan blev han sparkad för att han gjorde sina föreläsningar tillgängliga för alla medborgare i samhället. Han miste sin anställning, men fick behålla sin ateljé på skolan efter att studenterna protesterat högljutt mot beslutet att avsätta honom.

Jag och min son besökte en retrospektiv utställning med Beuys  på Deutsche Guggenheim i Berlin 2006 – såg bl.a. på hans  film I Like America and America Likes Me (1974). I filmen flygs konstnären från Tyskland till USA – och transporteras direkt efter ankomsten till flygplatsen  med ambulans till ett galleri där han spenderar tre veckor i en bur tillsammans med en vild Coyote. Yep!

Han går runt i buren som en bisarr blandning av krokig häxdemon och messiansk fåraherde, kommunicerar med djuret, försöker tämja och civilisera det, rädda det från sin egen vildhet. Efter de tre veckornas isolering i buren blir han hämtad av ambulans igen, transporteras tillbaka till flygplatsen och fraktas hem till Tyskland..

Beuys konst blev alltmer politisk. Samtidigt pratade han om den som en terapeutisk kraft, med nästan shamansk laddning. Om läkning genom konsten på individ- nationell och global nivå.

Han blev sedan en av initiativtagarna till partiet die Grünen i Tyskland och så började han göra musikframträdanden som var ganska söta. Nedan gisslar han USA och Ronald Reagan i sympatiska slagdängan Sonne Statt Reagan (sol istället för regn/regen/Reagan) 1982.

Repost från 2016-08-08

⬤ Relaterad länk: Kalle Lind om Joseph Beuys i P1-podden Snedtänkt (2021)

Film & Tv, Kuriosa

Idag för 6 år sedan: Filmkväll – Porträtt av en kvinna i brand

Stark och bevekande skildring av en uppblossande kärlek mellan två kvinnor i 1700-talets Bretagne.

Det här dramat har – trots stiliserade scenerier, übersnyggt och hyperestetiskt foto – en påtagligt realistisk och innerlig ton som känns i hjärterötterna. Det är livsbejakande, sorgesamt och tjusigt som tusan. Och för den frostbitne och hjärtestukade filmtittaren kan säkert Porträtt av en kvinna i brand fungera som en ögonöppnare och påminnelse om den infernaliska härlighet som kärlek kan vara, och kanske bör vara – när Amors pil träffar rätt. 

Handlingen i korthet: Konstnären Marianne får i uppdrag att måla av Héloïse, en ung kvinna som lämnat klosterlivet bakom sig och ska giftas bort. Porträttet ska sändas till den presumtiva brudgummen i Milano, så att han får en bild av hur den kommande hustrun ser ut, och om hon faller honom i smaken – lite upplysningstidens motsvarighet till en Tinder-swipe, tänker jag, hehe.

Problemet är att Heloïse varken vill låta sig porträtteras eller giftas bort. Hennes mor engagerar därför Marianne som ”promenadvän” till dottern, men håller det egentliga syftet (ett färdigmålat porträtt av henne) hemligt. Konstnärinnans överenskommelse med modern blir således att om dagarna vara sällskapsdam åt Heloïse, och om kvällarna, i smyg, måla hennes porträtt. De båda kvinnorna blir snabbt förtroliga med varandra, och deras framväxande förälskelse gestaltas på ett intagande och väldigt ömt sätt. Så se!

Céline Sciamma’s drama fick bl.a. Césarpriset 2020, för bästa foto – och vann kategorierna Bästa Manus samt Queer Palmen vid Cannes filmfestival 2019. Nominerades även för Guldpalmen. Går att glutta gratis med ditt bibliotekskort på Cineasterna.com.

Repost från 2020-08-07

Kuriosa, Musik

Idag för 15 år sedan: Frankofila pärlor 4 – Serge Gainsbourg: ”Le Poinçonneur des Lilas”

Oemotståndlig nerv och närvaro hos en ung och oförstörd Serge Gainsbourg – med imponerande långa armar och händer! Hans låt Le Poinçonneur des Lilas handlar om en livstrött och utarbetad konduktör som varje dag trycker små hål i biljetter, men samtidigt planerar för att det sista hålet ska bli ett i hans eget huvud..

Serge Gainsbourg, Le Poinçonneur des Lilas (1959)

Repost från 2011-08-06

Film & Tv, København, Kuriosa, Musik, Zu Hause

Idag för 8 år sedan: Sitter i fladdermusfåtölj på Amager och sjunger Moon River

Rapport från København, staden som jag ofta känner mig mer hemma i än i Malmö. Heta dagar följs av tryckande tropiska nätter, ofta vindlösa. Svetten lackar trots att fönsterna står på vid gavel. Isbitarna i glasen smälter på ett kick. Skogarna brinner, och vi med dem. Apples Siri i våra iPhones säger mer sol i morgon. Ett överflöd av D-vitamin skall givas den som möter upp!

Vi är rätt slut. Har möblerat om och flyttat runt hennes reoler (ja, bokhyllor) i värmen kväll. Men kallt sodavand och ett glas vin nu. Det är natt i byen. Jag lämnar Danmark i morgon. Tåget till Malmö ska tas tidigt. Har föresatt mig att få gjort en del på hemmaplan i tid, ska bl.a. hinna städa lägenheten innan min nye unge pakistanske inneboende anländer efter några veckor i Lahore. Den sympatiske – om än väl överklassiga, nästan aristokratiske – bögen skall fanimej mötas med den kärlek han fattas i hemlandet. Jag bör därför gå och lägga mig ganska snart så att jag kan ta emot honom en smula fräsch, och slipper valsa runt som en ranglig sömndrucken flamingo över nybonat köksgolv i morgonförmiddag.

Men man är där man är. Just nu sitter jag i en fladdermusfåtölj i en lägenhet på Amager och lyssnar på olika versioner av Henri Manchini’s Moonriver efter att ha gått omkring och nynnat på den hela dagen. Jag vaknade upp med den i huvudet i morse. Satt yrvaken på sänkanten och sjöng.

Det där händer ibland; att sånger dyker upp under uppvaknandet. Ofta någon som jag inte hört på länge. Häromdagen var det Marianne Faithfulls Broken English – och i morse alltså Moonriver. Jag tycker egentligen att den sången låter bäst när män sjunger den. Jag gör den inte alls så pjåkigt själv – speciellt med nymornad och djup röst. Fin är också textförfattaren Johnny Mercer’s slowjazziga take. Och Jim Reeves mjuka baryton klär den väl. Judy Garlands känslofulla version är bra, men vi lyssnar väl nu ändå på Audrey Hepburns original från Breakfast At Tiffany’s. Den passar liksom bäst som vaggsång, och nu är det sena natten. Sov gott..

Repost från 2018-08-05

Film & Tv, Kuriosa, Samhälle & Politik

Idag för 3 år sedan: Svar på tal av Aki Kaurismäki

Klipp från Berlinbiennalen 2017. Filmregissören Aki Kaurismäkis presskonferens i samband med att filmen Ljus i skymningen tilldelats Silverbjörnen för bästa regi.

Temat i filmen rör sig om flyktingsituationen, som han inleder med att kommentera. Sedan får han en fråga om vad han anser om islamiseringen av Europa.. Svaret är skoj – inkluderar avväpnande isländsk VM-fotbollsreferens (!) och blir humanistisk skarpt trots att regissören förmodligen har ett par järn innanför västen (vilket man får för sig eftersom han är finne). Ja, men hur som helst – man gillar ju Aki!

⬤ Längre klipp från prima presskonferens

Trailer: Ljus i skymningen (2017)

Repost från 2023-08-04

København, Kuriosa, Minnen

Idag för 16 år sedan: 80 talet i byen

Kan saknas: 80-tal, København.. För allting var vassare där. Poeterna var bättre. Flickorna och pojkarna var sötare. Anarkisterna argare. Dessutom var asfalten mer uppbruten, ogräset växte vildare och subkulturerna kändes mer äkta. Och som om det inte vore nog så var ju natten djupare, neonen tjusigare, stålrören kallare – t.o.m. brödrostarna och köksdesignen var snyggare. Sedan blev det ju inte sämre av att ölen och maten smakade bättre, och att kronan räckte till mycket mer än vad den gjorde i Sverige. Slantarna använde man gärna på ställen som U-matic, Krasnapolsky, Floss, YOW, Huset på Magstræde, Ungdomshuset på Jagtvej, Loppen, Café Sommersko, Bananrepubliken, Café Dan Turell m.fl. Bara Floss som håller måttet idag, i viss mån även Huset och Loppen. Annars är det rätt vanligt att haken börjat se sig som lite finare och förlorat i själ och karaktär, precis som Danmark i stort har gjort.

Repost från 2010-08-03