Vägarbetena och ombyggnationerna här vid Värnhemstorget. De går extremt långsamt. Har ju skrivit om det här på bloggen förut, tyvärr. Men alltså, ärligt, någon borde ta sig en titt på kostnad kontra effektivitet här. Det kanske finns någon lurt med i spelet? Att det finns folk som skor sig på det utdragna förloppet. Vem vet, huvuden borde kanske börja rulla? Det hela börjar hursomhelst bli personligt.
Sedan hörde jag på omvägar att populära frisörsalongen 4K Fadez på Ö.Förstadsgatan hade fått besök av myndigheterna. Poliser och hälsovårdsförvaltning har störtat in. Igen. Och ånyo dykt upp på ett osmidigt och stötande sätt. Det börjar påminna om ICE-beteende, och är definitivt drivet av rasprofilering. Ägaren av frisörsalongen berättade om saken i Sydsvenskan för någon vecka sedan.
Men det var där andra som gjorde.. Fyra par enligt sympatiska vigselförättaren (och civilt busschauffören) Ditte Flicka Sommer.
Idéen om att anordna drop-in-vigslar på köpcentret kom ursprungligen från Therese Lindsley, centrumchef på Entré. Hon kontaktade Lailoma Norzai – eventkoordinator på grannen Malmöpalatset som arrangerar feststligheter och bröllop sedan något år tillbaka här vid Värnhem. Dessa båda fick sedan Ditte Flicka Sommer på kroken som vigselförrättare. Jag pratade kort med initiativtagarna efter vigslarna och eftersom allt gick bra har de bestämt sig för att fortsätta arrangera bröllop på vår favoritgalleria. En eller möjligtvis två gånger per år, förslagsvis vår och vinter. En skojig detalj i år var att den valda bröllopsdagen blev Fredagen den trettonde framför Alla hjärtans dag, hoho.
Trevligt, osnobbigt och väldigt mycket Värnhem det här, tänker jag. Och kul med alla som bara släntrar in för att handla på Systembolaget eller Hemköp och plötsligt får sig ett giftermål till livs vid ingången. Eller som en Värnhemsbo ur artikel från Sydsvenskan uttryckte sig:
Reportern: Känner du brudparet?
Anonym kvinna: Jag känner ingen! Jag skulle bara gå och handla. Det är så jävla deppigt nu för tiden, så det är så jävla fint att folk bara går och gifter sig. Det här gjorde min dag.
Det tar sin lilla tid, får man ju säga. Två år och just nu är det värre än någonsin. Jag vet inget ställe i världen där ombyggnationer och trafik/vägarbeten blir så långdragna som här vid Värnhem. Det frestar naturligtvis på våra nerver.
Nya snöbyar över Värnhem. Det är kallt och blåsigt. Viner om gathörnen och fyger på gatorna här idag, så man är liksom hellre hemma och kurar, känner jag.
Blir eventuellt lite gluttande på OS-invigningen från Italien, men sedan filmtittande. Fick nämligen i eftermiddags korn på att Rainer Werner Fassbinders Sci-fi drama Welt am Draht (1973) har dykt upp på YouTube igen. Skrev om den här på bloggen för typ sju år sedan, och blev idag sugen på att se om den.
Welt am Draht – eller World on a Wire som den heter på engelska – är ett dystopiskt science fiction- och kriminaldrama som visar att den typen av genrer passar regissören nöstan lika bra som relationsmelodramerna. Kanske t.o.m. bättre? Filmen är baserad på Daniel F. Galouyes roman Simulacron-3 (1964) och är en tidig föregångare till verk som t.ex. Blade Runner och The Matrix m.fl. Den står sig än idag som ett skarpt, melankoliskt och förvånande aktuellt verk om teknik, kontroll och identitet. Ska sägas att den först släpptes som en tvådelad science fiction-tv-serie som ursprungligen sändes i västtyska tv-kanalen ARD, ja herregud 1973, för femtiotre år sedan. Livet är då inte långt inte.. Ja, det slår ju en ibland, hoho.
I Welt am Draht följer vi i första hand ingenjören Fred Stiller (Klaus Löwitsch) vid forskningsinstitutet IKZ, där superdatorn Simulacron rymmer en simulerad värld med tusentals ”identitetsenheter” som tror sig vara verkliga människor. Projektet sägs förutse samhällstrender och reklammöjligheter, men döljer betydligt mörkare syften. När projektets ledare döden dör, och människor bokstavligen raderas ur både register och minnen börjar gränsen mellan verklighet och simulation lösas upp. Huvudpersonen Stiller dras in i en paranoid kamp mot mäktiga ekonomiska intressen – och mot sin egen uppfattning om vem han är och om han överhuvudtaget existerar. Fassbinder gestaltar detta med både humor och filosofisk skärpa där absurda scener blottlägger makt, alienation och en darrande och osäker mänsklighet.
Grädden på moset i Welt am Draht är ett visuellt fyrverkeri av 70-talistisk retrofuturism: Vi pratar färgmättade interiörer, speglar, glas, rymdfåtöljer och tidig cyberestetik som förstärker känslan av artificiell verklighet. Framträdande och rikt använda kulörer i filmens interiörer: Blått och orange! Mucho konsekvent använt och himla förförande, åtminstone för mig.
Så nu sitter jag här och väntar på jäntan som jag ska se den här filmen med ikväll. Vi gillar att se på tv tillsammans. Nyligen gladdes vi och skrattade högt åt Sissela Benn och Jonathan Unge i skojiga tv-serien Populära Problem på SVT. Den får ni fan inte heller missa! För utom att det är välspelat och komiskt småbriljant så får man se mycket av somrigt Malmö i den.. Mest Möllan, Kungsgatan/Värnhem/Rörsjöstaden, och så Rostorp minsann – samt vyer från våra vackra parker i stan.
Men snart alltså Fassbinder Fredag. Har precis varit iväg och köpt Cheddar-popcorn och ostbollar på ICA-Supermarket. Och nu sitter jag här och tar ett glas vin, scannar de senaste inläggen på Bluesky, och skriver den här bloggposten om film & tv, och kanske något om mitt sällskap ikväll, tänker jag. Jamen, det är ju allt en speciell jänta. Hon är kavat och duglig, men också en riktigt slarva och soffpotatis. Ungefär som jag själv. Hon är från Lund med en dialekt som blandar både lundensiska och bär tydliga spår från uppväxten i Osby. Är en glad skit och befriande osnobbig – trots akademiker, lärare i svenska och franska och tidigare översättare inom EU.
Jaja.. Men hur som helst – jag rekommenderar er att göra som vi denna bistra vinterkväll i februari 2026. D.v.s. sitta i soffa under filt och glutta på film. Ta del av ett helt annat univers och lägga annat skrot åt sidan ett tag. Ja, som att njuta av World on a Wire – en Fassbinderfilm där mästerregissören faktiskt var på sitt allra bästa och mest lekfulla humör.
Nedan den amerikanska trailern följt av korta rekommendationen från Criterion – och sedan filmrullen i sin helhet! Passa på att se den medan den ligger uppe på YouTube gratis för alla och envar att ta del av. Ja, så länge det där varar – dagar eller månader, det är svårt att veta. Men just nu är den tillgänglig, är översatt med engelska subtitles, och har som sagt bättre kvalitet än föregående versioner som legat uppe de senaste åren. Så dra igång YouTube-appen på din Apple TV, eller what ever device du använder och strömma på medan tid är. I övrigt önskar jag alla en trevlig helg och ser fram emot vinterolympiaden i Italien.
Värnhem är vitt och med sitt mått mätt vackert. Njuter av det klart, men inte av annat.. Hade ett skräckinjagande tinnitusutbrott den 27 december, fastnade på ångestkroken direkt, och sömnen blir lite av en mara med ständiga uppvaknanden. Men tänker att jag också har en viss erfarenhet, kan en del trick och förmår hitta ut ur det allra värsta så småningom. Det blir bättre. Ja, det inbillar jag mig i alla fall.
Och har faktiskt haft några bättre dagar här efter nyårsafton. Men tillståndet kräver en hel del vila + promenader och qigong. Trots den smällen så har det väl i stort varit ett hyfsat “jullov”, får jag ändå säga. Sett på pingis, på junior -VM i ishockey, har orkat socialisera lite och haft besök av C. från Lund. Vi tittade på de sparade och efterlängtade avslutande episoderna av Pluribus på Apple TV. Ja, Vince Gilligan‘s täta sci-fi/dramaserie med finfina Rhea Seehorn i huvudrollen. Pluribus är utan tvekan det bästa och mest intressanta i serieväg sedan Severance. Ja, i Apples filmfabrik som bara blir bättre och bättre, och växer så det knakar.
Vad mer att säga? Jomen, det är en stor glädje att se på tv-serier och filmer tillsammans med någon, även om jag inte har några problem med att göra det solo, kan ju nästan föredra det. En av mina favoritsysselsättningar med min son är t.ex. att diskutera och följa upp det vi sett var för sig. Men självklart också kul att dela tv-stunderna med någon, och speciellt om de har huvudet på skaft. Och alla skratten när man gluttar på nåt kuligt ihop! Så enkelt, kärt och guld värt!
Hade en trevlig dan före dan före dopparedagen. Fick besök av systerdottern under sen kväll, i alla hemlighet. Vi sydde ihop en affär, gjorde en transaktion – ja, gällde en Apple-relaterad julklapp till hennes äldste son. Kul! Vi satt vid köksbordet en stund och fibblade med det. Alltid så fint att se och prata med henne.
Och nu är det lillejulafton. Jag tog en lång promenad under dagen. Skönt. Alla marschallerna är tända längs med Södra Promenaden. Jag måste räkna dem nästa gång, är nyfiken på hur många där är. 149 kanske? Nä, kanske inte så många? Och så står julgranen på plats på lilla Fredstorget. Så nu är juletid, även här vid Värnhem. Där man ju slår dank.
Jag avslutade min promenix med att traska till Caroli. Där köpte jag en plockesallad. Den var fräsch, råvarorna helt orörda. Det brukar de alltid vara under julen. Folk har ju mer korv och skinka i tankarna.
Stötte sedan ihop med bokhandlaren Kettil utanför Moderna Museet. Vi stannade upp och pratade en stund med varandra, mest om vår döde vän Fredrik. Bokhandlaren sa att han tänker på honom ofta, men också att det hela känns mer konstigt ju längre tiden går. Det där kände jag igen. Ibland läker tiden inte några sår alls. Minnena och känslorna är kvar. Det hela blir bara mer ogripbart när världen i övrigt bara fortsätter, som den ju helt fräckt gör. Men förhoppningsvis kan på sikt även Fredriks död så småningom inlemmas i ens vardag på ett mindre smärtsamt sätt, hur omöjligt det än låter, så här nästan sju månader efter hans självmord. Det är en förhoppning man i alla fall kan ha.
Nåväl. Nu är det jul i några dagar. Jag ska fira den för mig själv, men i hjärtat med de som betyder mest. Och så blir det en del kommunikation skrivledes med de nära och kära, kan jag tro. Lite konstigt, tomt och mycket annorlunda i år för oss alla. Den första julen utan min far. Minns förra med värme.
Ser ändå fram emot några stilla och någorlunda lugna dagar. Blir väl nu att se på tv, lyssna på musik och putsa på spellistor och ta långa heta duschar med det nya duschhuvudet jag fick av sonen i födelsedagspresent häromdagen.
Siw Malmkvist ska vara julvärd på SVT i morgon. Det känns betydligt trevligare än att Helena Bergström ska läsa Tennysons ”Ring, klocka, ring” på tolvslaget på Skansen om en vecka. Har alltid haft lite svårt för Bergström som skådis. Känns alltid som om hon, ja, spelar teater mer än att vara i sina roller. I övrigt mycket Siwan i rutan nu. Dokumentären om henne i tre delar ligger klippt och skuren att se på SVT Play. Har fått rapporter från flera håll om att den ska fin, så den ska jag glutta på. God jul!
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.