Mina nattdrömmar har numera i regel något nostalgiskt och bräckligt över sig. När de inte bara är jagande ångestfyllda, hoho. Även ljusare partier och sekvenser av vagt livslystet eller positivt får liksom svedda vingar i dem. Känner inte sällan en slags hopplöshet eller uppgivenhet när jag vaknar upp och synar drömskärvorna. Men att skriva hjälper mig att tänka. Det hjälper mig också att sörja. Så ett sorgesamt inlägg idag, från ett köksbord på översta våningen i en lägenhet vid Värnhemstorget i Malmö.
Jag förlorade nyligen en av mina bästa vänner – japp, en av de förnämsta katterna bland alla jävla hermeliner. Eller det var ju inte nyligen – mer då för exakt ett år sedan just idag, men det känns som nyss, ja typ som igår ibland.
Saknar dig, Fredrik, även om du kunde vara jobbig de sista åren. Läste dina två avskedsbrev till mig i kväll och förstår någonstans att du ända in i slutet hade pejl även på ditt friskare och helare jag. Att du ju kom fram och var så fin. Samma när jag läser avskedsorden till din mamma, Carina, som hon vänligt nog delade mig. Men då så outsägligt sorgligt att det där inte räckte för dig. Att du var så kraxigt övertygad och avklarnad i ditt nej till livet. Jag måste få fortsätta att söka motsatsen. Vila i frid, käre vän.
Relaterade poster
- Sorgehöst, men i alla fall äntligen höst
- Hangin on, & filling the void
- Döde vännen igen – något om vårt, och om musiken han gillade
- I tankar om nydöd vän efter vernissage på konsthallen
- Äldsta vännen död
- Billiga varor och snart kaffeslurk med vän och wienerbröd
- Ungdomsminnet: Two Isidore’s
- The Gun Club och Lennart Persson
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.