Min systerdotters son blev tonåring idag. Jag och min son var klart där och gratulerade honom – hos Isabel och Daniel med sin trebarns familj. Samtidigt var det släktens första besök i deras nya hus. De har bara bott där en vecka. Så lite av en invigning och födelsedagskalas på en och samma gång. Förutom present till 13-åringen så hade jag också med mig en liten gåva till de nya husägarna. Traditionen bjuder ju att man ska ha med sig bröd, salt och äpple när man för första gången kommer till någons nya hem. Jag körde en lätt moderniserad variant med Äpplejuice, salta Ahlgrensbilar och bröd – surdeg, dyrt.
Min 66-åriga duracellkanin till syster – som igår var och demonstrerade för miljön och klimatet med 50.000 andra i Stockholm – tog sig ett välförtjänt premiärdopp i husets pool. Ja, vad mer ska man säga. Det är gott att ha sina nära och kära. Alltid trevligt och en verklig lyx så länge vi kan få ha det så. Tack, fina Isabel för en så trevlig dag och kväll! Här är du och jag för en himla massa år sedan..
Tillbaka till bloggen efter två veckors semester. Den har automagiskt återpublicerat gamla poster från den 3-16 augusti genom åren, utan att jag har behövt involveras..
Men nu bloggande i realtid igen, och börjar förstås med musik. En serie spellistor som ligger mig varmt om hjärtat. Drifting Soft med underrubriken musik för stressade kaniner, döpte jag dem till en gång i tiden. De har forfarande sin plats. Ibland behöver jag nämligen dra ner på tempot, även i den musik jag lyssnar till. Det är väl när stress står på. Det blir viktigt då. Att minska intryck, begränsa kontakter och samtal, inflödet av nyheter. En stund stänga av stadens larm, och ja – faktiskt snurren på Värnhemstorget. Jamen att dra ner rullgardinerna. Ligga i soffan med hörlurarna på huvudet. Vara i fred, ro.
Har kurerat några särskilt gynnsamma spellistor för det här exotiska tillståndet. De brukar medföra en viss återhämtning, och har genom åren funkat lite som ett ess i ärmen för mig. Varje ny giv innebär i snitt 1½ timmes frist åt det mer rofyllda hållet. 25 spår i varje spellista. Nu nummer åtta. Tryck på omslagen nedan för alla listorna på Apple Music, eller 8:an på Spotify down underst!
Ny dag vid Värnhem. Har nyss vaknat. Är nymornad. Kaffet är gott. Världen är god, temporärt. Det är redan varmt, men en svalkande vind från öppet fönster sveper skönt uppåt längs med benen. Jag sitter i soffan med ett indiskt tygstycke virat om mig. en s.k. Lungi (alternativ stavning: Lunghi, Longi/Lungyi). Ett vardagsplagg i bl.a. Indien. Fick flera sådana av min yoga-syster när hon reste till Kerala för några år sedan. Tror jag skrivit om det förut.
Gillar verkligen det här plagget. Tunt, luftigt och behagligt att bära. Min favorit-lungi är nog den ockrafärgade ovan. Det har varit med i många år nu. Men jag har flera stycken i olika kulörer och mönster, liknande dem som den välformade killen bär på bilden. Jag bär själv helst en skjorta eller en t-shirt på överkroppen när min Lungi åker på.
I en bättre värld hade jag känt mig helt cool med att gå runt med den på stan, och inte bara hemmavid eller typ på Kämpingestranden. Men det är ju ett klädesplagg som känns lite väl udda och socialt off att bära på ICA Supermarket eller komma släntrande över Värnhemstorget i. Fast å andra sidan.. Är det nånstans det hade funkat så är det väl just här vid Värnhem. Här får vi se så tokiga ut som vi bara vill, hela bunten!
Men nix, att strosa till Entré i min Lungi, det hade jag verkligen inte pallat. Allas blickar och tankar liksom: ”Där är han den långhårige igen, insvept i sina indiska lakan och med sina stora hörlurar på huvudet. Han verkar lite knäpp den”.
Fast en och annan yogabrud eller yogatant hade nog fan tyckt att det var lite fint med Lungi ändå, kanske t.o.m pikant och lite kryddigt. För att inte tala om alla gamla knarkers som hade kommit fram och babblat med mig. Där hade jag alldeles säkert blivit jättepoppis!
Sitter på en liten favoritbodega i centrala Köpenhamn. Här får man både röka och dricka. Så då gör jag det. Dricker kaffe, ska sägas. Men snart blir det nog en Hof.
Eftermiddag är på väg att övergå i kväll, och allt känns bra. Eller det känns – okey. Jag begär inte så mycket mer. Det är inte jätteviktigt att känna sig på strålande humör. Det kan dessutom bli så fasligt improduktivt. Men det händer ju ändå, och det är jag tacksam för. Men det är liksom inte det mest eftersträvansvärda tillståndet, eller det mest intressanta.
Man får försöka ha en viss själsro i sin livsresa. Oavsett. Känna av sin framåtrörelse, envist lita på den, även om den känns diminutiv, och även om den inte följer gängse norm för nit och flit. Släppa föreställningen om hur allt bör se ut, och inte söka mer och bättre, men vara i sitt shit. Stå ut i det sträva. Att det är gott nog. Eller som Fassbinder meddelar alldeles i början av sin film Rädsla urholkar själen: Das glück ist nicht immer lustig. Låter det depressivt? Japp, Es ist, aber nicht nur so.. ändå. För livet är väl i det stora hela som det brukar. Det finns mening att hämta. Eftersträvansvärt är ett tillstånd av intresse och engagemang. Om man orkar och kan. Följa det som sker, göra sig upplevelser här i världen. Och att mäkta med att reagera på den med nån form av expressivitet.
Och så vill man förstås ha hälsan, och känna ett relativt välbefinnande så man kan rymma både sig själv och andra. Det är en god idé att låta andningen fördjupas och sinnet stillas då och då. Yoga kan jag inte säga att jag praktiserar i min vardag, men jag är bekant med den klassiska Hatha Yogan och har deltagit på tre-fyra längre kurser genom åren. Men det händer att jag – förutom att spela ping pong – gör qigong. Inte så värst regelbundet, men dock. Jag gick en 3-månaders kurs för ett par år sedan. Qigong – rätt utfört – är provocerande långsamt och motståndet mot att ställa sig i position och ägna sig åt praktiken kan vara starkt. Sinnet protesterar å det kraftigaste, börjar mucka med en, och det där uppmuntrar till en nära nog obscen självscanning och självreflektion. Som väl visst kan vara nyttig, men jag tror att lagom är bäst när det kommer till den sortens övningar.
Folk i yoga- och meditationsfältet kan ibland kännas snäva. En smula inkrökta. Kanske kostar det en del att uppehålla sig i den typen av rum, tänker jag. Det verkar paradoxalt nog ibland grumla sinnet på vissa av utövarna. Gör en säkert mer balanserad och rikare på vissa sätt, men fattigare på andra? För en del hardcore yogafrälsta kan verkligen vara både irritabla och ängsliga. Och hur de på ett knepigt sätt svarar med taggarna utåt om man inte helt köper deras ljusstarka sätt att brytas mot världen, hoho. Som om de inte är så värst lyhörda över andras perception, ja när andra meningsbärande förhållningssätt än deras egna kommer på banan. En generalisering kanske, men min erfarenhet säger mig att det ligger något i den.
Men visst, själen ska ha sitt. Och som väl är finns det ju annat än qigong, yoga eller meditation (om man nu känner att det är en smula magert och fantasilöst) som kan vara prima att pyssla med. Som att njuta av att läsa en bok. Som att att ta en promenad i Kungsparken med en vän. Som att inte lägga ut något om den på Facebook. Som att sitta här på Sabines Cafeteria och tjuvyssna på barägarens babbel med stamgästen (ja, det går inte att undvika för de snackar högt som fan, helt ohämmat utan tanke på omvärlden – det är nog egentligen mycket danskt).
Vad mer kan man göra för att landa i sig själv?Igår satt jag och improviserade på ett gammalt piano, har alltid gillat det, ända sedan jag var en liten grabb. När man sitter så och spelar fritt. Hur alla ens år och åldrar då kommer till en, och man kanske stannar upp vid dem, ser livet som det varit, och som det är just nu. Att spela piano. Jo, det kan ofta ge en slags mild väsenkänning.
Och i morse – Zu Hause & hemmavid – bläddrade jag i den gamla svenska psalmboken minsann, innan jag åkte över till Köpenhamn. Valde avdelningen för böner vid särskilda tillfällen. Svenska Kyrkan när den är som bäst! Korta enkla böner och förböner, avsedda att ge stöd i livet och vardagen, när oro och svårt är. Alltsammans nära och down to earth. Den goda känslan av att liksom läsa med kroppen. Hur det kan ge tröst och lugn inombords. En liknande känsla av ro kände jag häromdagen när jag hälsade på en deppig och försupen gammal vän och vi satt och tittade på hans akvariefiskar. Det behöver liksom inte vara så himla heligt och ljust för att man ska ha det bra, snarare tvärtom.
Sedan vill ju kroppen användas förstås. Tidigare i veckan körde jag ett bordtennispass i Malmö IF’s proffsiga lokaler på Lantmannagatan. Det var ett tag sedan sist, men det känns alltid som att komma hem. I bästa fall samstämmigheten mellan kropp och sinne vid bordet. Att få lämna bekymmer bakom sig. Fritt dra iväg, slinka ut ur tillvarons och tidens bur en stund – bara med hjälp av skruv, fart och kroppskoordination. Befinna sig i ett extremt förtätat nu, som väcker livsandarna till liv.
Men nu sitter jag här, på en stol i Byen. Stamgästen i barentackar för sig och släntrar iväg, och barägaren utbrister puha! (som danskar ofta gör när något blivit för mycket). Han ger mig en urskuldande blick för deras högljudda babbel. Sedan sätter han sig ner och börjar kolla i sin iPhone. Här är några gäster till i lokalen – en äldre man som dricker øl och läser Weekendavisen, och så två par – ett ungt, och ett medelålders. Båda behagligt lågmälda. Tack för det, och tack för mig.
Släntrade bort från Värnhem till Drottningtorgets loppmarknad idag. Sol och riktigt varmt, och med tanke på det förvånansvärt gott om besökare och loppisstånd. Jag köper bröderna Cohens film Fargo från 1996 för 5-kronan. Den utspelar sig i snöigaste vintermiljö och passar bra att gå hem och svalka sig med. Överfullt förresten på glassbaren Dolce Sicilia på torgets östra sida. Go säljartant också – som satt och sydde i värmen med en skuggande brödkorg fastbunden på huvudet.
Jag har haft den tyske konstnären Joseph Beuys hängande på diverse väggar i mina hem sedan tidigt 90-tal (bilden till vänster). Han har liksom alltid fått följa med. Det här var en gång en stor affisch, som snart började gå sönder i kanterna och behövde beskäras. Efter varje flytt fick den nya revor och slutligen behövde det lilla som var kvar skyddas, så jag ramade in den. Det handlade till sist om att rädda rosen kvar i bild. Ja, kanske som i livet i stort – att försöka bevara den röda rosen kvar i bilden, på ett eller annat sätt, så gott en kan!.
Jag gillar Beuys kombination av livstrött uppsyn och engagerad blick på affischen. Han känns som en gammal vän nu där han hänger på väggen i sovrummet. Det händer att jag säger ”Good Morning, Beuys!” när jag vaknar och känner mig ensam.. För då blir vi ju lite flera! Jomen hur det ju ligger nära ett kärvänligt Good Morning, boys, hehe.
Joseph Beuys (1921-1986) var utöver konstnär även skulptör, konstteoretiker och professor i skulptur vid konstakademin i Düsseldorf. Efter drygt tio år som sådan blev han sparkad för att han gjorde sina föreläsningar tillgängliga för alla medborgare i samhället. Han miste sin anställning, men fick behålla sin ateljé på skolan efter att studenterna protesterat högljutt mot beslutet att avsätta honom.
Jag och min son besökte en retrospektiv utställning med Beuys på Deutsche Guggenheim i Berlin 2006 – såg bl.a. på hans film I Like America and America Likes Me (1974). I filmen flygs konstnären från Tyskland till USA – och transporteras direkt efter ankomsten till flygplatsen med ambulans till ett galleri där han spenderar tre veckor i en bur tillsammans med en vild Coyote. Yep!
Han går runt i buren som en bisarr blandning av krokig häxdemon och messiansk fåraherde, kommunicerar med djuret, försöker tämja och civilisera det, rädda det från sin egen vildhet. Efter de tre veckornas isolering i buren blir han hämtad av ambulans igen, transporteras tillbaka till flygplatsen och fraktas hem till Tyskland..
Beuys konst blev alltmer politisk. Samtidigt pratade han om den som en terapeutisk kraft, med nästan shamansk laddning. Om läkning genom konsten på individ- nationell och global nivå.
Han blev sedan en av initiativtagarna till partiet die Grünen i Tyskland och så började han göra musikframträdanden som var ganska söta. Nedan gisslar han USA och Ronald Reagan i sympatiska slagdängan Sonne Statt Reagan (sol istället för regn/regen/Reagan) 1982.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.